Eftersom flera tydliga tecken pekar på att den här graviditeten faktiskt äntligen lider mot sitt slut tänkte jag att det kunde vara på sin plats att fundera lite på mitt och Mickes försök att dela så lika som möjligt på tiden som gått.
Just graviditeten är av naturliga skäl svår att dela på, eftersom den så påtagligt fysiskt påverkar mig mer. Vår lösning på det var att lägga allt ansvar, utöver att bli tjock på Micke. Han har skött all kontakt med MVC, deltar (oftast utan mig vilket inte riktigt var meningen) i föräldrakurser, fixar saker med försäkringskassan samt vet vad jag får och inte får äta. Undrar jag något graviditetsrelaterat frågade jag Micke i stället för att ta reda på själv.
Det har fungerat väldigt bra så gott som hela tiden. Jag har inte haft något att göra med försäkringskassan, Micke har bokat och deltagit i alla MVC besök, faktiskt mer än jag har kunnat på grund av för mycket på jobbet. Och han är den som har styrt upp barnvagnen. Vi har lånat/köpt en hel del böcker om graviditet och föräldraskap som vi båda har läst. Där är det ett visst avsteg eftersom det är jag som nästan alltid har varit initiativtagaren till att skaffa boken samt att jag i de flesta fall har läst ut boken långt före Micke. Men böckerna har ändå använts som diskussionsunderlag så det räknas nog som OK. Ett annat avsteg är allt jag har tvingats att ge upp en hel del vardagssaker som inte påverkar Micke. Som att jag inte kan äta ostar eller dricka alkohol, jag kan inte träna det jag vill osv. Han har inte behövt ge upp och avhålla sig från saker på samma sätt. Däremot får han stå ut med mitt klagande över att jag vill ha min kropp tillbaka. Så helt rättvist är det inte i just det fallet. Ett sätt hade varit att möjligtvis Micke fick sympatiavstå av alkohol och blodiga biffar. Men det slog mig faktiskt inte att föreslå det och han erbjöd sig inte.
Som experiment betraktat blir slutsatsen ändå att det går väldigt bra att dela lika på en graviditet med vår uppdelning, men att det kräver engagemang, vilja och medvetande från båda. Och jag tror att resultaten är positivt och att vi båda känner oss lika engagerade och inte har fallit den klassiska fällan att den kommande pappan känner sig utanför hela processen.
Nu är vi inte helt i mål ännu. Men vi ämnar fortsätta som påbörjat.
2 kommentarer:
ja, jag tror det funkat bra. Jag kan som sagt inte göra så mycket för själva graviditeten mer än att försöka vara insatt i vad som händer.
Att dela det helt lika går ju inte och jag tycker det är som du säger att engagemanget är det viktiga. Jag hade kunnat avstå alkohol, blodig biff, ostar, hård träning, klättring m.m. och jag hade kunnat sympatiöka i vikt. Men har inte riktigt känt att det skulle vara nödvändigt för rättvisans skull.
Ser däremot fram emot att det ska bli en lite mera konkret möjlighet att dela lika. Vad gäller ansvar, arbete och creds.
Intressant är det och ibland skulle det vara väldigt skönt att bara luta sig tillbaka och säga att det där är inte mannens jobb, fast då måste jag göra massa saker som anses vara mannens jobb och muren måste resas högre för att minska insikten i varandras liv (om jag vill maska undan ansvar eller arbete vill säga;-), och det skulle jag vilja ibland). Hela poängen med detta rättvisearbete är ju att få mera insikt i varandras liv och känna att man gör något (lever) tillsammans.
Helt underbart - jag tycker ni har gjort det fantastiskt bra hittills! Och inte för att jag har något med det att göra så är jag i alla fall en väldans stolt svärmor!
Skicka en kommentar