natt

ligger i sängen och vågar inte riktigt somna. Vaknade i morse ur värsta mardrömmen som gjorde att jag studsade upp ur sängen till och med innan väckarklockan ringde. Kommer inte ihåg vad den handlade om, men känslan hängde kvar hela dagen.

Som var för övrigt mycket fin, med strålande sol och blå himmel. Buss till jobbet idag. En timmes bussresa åt ena hållet gör att jag uppskattar bilen så mycket mer. Jobbet som vanligt och fick sen skjuts av Karin till Järntorget. Promenerade till Linnéplatsen. Köpte en röd hatt och en muffins och tog sen bussen hem.

Satt på kvällen en stund på grillplatsen tillsammans med Michele och lilla hunden. Hon gick förbi på promenad och knackade på. Den är så söt den lilla. Som grodan boll.

Nu ska jag testa om jag vågar somna.

nothing much

lång dag på jobbet idag. På kontoret halv åtta och hemma tolv timmar senare. Och fortfarande ingen bil. Har åkt med Edward idag och funderar på att cyckla imorgon. Dock fortfarande lite halvsjuk och hoppas att få tillbaka bilen imorgon så jag får se vad jag gör. Det bara bär emot så mycket att sätta sig på bussen. Speciellt när det är 25 grader varmt i göteborg. Människorna viker ut sig själva som inverterad origami på varje ledig gräsplätt. Och jag sitter på kontoret med persiennerna nerdragna.

such life.

bättre att glömma lunchlådan än hjärnan när man går hemifrån

äntligen. Första dagen på över två veckor som jag kan säga att jag faktiskt känner mig bra när jag vaknar på morgonen. Kan återigen börja träna och förhoppningsvis sluta småäta.

På jobbfronten inget nytt.
Men.
Skulle iväg ett ärende på lunchrasten som inkluderade tre stopp. Första stoppet så trasslade bilen lite när jag skulle starta men gick igång efter tre försök. Andra stoppet tog det lite fler försök men gick bra ändå. Tredje stoppet var det stopp. Jag fick inte igång bilhelvetet. Står där på en bensinmack (obemannad) med en bil som är fulltankad och inte går att köra med. Jag försöker och försöker igen och igen. Ingenting. Pappa i Köpenhamn, M i fucking norrland, jag på en bensinmack med en bil som inte funkar. Arrghh!
Fick igång den efter kanske 20 minuter idogt försökande och körde faktiskt direkt till verkstan. Det verkar som det behövdes en smärre bilkris för att få dit mig. Som tur är känner de mig vid det här laget. Jag fick veta vad felet var (en kabel från gaspedalen som inte pratar med en kabel i motorn) och ett löfte att bilen skulle bli klar förhoppningsvis denna vecka. Och att det skulle kosta 3 000. Suck.

Men.
Det tar inte slut där.
Jag ska åka hem med Edward och vi åker från kontoret lite efter sju. När jag sätter mig i framsätet på hans bil slår det mig. Vänta lite. Jag har inga hemnycklar. De ligger ju kvar i bilen. Som står på verkstan. Som är stängd sen länge.
Extranycklar?? Ja just det. Ett par i norrland. Ett par försvunna hos hyresvärden. Fuck!!
Vi åker ändå bort till verkstan med en svag förhoppning att det ska finnas nån som dröjt sig kvar. Dörren är stängd och igenbommad och grinden låst. Vi hittar en sidodörr som står på glänt så vi smyger in där och klättrar upp för en brant vindstrappa. Där inne träffar vi Boris. Ingen aning vem Boris är, han jobbar uppenbarligen inte på verkstan, men har ringer Mats som jobbar på verkstan och som lovar att dyka upp inom en halvtimme. Fantastiskt nog så dyker faktiskt Mats upp efter 40 minuter och jag får mina hemnycklar. Gissa om jag kände mig rätt så dum.

Du har berättat om vissa klantiga medarbetare på ditt jobb. Men jag vet inte om det slår detta. Vilket jag inte tänker berätta för någon. Well, Edward vet, jag bjöd honom på middag för att muta honom till tystnad och som tack att han tillbringade 40 minuter på ett öde industirområde med världens klantigaste anna.

