någon som talar med växter

Min ena orkidé på jobbet har blommat. Och den andra  är på gång att blomma.

Fint.

Eftersom jag aldrig får några som helst växter att blomma hemma misstänker jag att det är någon annan än jag som kommer in till mitt rum och säger snälla saker till orkideérna. Undrar om jag kan få den personen att komma hem till mig och tala med plantorna där också.

dags att vända blad

Micke och Sim har startat dagisinskolningen. Och enligt dem så går det bra. Jag var med i måndags och det kändes lite bra, men mest lite läskigt. Massa barn som springer omkring överallt, leksaker, grejer, ljudnivån, bakterierna. Jag börjar bygga upp en enorm beundran för människor som väljer förskola som arbetsplats. Jag skulle nog aldrig palla. Jag är redan lite nervös för "min" inskolningsdag imorgon. Men Sim verkar ha roligt, även om hon var trött igår kväll och somnade som en sten klockan åtta. Det har nog aldrig hänt förut. Idag är jag på jobbet halv åtta, för att öva för framtida morgonar. Sitter och inhalerar kaffe. Och då skiner ändå solen. Jag börjar redan fasa så smått för de mörka mörka dagar som ska komma. Vi måste se till att ha lite roliga grejer inbokade så man har nåt att se fram emot. Skidresa någon? Resa till ett varmt hav?

dagens mat(tanke)

Livet är som en moussaka: det är inte alltid så enkelt att få ihop det. Speciellt inte nu när det är mycket av allt på en gång. Mycket jobb. Mycket ansvar. Mycket nya grejer med Sim. Nytt för Micke med jobb. Nytt för mig med nytt jobb. Men efter att ha haft en lång pratstund med Carolina igår kväll och en lång pratstund med Micke känns saker lite bättre. Det är det vanliga receptet. Sänk kraven, stressa inte upp dig på onödiga saker. Ha roligt. Ät god mat. Standard. Men det funkar.

känns lite som verkligheten börjar komma ikapp

har hunnit med lite mer matlagning trots fullt upp på jobbet. Pasta med ärtpesto. Strålande gott trots det något suspekta utseendet. Min bild överst, bilden från receptet nedan (om nu någon inte kunde gissa det). Men jag skyller på att jag hade en väldigt gammal, halvkass kamera. Plus att jag faktiskt lade upp maten på en tallrik och inte direkt på bordet. Gör viss skillnad. Simone gillade det iallafall, och Micke också.

Annars så har vi varit och hälsat på Grimmered en sväng igår. Jag var och sprang en runda i Ruddalen, Sim dansade och gjorde konster för mina föräldrar och mormor. Hon fick världens finaste regnjacka av mama. Blå med gröna dinosaurier på. Nu är hon redo för dagis. Sen att jag inte är det är en annan femma.

Börjar inse så smått nu vad det är jag egentligen har tackat ja till med min nya tjänst. Jag kommer behöva ha utvecklingssamtal, sätta löner, leda en grupp, avläsa stämningar, ha koll på hur folk mår. Börjar kännas lite halvjobbigt. Det har liksom aldrig varit min starka sida att ta hand om människor på det sättet. Att utvärdera dem och sätta en siffra på prestationer. Lite nervöst.

För övrigt gjorde jag en snabb översikt på min träning. Jag har från den 9 Juli till  den 24 Augusti sprungit 98 kilometer på lite över elva timmar spritt ut på 14 tillfällen. Och jag är fortfarande rätt så kass. Men skorna är bra.

maten är klar

har inte lagat mat på hur länge som helt. Jag skojar inte. Flera månader säkert. Och jag har glömt av hur trevligt jag tycker det är. Så igår, istället för att ta mig iväg till silversmidet, lagade jag mat. Fisk i apelsinsås, råris och smörkokta morötter. Och massa nya bröd. Och jag har saknat det. Saknat leta inspiration på nätet, saknat lukten i köket, saknat laga mat helt enkelt. Så nu när Micke börjar jobba igen är det nog dags att gå tillbaka till varannan gång matveckor. Plus att vi måste uppväga Simones intag av äcklig mat på dagis med riktig mat hemma. (jag säger inte att det måste vara äcklig mat på dagis, men jag misstänker falukorv, fiskbullar och annat sånt som jag inte räknar som värdigt att kallas mat)

