djupa hav och höga berg

En vardagsdag idag.
Vakna
snooza
gå till gym, upptäcka att jag är svag
jobba
(fick avslag på mina jobbsök)
hem
springa trappor
äta
sova


vakna igen

ibland känns det som om livet rullar ad infinitum utan variation. och allting känns hopplöst. Dagen efter känns allting bra igen. Betyder det att man bör ignorera när allting rullar på i gamla hjulspår, för det går över förr eller senare, eller är det då man man ska göra radikala förändringar (frågetecken)

Del av reseberättelse

Höga berg och djupa hav

Vi lämnar Göteborg tidigt på morgonen i mitten av februari. Det är fortfarande mörkt ute, andedräkten bildar små moln framför ansiktet och vi fryser i bussen på väg till flygplatsen. Vi ska ju till tropikerna trots allt, alla varma kläder är lämnade hemma. Tjugofem timmar senare tar planet mark i San Josee, Costa Rica, luften känns mjuk och doftande, flygplatsen myllrar av människor, barn, hundar och taxibilar och det ligger en kakofoni av röster, rop och biltutor som en ljudmatta över området.

Det blir bara en natt i San Josee, för precis som sitt rykte ger staden inte ett särskilt bra första intryck. Den är till stora delar en kåkstad med slitna envåningshus inringade med elaka taggtrådsstängsel och med igenspikade fönsterluckor, stora gäng med pojkar i förstora byxor och luvtröjor hänger i gathörnen tillsammans med mer eller mindre lättklädda flickor och det vilar en lätt desperation i luften.

Således beger vi oss iväg fortast möjligt och första destinationen på resan blir Cahuita på Karibiska kusten. Bussresan från San Josee tar ungefär fyra timmar och bussen slingrar sig fram på små serpentinvägar mellan branta stup och höga berg täckta med tjock växtlighet i alla upptänkliga gröna färger. Vi är ytterst fascinerande i början och sitter som klistrade mot bussfönstret, för det är vårt första möte med en riktig djungel, men efter en stund så börjar vi nicka till. Djungeln är faktiskt förvånande monoton trots sin enorma artrikedom. Den är helt enkelt så ogenomtränglig att det ser ut som om vi åker längst en levande grön vägg och inte en skog.

Cahuita består mer eller mindre av en gropig och ojämn grusväg kantad av små hus och restauranger målade i lysande pastellfärger, det hörs högljudd reggaemusik strömma ut från de flesta husen och luften är varm och fuktig och luktar en blandning av vanilj, sjögräs och kokosnöt. Underbart.

Dagarna här går långsamt, tempot är helt annorlunda och tiden spelar ingen roll. Här äter vi när vi är hungriga, sover när vi är trötta, gungar i hängmattan med en bok och tar långa promenader längs stranden när andan faller på. Den enkla meningen kan inte på långa vägar förmedla vad jag menar med långa promenader längs stranden och hur dessa känns. Stranden i Cahuita är en till synes ändlös sträcka av gyllene sand med himlen och havet som smälter ihop till en azurblå rymd i fjärran och mörkgrön djungel som tränger sig på långt ut i strandkanten. Vajande palmer lutar sig riskabelt lågt över vattnet och luften smakar salt och luktar vanilj, överallt omkring oss hörs ljudet av vågor som bryts endast avbrutet då och då av det något skrämmande ljuden från vrålaporna. Det känns som en dröm.

Efter några dagar i paradiset är det dock dags att åka vidare. Vi bestämmer oss för att stanna kvar på Karibiska sidan, men förflytta oss något norrut till en by vid namn Tortuguero. Byn som endast kan nås med antingen flyg eller båt är en del av en stor nationalpark som verkar framför allt för att rädda utrotningshotade havssköldpaddor och sjökor. Båtresan tar över fyra timmar längst smala kanaler med murrigt brungrönt vatten kantade av kompakt djungel. Vi ser apor hoppa från träd till träd på avstånd, en sengångare som hänger som en liten pälsboll högt upp i en gren och krokodiler som ligger och solar sig på strandbankarna, för att inte tala om ett överflöd av fåglar i alla upptänkliga färger och former. För ett par stadsbor som oss är det fascinerande och nästan orealistiskt att se en sådan mängd djur utan några galler emellan.

Det finns en underbart folktom strand med kraschande vågor på ena sidan och en djungel som en levande organism vilken trycker på från alla håll och förefaller att sluka allt i sin väg bara man tittar bort en stund. Tortuguero är en pytteliten by, endast en grusväg bred med små förfallna hus på styltor målade i glada färger fångad mitt i mellan.