...

vaknade i morse helt utan röst. Mår inte dåligt, ingen hosta ingen feber men ingen röst. Om jag vilar några timmar så lyckas jag möjligtvis kraxa fram ord i tio minuter, sen är den borta igen. Annars mådde jag hyfsat OK. Förutom att jag har en grymt bad hair day och att Christer iallfall tre gånger påpekade hur trött jag ser ut. Borde finnas nån regel att man inte får säga det till folk.

Åkte hem till mamma efter jobbet. Hon bjöd på middag och jordgubbar på verandan.

Det är så tomt där. Oh så tomt. Alice huvudavtryck finns kvar på soffan, leksaker i trädgården, matskål och säng.

Så tomt.

life goes on?

den här sista veckan har gått så otroligt långsamt, tiden har kravlat sig som en långsam hårig larv genom dagarna för att stanna var och varannan stund på de ställena som kännts som mest jobbiga. Ingen rolig vecka för mig, ingen rolig vecka för M. Ingen rolig vecka för någon.

Nu är jag ensam igen. Syster har flyttat, och även om jag uppskattar att det inte ligger fem tusen skor på hallmattan så har det plötsligt blivit tomt, M har åkt upp till Norrland, Alice är borta. Det känns som om en del av mitt liv har försvunnit. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med mig själv. Och till råga på allt är jag sjuk, så jag kan inte dränka min deppighet på mitt vanliga sätt. Att träna tills huvudet är fyllt av vitt brus, kroppen trött och mjuk och tankarna rena och klara. Istället har jag ätit upp resterna av helgens godis och chipslager och mår ännu mer illa än förut.

Är rädd att min hosta ska komma tillbaka, att jag ska behöva tillbringa ännu ett halvår med att bli astmatiskt anfådd av att gå upp tre trappsteg. Jag äter mediciner, blundar och hoppas att inte.

Ibland är saker och ting i livet mer jobbiga än vanligt.

home alone

hemma igen
sent på kvällen
efter att ha behövt byta flyg i Köpenhamn från fucking Frankfurt.
Typiskt

Annars bra konferens.
Intressanta föredrag
Rigorös säkerhet med beväpnade vakter och kroppsvisitering på ECB
Ätit för många kakor.

Update kommer senare

jag har ingen Bossgarderob

en hel garderob full med kläder och inget att matcha ihop med Bosskostymen. Hittils har det tagit mig en timme att packa ner två t-shirtar och en skjorta. Hur svårt kan det vara.
Frustration.
Jag går och lägger mig och hoppas på att få inspiration under natten.

anna eller kampen om tiden

tiden är en intressant företeelse. Den är på något mystiskt sätt omvänt kopplat till behovet av den och intresset för den. Har man ett stort behov av den, eller inget intresse för den så flyger den iväg utan att det märks. Är man däremot intresserad och tittar på klockan stup i kvarten så rör sig tiden väldigt långsamt.

Du kan gissa vilket av dessa det var idag. Hela jobbdagen försvann i en blikning. Sen åkte jag hem till mina föräldrar för att öva på min presentation. För att klämma in lite träning emellan hade jag med mig löpkläder och sprang en runda i Rudalen. Har glömt hur kuperat det är där, kändes som jag skulle falla ihop efter den fetioelfte uppförsbacken. Jag skulle vilja kunna springa sådär lätt och fritt som man ser på film. Istället så är löpningen ofta förkippad med smärta.

Nu är klockan elva och jag måste börja packa.
Taxin går klocka sju.

By the way. Intressant analys idag på mail. Jag återkommer med en reflektion.

what is it about sundays

jag verkar inte kunna hantera mer än en dag ledig på egen hand. För det mesta lyckas jag ha roligt, träffa vänner och vara social på Lördagen. Men sen på Söndagen är jag helt blå. Det slår sällan fel. Från full av energi förvadlas jag till någon som helst inte vill gå upp upp ur sängen, som drar ner persiennerna för att hålla ljuset ute och som tröstäter flingor dirket ur paketet. Vad är det med Söndagar egentligen? Vad är det med mig?

