Simone är nu tre och ett halvt. En hel egen person med blixtrande personlighet, tonvis med egen vilja, starka åsikter som hon inte är rädd för att visa med höga skrik och egna formuleringar om hur hon vill att världen ska vara.
Jag börjar inse mer och mer att det är min plikt som förälder att utbilda henne i hur världen faktiskt är. Jag kan inte längre bara luta mig tillbaka och låta henne säga och göra vad hon vill för att det är gulligt. Eller bara för att hon vill. Eller för att jag inte vill göra henne ledsen.
Om poängen med föräldraskap är att göra sina barn självständigt så borde det ingå att lära dem hur världen fungerar. Hur man uppför sig i sociala sammanhang. Att ibland måste man vänta på saker och att allting inte kommer bara för att man vill det. Att det är bra att smaka på maten och inte okay att enbart livnära sig på spaghetti med smör.
Och detta är inte enbart för hennes skull. Utan också även för våran. Att vi kan gå ut och äta tillsammans utan skrik, eller gå in i en affär, eller gå förbi en lekplats eller en glasskiosk utan att den minsta personen i sällskapet krälar på marken bara för att hon VILL.
Jag inser ju att de saker som ansågs "rätt" då jag växte upp inte nödvändigtvis är detsamma idag. Typ att när jag var liten såg man på ett TV program vid en viss tidpunkt och sen var det slut. Nu har man ett helt utbud närhelst på dygnet. Jag tror inte det ena är mer rätt än det andra. Men nån form av balans är nog viktig att hitta.
På alla plan
Jag börjar inse mer och mer att det är min plikt som förälder att utbilda henne i hur världen faktiskt är. Jag kan inte längre bara luta mig tillbaka och låta henne säga och göra vad hon vill för att det är gulligt. Eller bara för att hon vill. Eller för att jag inte vill göra henne ledsen.
Om poängen med föräldraskap är att göra sina barn självständigt så borde det ingå att lära dem hur världen fungerar. Hur man uppför sig i sociala sammanhang. Att ibland måste man vänta på saker och att allting inte kommer bara för att man vill det. Att det är bra att smaka på maten och inte okay att enbart livnära sig på spaghetti med smör.
Och detta är inte enbart för hennes skull. Utan också även för våran. Att vi kan gå ut och äta tillsammans utan skrik, eller gå in i en affär, eller gå förbi en lekplats eller en glasskiosk utan att den minsta personen i sällskapet krälar på marken bara för att hon VILL.
Jag inser ju att de saker som ansågs "rätt" då jag växte upp inte nödvändigtvis är detsamma idag. Typ att när jag var liten såg man på ett TV program vid en viss tidpunkt och sen var det slut. Nu har man ett helt utbud närhelst på dygnet. Jag tror inte det ena är mer rätt än det andra. Men nån form av balans är nog viktig att hitta.
På alla plan
3 kommentarer:
Instämmer, även om jag inte alltid föregår med gott exempel.
Hoppas på att en taktik skall funka. Om hon inte vill göra det som skall göras så kan hon få möjligheten att göra något hon ännu mindre vill göra...
Och ofta informera att vi kan göra det hon vill göra efter att vi gjort det som skall göras. Så som det är för oss alla...
Där tappade du mig Micke.
Har du tvättat bilen ?
Skicka en kommentar