Bio!!

Vi var på bio igår. Micke och jag. Fianlly.
Jag har inte varit på bio sen ett år tillbaka då jag gick rätt mycket på bio själv i Warszawa.  Älskar gå på bio. Popcorn, reklamen innan, mörkret i salongen, sugas in i filmen. Hur nice som helst.

Vi såg den andra delen av Hunger Games trilogin, Catching Fire.
Historien utspelar sig i det futuristiska Panem. Ett samhälle där tolv distrikt lever i fattigdom medan huvudstaden är obcent rik. Årligen lanseras ett "big brother" spektakel där tonåringar slåss till döds. Den första filmen introducerade oss till Katniss Everdeen (Jennifer Lawrence). En 16 åring som frivilligt ställer upp i spelen för att rädda sin syster.
I den andra filmen har hon blirvit en stjärna och en vinnare. Och ett orosmoment för den sittande presidenten (Donald Sutherland) då hon ger hopp till befolkningen om ett bättre liv.
Förutom att vara riktigt snygg, actionfylld och dramatisk bjuder Catching Fire på rätt mycket samhällskritik. En del scener kunde vara direkta klipp från lördagens underhållning på TV.
Riktigt bra film.

business and pleasure

I Fredags jobb i Bergamo och på Lördagen besök i Milano. 

Jag har aldrig varit i Milano förut och visste inte riktigt vad jag hade att förvänta mig. Förutom mode då så klart. Och det var det. Mode överallt. Affärer, människor, foto shoots, kläder. Men det fanns väldigt mycket mer. Gamla kyrkor, en enorm katedral, starkt kaffe, mycket god pasta. Jag hade ungefär åtta timmar på mig att går runt så jag hann inte så jättemycket. 

Men ett första intryck iallafall. 

• Kaffet som dricks är enbart espresso. Ber man om någonting annat så tittar de konstigt på en. 
• Pastan är fantastiskt god. Och betydligt mer al dente än den jag kokar hemma. 
• Men kan bero på att själva spaghettistråna är mycket tjockare än de som säljs här.
• Människorna varierar mellan att vara mycket hjälpsamma. Typ går fram och frågar om man behöver hjälp när man står och konsulterar en karta. 
• Till att vara extremt oartiga.
• Inte så många tiggare, men desto mer påträngande försäljare. Den typen som slänger sina varor på en och vägrar ta tillbaka dem när man försöker gå därifrån. 
• Stan är lite mer nedgången och sliten än till exempel Paris. Men lite mysigare och inte så pampigt storslagen. 
• Jag såg iallafall tre modefotograferingar på gatorna. 
• Och en del (vad jag tror) var fotomodeller.
• Ja, absolut en stad värd att besöka. 

Ja, jag besökte en kyrkogård här också. Cimitero Monumnetale. Mycket vackert.

Men lite öde och kallt

Hittade triumfbågar insprängda här och där. Stan har liksom vuxit upp runt om

De flesta affärer är mycket exklusiva. Och mycket dyra.

Maten flyttar ut på gatorna 

Jag lyckades inte få biljetter till DaVinicis Nattvarden. Men det saknades inte andra mycket utsmyckade kyrkor

Modefotograferingar som sagt

Utsikten från taket på katedralen var värd alla 280 trappstegen 

Det kryllade nedanför

Om man tittar på alla detaljer på Il Duomo så förstår jag att den tog femhundra år att byga 

Galleria Vittorio Emanuele II. Världens äldsta shopping mall. 

Simone i en liten ask

BLÄÄÄH, JAG TYCKEL INTE OM..... HMMM, VAD ÄL DET VI SKA ÄTA??
Kyckling och nudlar.
JA TYCKEL INTE OM KYCKLING OCH NUDLAL, SA JA JUUU!

Hmmm??

Läggdags.
Micke lägger sig med Simone.
Läser böcker tills rösten nästan tar slut.
Ingen sömn.
Sen kommer jag och läser en bok.
No go.
Sen släcker vi ljuset.
Simone JAA VILL INTE SOVA.
Micke lägger sig bredvid och försöker lugna.
JAAA VILL INTE SOOOVA. JAG VILL LÄSA BOK.
Ok tycker jag. Du får gå till ditt rum och läsa bok då. Själv.
OK säger Simone.
Det slutar med att jag sitter och surfar.
Micke tittar klart på en TV serie och ska strax gå och lägga sig.
Simone sitter i sitt rum och läser böcker.
Själv.
Klockan är snart halv elva.

Osäker på vad som hände här..
Och vem som egentligen vann. 

är det ens möjligt?

om jag får välja fritt skulle jag vilja ha ett hem och familj helt fritt från mutor, hot och straff.

