redan två veckor passerade på jobbet. Semestern är redan undangömd i något avlägset hörn och Augusti som skulle vara fin och ge en mjuk övergång till hösten har regnat bort. Sim ska börja på förskola om en vecka och livet kommer att förändras igen. Hur det blir denna gången återstår att se. Kameran är för tillfället missplacerad så jag har inga bilder att visa upp. Men det kommer en liten samling bilder så fort jag hittar den, om inte annat för att jag ska komma ihåg vad som händer.
Helgen är iallfall här och ikväll ska vi till Christoffer på middag (igen) och jag får ångest över att vi är så dåliga på att bjuda tillbaka. Mormor har kommit och vi ska hänga på Grimmered. Och jag ska sova lite.
Och så en liten återkoppling till disskussionerna om duktighetens vara eller icke vara.
Jag tror att om man hela tiden fokuserar på det som syns utåt, prestationerna, så kommer barnet till slut tro att här är sina prestationer. För en person som tror att hon är sina prestationer är tanken på att misslyckas förstås mycket oroväckande eftersom hon misstänker att det också betyder att hon är misslyckad och värdelös som människa. Drivkraften att prestera blir därför mycket stor, men priset kanske är högt. Framtida utrbändhet, ångest osv.
Jag tror också att barn behöver få höra att de är duktiga – om de blir bedömda. Om man blir bedömd av andra är det utan tvekan skönt att få en positiv bedömning då och då.
Men varför skall vi vuxna över huvud taget bedöma barnens prestationer?
Genom att ständigt bedöma barnens prestationer blir de så småningom beroende av beröm som bekräftelse och därför frågar de också efter det: ”visst var jag duktig som lärde mig cykla idag?” Men skulle det inte vara lika givande om vi bara delade deras känslor – gladdes med dem när de var glada och sörjde med dem när de var ledsna – för bakom varje positiv bedömning lurar hotet om en negativ bedömning. Den lilla flickan som lär sig att cykla och får höra att hon är ”duktig” vet också precis hur "dålig" hon är när hon kör i diket dagen därpå, även om ingen säger det.
Var hon duktig igår måste det ju betyda att hon är dålig idag.
Jag tror att den lilla flickan som lär sig cykla egentligen skulle gilla mer om hennes föräldrar deltog i hennes firande och intresserade sig för hennes upplevelse – istället för att recensera den: ”Grattis! Du cyklade själv! Vad tänkte du när du märkte det!?” Nästa dag när hon kör i diket blir det bara ytterligare en upplevelse att dela: ”Hoppsan du körde i diket! Hur var det att göra det?”
2 kommentarer:
Jag tror att man också kan säga "vad duktigt du är att du inte skadade dig när du körde ner i diket" :) Dessutom tror jag att man inte blir skadad genom att höra hur söt och bra man är, däremot blir man frustrerad att inte få höra positiva saker. Love mama
Mycket intressanta tankar som det kan vara viktigt att fundera på, jag instämmer i mycket men känner att mycket av det kan vara svårt att konsekvent omsätta i praktiken.
Jag tycker att det skall utdelas beröm när något utförs bra men att man inte måste säga: Va kass! när något är dåligt utfört (om det inte har utförts med dåligt engagemang) utan att man då kan antingen berömma någon annan del av det utförda eller eventuellt bara göra något kul av det. Framför allt så har du en poäng i att barnet/personen skall känna sig älskad för sig själv och inte bara sina handlingar. Men det är lite skillnad. Hur ska man bli uppmuntrad till att bli bättre om man inte får sina prestationer värderade och konstruktivt kritiserade? (vet att du framför allt pratar om små barn men ändå...)
Skicka en kommentar