Klockan fem på morgonen nästa dag möter vi upp med Castor, vår guide för den stundande kanotturen i djungeln. Han ser ut som en rundare kopia av Morgan Freeman, och berättar att han precis som sin far före honom varit guide i området hela sitt liv. Endast tjugo år tidigare så fanns det knappt någon bebyggelse och bara någon enstaka turist förvirrade sig hit emellanåt, man kunde se sjökor i kanalen och vilda djur tätt inpå knutarna. Nu har turisterna kommit, motorbåtar har skrämt bort sjökorna och människor har en bättre levnadsstandard.
Vi ger oss av precis i soluppgången, diset ligger i slöjor över vattnet och det droppar och ångar från träden, ljuden från vrålaporna genljuder runtomkring oss och vi hör ensamma fågelskrik eka över vattnet. Det märks verkligen att Castor känner djungeln runt Tortuguero bättre en sin egen ficka. Han upptäcker djur på så långa avstånd och så kamouflerade att vi har stora svårigheter att se dem även om vi befinner oss enbart ett fåtal meter ifrån dem. Vi är alldeles tysta och försöker paddla utan att plaska allt för mycket, belöningen blir spindelapor och kapucinapor på riktigt nära håll, en stor krokodil och ett antal kajmaner och fåglar samt ännu mer fåglar. Som jag nämnde förut känns djungeln som en stor organism och vi känner oss privilegierade som blir insläppta i dess sfär.

Efter ett par dagar i djungeln känner vi oss mogna att se lite andra landskap. Costa Rica är ett land i miniformat där det finns allt, höga berg, djupa dalar, vulkaner och fantastiska kuster. Vårt nästa mål är att ta oss till Costa Ricas högsta berg, Cerro Chirripó, som är beläget i Chirripós nationalpark i södra delen av bergskedjan Cordillera de Talamanca som den heter på spanska.

San Gerardo de Rivas ligger vid foten av Cerro Chirripó. Det är mycket kallare här än vid kusten, men det är en skön kyla och luften är mjuk och luktar ljuvligt. Vägen till byn är kantad av skogsklädda höga berg med kaffeplantager och betesmarker på sluttningarna, och allting är beslöjat i stora dimbankar. Vi förstår varför skogen här kallas för Molnskogen. Landskapet är mycket vackert, nästan trolskt och vi känner att vi har kommit en lång väg från djupa hav och oändliga sandsträdner .
Vi kommer tidigt på morgonen och efter att ha checkat in på vårt rum, som inte är särskilt mycket större än en garderob, ger vi oss ut för att utforska området. Molnskogen är också en typ av djungel, men den verkar mycket snällare, inte så påträngande och instängande och mycket mindre giftig än djungeln vi har besökt hittills. Men fortfarande otrolig vacker, med enorma träd, omgivna av ännu större träd, mossa överallt, så allt ser ut att vara täckt av ett tjockt lager av grön sammet, orkidéer, epifyter på varje ledig gren, och ett evigt kvittrande av fåglar. Vi vandrade omkring trollbundna ett par timmar och belönar oss sedan med en väldigt god pizza på verandan av en restaurang där vi har utsikt över bergen och grönskimrande kolibrier håller oss sällskap.

Vi vaknar till en kolsvart och något dämpad morgon, fåglarna är tysta och det känns som om allt sover. Efter en lätt frukost påbörjar vi vår vandring. Som visar sig mer vara en rätt så brant klättring än den lättare promenad vi hade förväntat oss. Allting som växer längst med stigen är jättestort, enorma träd insvepta i skäggiga lavar skuggar vår väg och gör att vi vandrar i en konstant skymning, stora ormbunkar som ser ut att vara hämtade direkt ur Jurassic park döljer småfåglar och surrande insekter. Vägen upp till toppen är uppdelad i två etapper för sådana söndagsvandrare som vi. Först är det 16 kilometer till toppstugan där vi ska spendera natten, och sen ytterligare 10 kilometer till toppen. Uppenbarligen är jag inte i så bra form som jag borde vara, och efter ett par timmar är jag tvungen att ha stränga överläggningar mig själv för att få benen att röra sig framåt. De sista två kilometrarna innan toppstugan slingrar sig genom ett drömlikt landskap av brända trädstumpar som sticker upp som döda skelettfingrar ur dimman. Det är förödande vackert men vid det laget är jag så väldigt trött att det enda jag kan tänka på är att komma fram till toppstugan och rulla in mig i sovsäcken. När vi äntligen kommer fram gör jag precis det och rör mig sedan inte under de kommande tio timmarna.

Trots tio timmar i sovsäck känner vi oss inte särkskilt utvilade när klockan ringer fem på morgonen, det är fortfarande mörkt ute när vi börjar gå och vi lyser oss fram på stigen med ficklampa. Men väldigt snart stiger solen upp i ett rosa skimmer och avslöjar ett kargt, bergigt landskap täckt av lågväxande raggiga buskar glittrande av miljontals daggdroppar, omgivet av höga vilda toppar. Efter två timmar vandring ser vi äntligen vårt mål, Costa Ricas högsta topp, och upptäcker att sista stigningen ser väldigt brant ut. Och brant är den. Den sista biten är vi tvungna att använda både händer och fötter för att ta oss upp och vi är andfådda nästan hela tiden då vi befinner oss på hög höjd. Men vi klarar det, vi når toppen som ligger 3 820 meter över havet och kan direkt konstatera att det har varit värt all smärta på vägen upp. Vi befinner oss högt upp ovanför molnen, luften är klar och så skimrande ren att det nästan gör ont att andas. Vi andas djupa andetag och just vid det tillfället är vi störst i världen.