Och visst, mitt barn är inte särskilt stort ännu. Vi behöver inte diskutera städning, slänga kläder på golvet och läggtider. Ännu. Men redan nu märker jag att det smyger sig in.
Mutor. "Om du gör det här får du en glass"
Hot. "Om du inte gör det här tar jag bort IPaden"
Straff "ok, då blir det ingen film"

Och egentligen. Jag vill ju inte att hon ska göra saker för att få något för det. Jag vill absolut inte införliva det väldigt amerikanska synsättet "whats in it for me?" Jag vill inte fostra ett barn som tycker det är vettigt att göra som någon annan säger, bara för att få tjäna något på det självt Jag vill ju helst att alla handlingar ska ha grund i den egna viljan eller ett visande av hänsyn och respekt för andra människor.

technology

jag stannar sällan och tänker efter om de vardgsprylar jag använder. Den teknologin som finns. Det går oerhört fort att lära sig och sen ta för givet. Och sen tro att man aldrig klarat sig utan det.
Men bara jag pratar med mormor eller tänker tillbaka ett tiotal år så fanns inte hälften av det jag använder mig av nu. Och jag antar att det fanns människor som kunde föreställa sig att det skulle finnas. Men jag var nog inte en av dem.
Teknologin i vardagen. En helt naturlig del.
Kindle. En liten platta. Med mer böcker i sig än den största bokhylla. Och nya böcker dyker upp bara med en knapptryckning. Magiskt.
Mobilen. Så klart. Ens ständiga kompanjon. Som kopplar upp en mot världen och kopplar ner en från verkligheten. Eller så funkar den att bara ringa med.
Information på en knapptrycks avstånd. Tiden då man gick till biblioteken för att ta reda på någonting är länge sen förbi.
Skyldig någon pengar? Skicka dem med ett SMS. Inga bankbesök, inga kontonummer, bara från en telefon till en annan.
Armband som räknar dina steg, din sömnrytm, dina matvanor och berättar ifall du är en bra eller dålig person (har inget eget dock, men sett dem in action).
Kartor som viasar var på jorden du är och hur du ska gå för att komma hem.
Listan kan göras oändlig.
Men. Vad händer om internet lägger ner?

Och. När jag var liten tänkte jag att i framtiden kommer alla ha flygande bilar.
Där är vi inte.
Ännu.

den galna familjen

-   Vi började som de flesta andra med enkla sovrutiner. 

-   Vagga bebisen till sömns. 

-   Amma bebisen till sömns. 

-   Sen infördes badrutinen. Ett bad innan läggdags. Inga konstigheter här heller.
-   Gröt till kvällsmat, sen sova. Verkar helt normalt.
-   Sen några månader senare fick vi sjunga henne till sömns. Och vibrera lite på hela barnet. Kanske inte helt konstigt. Vaggvisor är ju rätt etablerat.
-   Sen läste vi böcker. Allt frid och fröjd.
-   Efter ett tag kom en kort men intensiv period då hon tittade på film tills hon somnade. Den rutinen var vi tvungna att sätt stopp för. Då det för det första inte känns helt rätt att titta på Ipad i sängen, och för det andra kunde dröja till midnatt innan hon somnande.

Sen börjar den intressanta tiden.

-   Först en period då vi var tvungna att kittla henne i minst tre minuter innan hon gick med på att lägga sig.
-   Sen kom en period då jag var tvungen att låtsas försöka kidnappa henne från sängen för att gå och städa köket samtidigt som Micke skulle slita tillbaka henne och gömma henne under täcket.
-   Självklart har vi en minnesvärd rutin då Simone sprang och lade sig på mattan i vardagsrummet och vi var tvungna att bära henne upp och ner i fotknölarna till sängen.
-   En vacker dag var trettiofem gossedjur tvungna att flytta in i vår säng. Och Simone har koll på varenda ett. Ve den som försöker flytta på en enda pälsig orm eller mumin.
-   Och just nu är vi inne i en period då Micke ska bära Simone till sängen, på en arm, jag ska springa efter och brottas med henne en stund i sängen. Och sen måste Micke och Simone bära mig till soffan. Tillsammans.
Annars blir det ingen sömn.

Jag kan inte vänta med att se vad som kommer efter det här. 

Senast lästa bok; Jellicoe Road av Melina Marchetta

Det var länge sen jag läste en bok som stannade hos mig efteråt. Där karaktärerna var så fulla av liv och energi att jag kände att jag saknade dem när boken var slut. En tomhet. Jag vill ha mer ju.

Jag blev så himla fast och imponerad av Jellicoe Road att jag inte ville lägga ifrån mig den. Tur att jag var sjuk och fick heldag på soffan med den. Det är en bok om vänskap och kärlek. Förlåtelse, räddning, hopp och förtvivlan och allt där emellan.

Historien utspelar sig i en liten stad i Australien där det finns en internatskola. Varje år kommer det också en militärskola som har sina övningar i bushen i ett par veckor. Under den tiden pågår det ett "krig" mellan internatskolan, stan och kadetterna. Det låter konstigt men är i själva verket mycket roligt. Varje fraktion har sin "ledare" och det är om dessa boken handlar om. Stan, townies har har Chaz Santangelo, the Cadests har Jonah Griggs och internatskolans ledare är en tjej som heter Taylor  Markham.

Taylors förflutna är lite luddigt. Hennes mamma lämnade henne på en 7/11 utan att säga varför när hon var elva. Sedan dess vet hon inte var mamman har tagit vägen. Och hon vet ingenting om sin riktiga pappa.

Allt i historien vävs in mer och mer medan man läser. Så från att ha fattat ungefär noll. Så börjar det benas upp. Mysterier, kärlek, vänskap, familjer.
Det är en fantastiskt bra plot som är upplagd på ett mycket smart sätt. Och iallafall jag lyckas inte gissa förren det hela närmar sig slutet. Och på det riktigt bra karaktärer.

fortfarande sjuk

nu med dubbellsidig ögoninflammation