Nu har jag varit gravid i evigheter känns det som. Så jag borde vänja mig, iallfall lite. Istället så tröttnar jag på det hela mer och mer. För att:
* Jag kan inte träna något som är roligt
* En större viktuppgång har spritt sig på min kropp. Trots att jag inte äter (mycket) mer eller onyttigare än vanligt
* Jag får inte dricka alkohol eller äta ostar
* Andra tar på min mage utan att fråga
* Andra har åsikter om vad jag får och inte får äta och om jag borde lyssna på de råden eller inte
* Jag kan inte ha mina vanliga kläder och de flesta gravidkläder är fula eller dyra eller både och
* Jag får inte bära tungt
* Jag kan inte springa eller ta längre promenader
* Jag trakasseras med frågor om jag vet barnets kön
* Det finns massa människor som ”vet” hur det är, hur jag mår och vad jag borde göra. De har nästan alltid fel.
…och då har jag ändå förskonats från de riktiga graviditetsåkommorna som illamående, foglossningar, ryggont och annat ont, eller konstiga cravings.
4 kommentarer:
vad man säga, det verkar inte särskilt kul att vara gravid nej. Men det är en dryg månad kvar nu cirka, sedan är det dags för återhämtning och rehab. mer än 80% av gravtiden är gjord nu även om tiden verkar gå långsammare ju längre framskriden graviditeten är...
mötte en dam med en t-shirt en gång - i mitten en don't touch skylt (överstruken hand). Ovan och under stod beräknat förlossningsdatum, det är en flicka, ja jag har gått upp i vikt, ja jag äter rätt. Tänkte just att hon måste blivit väldigt trött på alla frågor. Men vänja sig vid att vara gravid går ju inte, det är ju inget statiskt tillstånd. Och dessutom frågar alla väl hur långt är det kvar, vilken vecka är du i, etc? /elisabeth - du fick mig att uppskatta en sak i livet jag inte tänkt på - ingen tar mig på magen oombedd ; )
Ursäkta, du blir säkert arg på mig men jag också måste uttrycka det vad jag känner. Nämligen jag blev ledsen och irriterad över det som jag läser.
Jag har känsla att du hela tiden beklagar sig över att det är så jäkla jobbigt så instinktivt tycker man synd om dig. Jag hoppas att du skaffade barn för att du själv ville det. Man får känsla att du offrar dig för någon/några andra som tyckte att det är dags att skaffa barn så du bestämde dig att leverera ett. Jag tycker att det är ganska orättvist mot dig själv, den ofödda samt omgivningen. Du och barnet är friska, du är vacker och snygg med din kompakta mage vilken många som inte kan ha barn säker avundas. Du mår bra. Som gravid kvinna blev du befordrad på jobbet, du orkar bygga om i lägenheten, går silversmidekurs, du är älskad och beundrad av din man och dina närmaste. Du är ung med spännande framtid samt planerar bestiga Mont Blanc i år. Det finns säkert många andra saker som jag inte hinner nämna eller komma på. Jag vet att det är jobbigt, tungt och obekvämt men graviditet inte är beständigt. Jag önskar att du kunde vara lite mer glad och positiv. Varje minut är unik, enjoy this time. Love mama
håller inte riktigt med. Jag "skaffade" inte barn. Det hände oplanerat. Och det faktum att jag mår bra tar inte bort någon av de ovansåtende saker jag nämde. Det är möjligtvis fult att tänka på det viset. Men jag gillar inte att vara gravid. Så enkelt är det. Vissa kvinnor uppskattar känslan. Jag hör inte till en av dem. Och det är oavsätt hur bra jag mår eller hur roligt det kommer vara att ha barn sedan.
//anna
Skicka en kommentar