Jag har tröttnat lite på att läsa fantasy (för tillfället). På ett sätt är det riktigt bra och man flyter ut i verkligheter som inte finns. På ett annat plan är det lite som att äta mjölkchoklad varje dag. Det blir lite kvävande, tröttsamt och inte så givande i längden. Så jag har köpt ett helt gäng "riktiga" böcker. Inte för att jag anser att fantasy inte är riktig litteratur, så jag kanske kan säga "böcker som utspelar sig i samma verklighet som jag lever i" istället för riktiga.
Först ut är "The Fault in our stars" av John Green.
Och jag måste säga att det att jag gillade boken räcker inte i sammanhanget. Jag älskade den här boken! Verkligen. A lot!
Det är en bok som utspelar sig från Hazel Grace, en 16 årig flicka med obotlig cancer, synvinkel. Hon har en syrgastank som hon måste släpa med sig överallt och tillbringar tiden mestadels hemma framför otaliga avsnitt av Top Model. Hon vet att hon inte har speciellt lång tid kvar och är rätt så övertygad om att det finns massor hon inte kommer hinna med. Bli kär tillexempel.
Men så träffar hon Augustus på en supportgruppmöte för cancersjuka barn. Och livet tar en ny vändning. Som tillexempel att det är ok att ha drömmar, hopp och ett socialt liv som är roligt ibland fastän man snart ska dö. Det jag verkligen gillade med boken var att den inte handlade om att vi ska acceptera och lära oss att vi ska dö. Utan att hur man lär sig att leva.
Den var visserligen väldigt väldigt sorglig. Ungdomar som snart ska dö i cancer. Deras föräldrar som inte kan göra något åt saken. Bara att se på. Och jag grät massor. Men boken är också rolig och vitsigt och man skrattar. Och det är den här balansen som gör den helt fantastiskt.
Och dialogerna, karaktärerna, språket. Allt.
Läs!
Och jag måste säga att det att jag gillade boken räcker inte i sammanhanget. Jag älskade den här boken! Verkligen. A lot!
Det är en bok som utspelar sig från Hazel Grace, en 16 årig flicka med obotlig cancer, synvinkel. Hon har en syrgastank som hon måste släpa med sig överallt och tillbringar tiden mestadels hemma framför otaliga avsnitt av Top Model. Hon vet att hon inte har speciellt lång tid kvar och är rätt så övertygad om att det finns massor hon inte kommer hinna med. Bli kär tillexempel.
Men så träffar hon Augustus på en supportgruppmöte för cancersjuka barn. Och livet tar en ny vändning. Som tillexempel att det är ok att ha drömmar, hopp och ett socialt liv som är roligt ibland fastän man snart ska dö. Det jag verkligen gillade med boken var att den inte handlade om att vi ska acceptera och lära oss att vi ska dö. Utan att hur man lär sig att leva.
Den var visserligen väldigt väldigt sorglig. Ungdomar som snart ska dö i cancer. Deras föräldrar som inte kan göra något åt saken. Bara att se på. Och jag grät massor. Men boken är också rolig och vitsigt och man skrattar. Och det är den här balansen som gör den helt fantastiskt.
Och dialogerna, karaktärerna, språket. Allt.
Läs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar