a normal day

Efter en lugn natt och mindre lugn frukost packar jag ihop Myran för en prommenad. Jag hinner gå ungefär tio meter innan gallskriket sätter igång. Högt och otröstligt. Så det är bara att svänga av mot närmaste parkbänk och sätta sig o mata i iskylan. Trots att vissa av oss fick både first och second breakfast innan vi gick hemifrån.
Sen var det tyst och sovandes i ungefär en halvtimme. Lagom tills vi
kom fram hit:

och samtidigt som det började regna såg bebisen ut så här;

Så det var bara att hitta en lagom skyddande gran och servera maten.

Hur mycket jobbigare det måste vara med bebis på vintern. Man måste vara helt låst hemma, för det är ju inte så att man kan slänga fram tutten bakom någon buske i tio minus. Det finns saker att vara tacksam över. Trots att våren inte riktigt vill infinna sig.

Nu går jag omkring hemma på det här viset:

Med Simone som kängurubebis. Ett enkelt sätt att slippa höga ledsna skrik och samtidigt få något som helst gjort hemma mer än att sitta i soffan och titta på dåliga serier på TV.