den här sista veckan har gått så otroligt långsamt, tiden har kravlat sig som en långsam hårig larv genom dagarna för att stanna var och varannan stund på de ställena som kännts som mest jobbiga. Ingen rolig vecka för mig, ingen rolig vecka för M. Ingen rolig vecka för någon.
Nu är jag ensam igen. Syster har flyttat, och även om jag uppskattar att det inte ligger fem tusen skor på hallmattan så har det plötsligt blivit tomt, M har åkt upp till Norrland, Alice är borta. Det känns som om en del av mitt liv har försvunnit. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med mig själv. Och till råga på allt är jag sjuk, så jag kan inte dränka min deppighet på mitt vanliga sätt. Att träna tills huvudet är fyllt av vitt brus, kroppen trött och mjuk och tankarna rena och klara. Istället har jag ätit upp resterna av helgens godis och chipslager och mår ännu mer illa än förut.
Är rädd att min hosta ska komma tillbaka, att jag ska behöva tillbringa ännu ett halvår med att bli astmatiskt anfådd av att gå upp tre trappsteg. Jag äter mediciner, blundar och hoppas att inte.
Ibland är saker och ting i livet mer jobbiga än vanligt.
1 kommentar:
Som du säger, det har varit en tuff vecka för dig, och i förlängningen mig med. men jag skriver som jag sagt, -jag är glad att jag varit hemma för det hade varit avsevärt värre att vara borta under denna period.
Jag förstår att det känns tomt för dig och jag avundas dig inte känslan av tomhet men däremot att du får lov att vara själv, för min del ser det ut som att jag nu kommer att få vara själv mellan måndag och onsdag. Alltid något.
Är väldigt orolig för din hosta, hoppas att medecinerna hjälper.
puss
Skicka en kommentar