på mitt jobb är vi ett rätt så internationellt gäng. Folk från Tyskland, England, USA, Ryssland, Polen, Italien och Turkiet jobbar sida vid sida. Man pratar mycket engelska, i och med att hälften av kollegorna inte förstår svenska.
Jag anser det vara allmänt hyfs, att om någon som inte förstår spårket sitter med vid lunchbordet, så pratar man ett språk som alla förstår.
Det känns också som allmänt hyfs att lära sig hur man uttalar sina kollegors namn. Det är inte hjärnkirurgi. Fattar man inte första gången, frågar man hur man uttalar rätt.
Ändå finns det en på kontoret som konstant uttalar en annan kollegas namn fel. Och det är inte ens ett svårt namn. Det räcker med att läsa innantill på namskylten så blir det rätt.
Och ändå uttalar hen fel! Hela tiden!
För mig är det så oerhört nochalant, oartigt och otrevligt att det verkligen kryper i mig varje gång jag hör det.
Jag frågade berörda kollega om det inte störde. Men hen sa att hen har fått rätta så många gånger att det till slut var dags att ge upp. Vissa vägrar lära sig. Och jag stör ihjäl mig på det.