Aprikos & nötbröd

ups and downs

måndag morgon. Sitter redan på kontoret med dagens första kopp äckelkaffe och gör en liten bloggupdate istället för att gå igenom alla nya mail. Helgen har varit lite sådär. Middag hos Chris, mormor har kommit, bebislek, träning. Roligt. Men jag har varit trött. Så väldigt trött. Sen lördag eftermiddag har jag känt mig helt energilös, dränerad, okapabel att ta fram minsta uns av livsglädje. Som tur har det gått över. Botat av middag på verandan, Lejonet och Björnen glass, gott kaffe, mina föräldrar, varma koppar té och en lugn kväll framför Bones med Micke. Och nu känns det som en något bortslösad helg.

Middag hos Chris som sagt. Musselsoppa som Simone slukade, räkpaj och marsipantårta. Och bebislek. Första gången jag har sett henne leka på riktigt med någon annan. Bådar lite bra för dagis nästa vecka.

Musslor i curry

Tora och Sim

Jordgubbs på gång

Micke, the lekfarbror

Sen slappa lite med en bok

moving on

redan två veckor passerade på jobbet. Semestern är redan undangömd i något avlägset hörn och Augusti som skulle vara fin och ge en mjuk övergång till hösten har regnat bort. Sim ska börja på förskola om en vecka och livet kommer att förändras igen. Hur det blir denna gången återstår att se. Kameran är för tillfället missplacerad så jag har inga bilder att visa upp. Men det kommer en liten samling bilder så fort jag hittar den, om inte annat för att jag ska komma ihåg vad som händer.

Helgen är iallfall här och ikväll ska vi till Christoffer på middag (igen) och jag får ångest över att vi är så dåliga på att bjuda tillbaka. Mormor har kommit och vi ska hänga på Grimmered. Och jag ska sova lite.

Och så en liten återkoppling till disskussionerna om duktighetens vara eller icke vara.

Jag tror att om man hela tiden fokuserar på det som syns utåt, prestationerna, så kommer barnet till slut tro att här är sina prestationer. För en person som tror att hon är sina prestationer är tanken på att misslyckas förstås mycket oroväckande eftersom hon misstänker att det också betyder att hon är misslyckad och värdelös som människa. Drivkraften att prestera blir därför mycket stor, men priset kanske är högt. Framtida utrbändhet, ångest osv.  

Jag tror också att barn behöver få höra att de är duktiga – om de blir bedömda. Om man blir bedömd av andra är det utan tvekan skönt att få en positiv bedömning då och då.

Men varför skall vi vuxna över huvud taget bedöma barnens prestationer?

Genom att ständigt bedöma barnens prestationer blir de så småningom beroende av beröm som bekräftelse och därför frågar de också efter det: ”visst var jag duktig som lärde mig cykla idag?” Men skulle det inte vara lika givande om vi bara delade deras känslor – gladdes med dem när de var glada och sörjde med dem när de var ledsna – för bakom varje positiv bedömning lurar hotet om en negativ bedömning. Den lilla flickan som lär sig att cykla och får höra att hon är ”duktig” vet också precis hur "dålig" hon är när hon kör i diket dagen därpå, även om ingen säger det.

Var hon duktig igår måste det ju betyda att hon är dålig idag.

Jag tror att den lilla flickan som lär sig cykla egentligen skulle gilla mer om hennes föräldrar deltog i hennes firande och intresserade sig för hennes upplevelse – istället för att recensera den: ”Grattis! Du cyklade själv! Vad tänkte du när du märkte det!?” Nästa dag när hon kör i diket blir det bara ytterligare en upplevelse att dela: ”Hoppsan du körde i diket! Hur var det att göra det?”

mera självkänsla

ett litet förtydligande till inlägget nedan.
Jag tycker att barn (alla) behöver bekräftelse. Absolut. Det jag tycker är att bekräftelsen inte behöver fokusera på utseendet eller på minsta lilla prestation som man gör.
Alltså bekräfta barnets handlingar utan att värdera prestationen.
Till exempel:

Har barnet städat rummet?

