ett litet förtydligande till inlägget nedan.
Jag tycker att barn (alla) behöver bekräftelse. Absolut. Det jag tycker är att bekräftelsen inte behöver fokusera på utseendet eller på minsta lilla prestation som man gör.
Alltså bekräfta barnets handlingar utan att värdera prestationen.
Till exempel:
Har barnet städat rummet?
- "Va skönt att du fick undan alla saker, nu får du plats att leka igen!"
- "Åh vad bra att du plockade undan sakerna till sina rätta platser, nu hittar du ju allt igen!"
Vill barnet visa upp sin fina nya tröja?
- "Tycker du om den tröjan? Den är mjuk och mysig va?"
- "Har du fått en ny tröja? Vem har du fått den av?"
- "Jag ser att du har spindelmannen på tröjan! Han är bra på att hjälpa människor. Är du också det?"
Gungar/klättrar/springer barnet?
- "Vad roligt du ser ut att ha! Är det roligt?"
- "Kan du klättra högre? får jag se?"
Har barnet ritat en teckning till dig?
- "Har du gjort den? Vad är det för nåt?! Berätta!" (följdfrågor på det)
- "Wow! Den har du jobbat länge med, det ser jag!"
- "Vad glad jag blir att du ritat en teckning till mig!"
- "Jag tycker jättemycket om den! Ska vi hänga den på väggen?"
och så vidare. Kan varieras i det oändliga och appliceras på det mesta. Då har man uppmuntrat glädjen i att skapa eller göra något. Sen så ska man självklart uppmuntra och bekräfta genom massa kramar, pussar, berätta att de är världens bästa, kloka, fantastiska osv.
Men söt och duktig behöver inte ingå.