Det med dagis alltså. Simone har kommit in i en period då hon inte alls är sugen på att gå dit. Inte alls. Hon vill helst stanna hemma. Hon vill att alla ska stanna hemma. Helst sitta i soffan med henne i mitten under en filt. Titta på Mumin och äta russin. Alla tillsammans.
Så varje morgon blir hon ledsen när vi måste säga hejdå till Mumin, hejdå till henne, och skicka iväg henne till dagis. Och jag vet att hon har det bra där. Personalen är jättebra, hon lär sig massor och vi får input vad som händer varje dag. Men ändå. När ”neeej, titta Mumin, allihooopa” ekar i trapphuset skär det i hjärtat.
Och då känner jag att ”Varför? Vad är poängen att gå till jobbet när jag istället kan stanna hemma med denna här lilla människan”
Men ändå. Jag behöver jobbet för att må bra, för att det är roligt, för att jag utvecklas personligen, för jag tjänar pengar. Jag vill inte känna att jag offrar mig för någon annan. Och jag tror inte att Simone kommer tacka mig när hon blir större om jag skulle berätta för henne att jag offrade mitt jobb för din skull. Hon skulle antagligen tycka det var dumt. Tänk vilken jobbig tacksamhetsskuld man isåfall försätter sitt barn i. Typ jag offrade mig för dig och så går du ut och super på helgerna.
Vet inte riktigt vad jag vill komma fram till i mitt resonemang. Mer än att ingenting är självklart eller ens helt lätt.
1 kommentar:
Det är en av tusentals frågor som kommer att bli obesvarad.
Skicka en kommentar