Säg inte att det här inte är sött

sunshine life

kom hem sent igår med skrapade knän och ömma fingertoppar. Vi hade varit och klättrat ute i Landvetter, där finns ett gäng nybultade sportleder som var lite för svåra och rätt så elaka. Klipporna var så vassa att jag nu definitivt behöver nya skor. Mina gamla har blivit lite shreddade.

Strålande vacker dag, massa sol och varmt. Årets första engångsgrillning. Korv med ketchup och senap på en röd filt bland massa myror. Två fästingar på benet. Ridning och en jättsöt fölis. Bok och solhatt på en filt bakom lägenheten. Det är konstigt hur lätt livet känns ibland. Och hur svårt andra dagar.

Idag måste jag jobba lite. Inte alls sugen.

no expectations

kände att idag återigen skulle bli en av dessa dagar då hjärnan töms på energi och det enda jag orkar göra efter jobbet är att snurra in mig i duntäcket.

Men pappa ringde vid halv nio (fortfarande kvar på jobbet) och frågade om han kunde bjuda på piroger. Och vem kan tacka nej till piroger. Så jag packade ihop min dator, få bli lite jobb i helgen istället, och åkte iväg till Krakow. (Som en parantes så funkar min bil fläckfritt nu, det är som om den visste att den var i onåd, och precis när jag ska lämna den på verkstan så slutar alla fellampor lysa. Typiskt)
Hursomhelst, efter två tallrikar piroger och mitt i efterrätten (äppelplättar med vispgrädde och glass) så upptäcker jag A sittandes helt själv i baren ätandes soppa ur bröd.
Så istället för en deppig kväll själv så blev det en spontanuteätarkväll med pappa och kompis. Mycket trevligt. Och jag behövde inte göra upp en enda plan så jag slapp stressen planer i förväg medför.

Det är det allra trevligaste, när man har så låga förväntingar att det inte är några förväntingar alls. Och det visar sig att saker och ting blir så bra.

Förresten så såg jag en lapp i trappuppgången att det har varit inbrott på vinden. Måste gå upp dit och kolla om nån äntligen har knipsat det främmande hänglåset på vår dörr.

update

torsdag sent.
precis hemma från jobbet och precis på väg att lägga mig.
Mitt huvud är tomt, jag känner mig tömd på tankar och tömd på ord.
Mitt sociala liv har gått i graven, har inte pratat med C på över en månad.
Inte berättat för någon.

Jag kommer tillbaka imorgon
ska försöka iallafall

det händer så lätt

cycklade till jobbet idag. Gick mycket bättre den här gången än sist. Var inte alls lika förstörd när jag kom fram.

Det såg ut som om någon hade hoppat från Älvsborgsbron, räcket var fullt med blommor och ljus och små lappar. Hemskt. Även hemskare är att bron inte är så väldigt hög. Så hoppar man därifrån så kan det inte vara en garanti att man faktiskt dör. Eller är det kanske det som är meningen. En sista chans. Överlever jag så är det meningen, överlever jag inte så är det bra det med.

Du vet den här svängen som leder ner från Älvsborgsbron mot Majorna, när jag cycklade hem så hade det precis varit en trafikolycka där. En lastbil med trailer hade kört, atagligen för snabbt i svängen, och rätt in i räcket och nästan ner för slänten. Hela trucken var helt mosad och trailern var spetsad på räcket så det stack ut långa metallspett genom kåpan. Jag hoppas ingen blev skadad. Men med tanke hur trucken såg ut så kan inte chaffören mått så bra. Inga foton blir det för det kändes lite fel att ställa sig med kamera och fota en olycka, även om det var mycket folk som gjorde det.

Imorgon ska jag på MC teori.

life and death

måndag igen, ny vecka.
En händelserik vecka, och en rolig helg. Alltid lika tråkigt när M åker iväg igen. Känns väldigt tomt och väldigt fel. Vilket i och för sig är bra. Hade känns ännu mer fel ifall det kändes rätt.

Förberett presentation nästan hela dagen idag, men fortfarande inte klar. Känns inte helt hundra ännu.

Alice mår inte helt bra. Så ledsamt, jag pratar som allting är ok, men tårarna ligger bakom ögonen. Hur ska man veta vilket beslut man bör fatta, och när det är dags. Det är så tungt.