Jag tittar nästan aldrig på sport. Förstår inte poängen med att heja på avstånd och spänna sig och vara nervös inför varje mål. Men när Micke söver Simone föreställer jag mig att det är nästan som att titta på en riktigt spännande match. Jag sitter som på nålar i soffan, spänner mig för att uppfatta minsta ljud från sovrummet, mumlar tyst för mig själv "Kom igen. Somna då. Kom igen. Du kan klara det!" Förhoppningarna stiger vid varje tyst period för att grusas med ett stort "neeeej!!" när gråten börjar igen. Och när, eller om, Micke går segerrik ut från sovrummet vill jag bara ställa mig upp och ljubla.
- Posted using BlogPress from my iPhone
1 kommentar:
Kanske Sim känner av ditt nervositet. Sluta spänna dig, relax! Love mama
Skicka en kommentar