- "Va skönt att du fick undan alla saker, nu får du plats att leka igen!"

- "Åh vad bra att du plockade undan sakerna till sina rätta platser, nu hittar du ju allt igen!"

Vill barnet visa upp sin fina nya tröja?

- "Tycker du om den tröjan? Den är mjuk och mysig va?"
- "Har du fått en ny tröja? Vem har du fått den av?"
- "Jag ser att du har spindelmannen på tröjan! Han är bra på att hjälpa människor. Är du också det?"

Gungar/klättrar/springer barnet?

- "Vad roligt du ser ut att ha! Är det roligt?"

- "Kan du klättra högre? får jag se?"

Har barnet ritat en teckning till dig?

- "Har du gjort den? Vad är det för nåt?! Berätta!" (följdfrågor på det)
- "Wow! Den har du jobbat länge med, det ser jag!"
- "Vad glad jag blir att du ritat en teckning till mig!"

- "Jag tycker jättemycket om den! Ska vi hänga den på väggen?"

och så vidare. Kan varieras i det oändliga och appliceras på det mesta. Då har man uppmuntrat glädjen i att skapa eller göra något. Sen så ska man självklart uppmuntra och bekräfta genom massa kramar, pussar, berätta att de är världens bästa, kloka, fantastiska osv.

Men söt och duktig behöver inte ingå.

självkänsla

jag och Micke har diskuterat mycket det här med självkänsla. Hur får man sina barn att få en bra självkänsla. Vi har kommit fram till att det inte ska vara ihopkopplat med att vara duktig, söt, fin osv. Alltså inte ihopkopplat med prestationer och absolut inte med utseende.

Det andra först. Tänk på hur ofta man säger till små barn (nästan uteslutande små flickor) hur söta de är, vilka fina kläder de har, fina flätor, tofsar, what not. Pojkar får väl antagligen ofta höra hur tuffa och häftiga de är. Problemet där blir ju att barnen då lär sig att ett visst (sött/tufft) utseende ger positiv uppmärksamhet. Och livet blir en jakt, medveten eller omedveten, efter den positiva uppmärksamheten och således efter ett visst specifikt utseende. Och nej, jag tror inte att barn kommer må dåligt av att inte hela tiden höra hur söta de är.

Gällande prestationer. Om man hela tiden berättar för barnet hur duktigt det är, för minsta lilla grej, då blir alla prestationer gjorda för att söka bekräftelse och uppmärksamhet. Barnet kommer inte teckna/spela instrument/leka bara för att det är roligt, utan för att få höra hur duktigt det är. Och som vuxen kommer det översättas till ett behov av bekräftelse från alla håll och kanter. Känslan av att man räcker till för sig själv, som sig själv, även om man inte presterar kommer inte finns. Utan man kommer hela tiden behöva en klapp på huvudet.

Jag tänker hela tiden på att inte slentriansäga hur duktig Sim är. Ett "åhvadfint/duktigt" kan inte väga upp ett "wow, du tänker så, berätta mer" (eller motsvarande för en ettåring). Helt enkelt för att barn (alla) vill bli sedda, inte betygssatta.

Något vackert titta på medan resten av mig lider

itter fortfarande på kontoret och jobbar. Något trött, men har iallafall ätit en pizza som vd'n köpte åt oss stackare som är kvar. Och jag kan trösta mig med utsikten. Tagen med min gamla trasa till telefon genom mitt kontorsfönster. Så ni kan ju föreställa er hur magnifik den är i verkligheten.

nattsudd

kom hem runt tio från kontoret igår. Smyger mig in i tron att alla (bebisar) sover. Möts av blabla bla från sovrummet sång och prat och Mickes snarkningar (nästan). Efter ett tag kommer båda upp och vi har ett "late night party". Jag steker pannkakor nära midnatt, Simone leker och är på jättebra humör. Vi äter vattemelon och hoppar i sängen. Jag vet att det är omöjligt att hon har växt de två dagarna de har varit borta. Men jag svär att hon ser större ut.

Nu ska jag packa ihop mina pannkakor i en burk och gå till jobbet.

ja, alla andra sover.

back in black

semestern är nu officiellt slut och jag är tillbaka på kontoret. Börjar som vanligt med en smäll (låter inte lika bra som "it starts with a bang") och har en helvetiskt jobbig vecka framför mig. Jag räknar nog inte med att vara hemma före åtta en enda dag innan helgen. Ingen mjukstart här inte.

Micke och Sim har åkt till stugan in Dalsland. Och jag får ytterst dåligt med uppdateringar om vad de gör. Speciellt idag har de vägrat höra av sig. Jag har försökt ignorera den krypande oroskänslan men det går dåligt. Jag kommer bli ett vrak då Sim börjar på dagis och jag inte får några uppdateringar alls.

Annars idag.

• Stort åskväder med många blixtar utanför fönstret. 
• Det 293 meter långa kryssningsfartyget Jewl of the Seas ligger i Scandiahamnen. Precis utanför fönstret på kontoret. Och det är stort I tell you. Jag försår inte riktigt poängen med kryssning. Men det verkar de över 2000 passagerarna som får plats på båten göra. 
• Kommit hem klockan halv åtta. Lagat bovetepannkakor, bakat bröd, ätit vattenmelon. 
• Och nu oroar jag mig för varför Micke inte hör av sig. 
• Imorgon ska jag åka till kontoret klockan sju med josefin. 

Over and out

glimtar från sommarslut

vi gjorde genidraget att hänga lite hemma hos mina föräldrar när under tiden de varit bortresta. Och nog för att jag älskar min lägenhet, men helt och hållet semesterkänsla blir det inte när man är hemma och hela tiden känner att det är saker som bör göras. Men där borta. Där har vi sovit, frossat i vattenmelon, ätit pizzor, lekt i trädgården, druckit kaffe på verandan och massa annat slappt. Vad vi inte har gjort är städat, pysslat, fixat grejer, tvättat eller annat som man annars alltid gör hemma.

För tillfället så verkar sommaren vara över. Det häller ner regn, är grått och kallt samt att jag börjar jobba på Måndag. Känner mig inte helt pepp. Hade gärna semestrat lite till. Men vi pratar om en lite långweekend i nåt nice hotell i fjällen i september, så jag får se fram emot det istället. 

Vi tog en liten tur till Botaniska för vad vi hade tänkt en promenad. Men det fanns så många spännande saker att titta på precis vid ingången att vi stannade där i två timmar. 

Mamma har lärt henne lukta på blommor. Så nu luktas det överallt 

Yay! Jag ska få dem att flyga

Hallå? Blir ni inte roligare än så??

Leka fotomodeller

Äta glass

Sitta på trappan

 Det blev även en tur Slottskogen. Där promenaden inte sträckte sig längre än till getterna där Simone hittade en kompis. Interaktionen var total. Den lilla flickans pappa plockade löv, gav dem till Sim, som i sin tur räckte dem över till den lilla flickan, som matade getterna. Fett kul i nästan en timme.

Bää

the last days of summer närmar sig

den 29 fyllde Micke år. Och även om jag varken sjöng eller gjorde i ordning frukost på sängen så fixade jag bebisfri kväll. Och natt. Middag på Texas Longhorn och generell romantik. 

Jag tror det var godkänt. 

Champagne som fördrink och bälte i present 

Marguarita 

Djupa samtal (eller nåt) 

Mickes chilli 

Min hummer

Efterrätt!!

 Sen har vi hängt lite på Grimmered. Mina föräldrar är bortresta så vi lånar verandan, trädgården, poolen och storbildsteven. 

Första dagen i Augusti tog vi bilen för en heldagsutflykt på Marstrand. Måste varit årets varmaste dag. Men då vi mestadels hängde på Carstens fästning märktes det inte så mycket. Svalt och kallt under valvbågarna. Vi promenerade, lekte, åt glass och fisksoppa. Marstrand är lovely. Sim däckade som en sten när vi kom hem. 

I väntan på båten 

Utforska fästningen

Glass i stora lass