inte som tänkt

veckan blev inte riktigt som planerat. Istället för att jobba och sen åka iväg till Malmö i helgen för lite häng med Mickes mamma och mormor blev Micke sjuk. Så jag fick packa ihop och åka hem från kontoret för vård av sjuk man. Upptäckte att jag inte alls tänkt på den aspekten av barnledigheten. Jag var aldrig sjuk, som tur är, när jag var hemma så det hade aldrig slagit mig att man kanske kan bli så dålig att det inte går att ta hand om bebis. Men det kan man. Så all credd till ensamstående föräldrar. Ju mer vi har bebis desto mer blir jag imponerad på människor som klarar det på egen hand. När man får maginfluensa, som Micke fick, hur fan gör man när man är ensam?

Men det hade sina fördelar att vara hemma i fyra dagar. Jag fick lite quality time med Sim, som tenderar mest vara sur och klängig på mig när jag kommer hem från jobbet i vanliga fall. Åhh detta ständiga dåliga samvete som bara bres på av en bebis som beter sig som jag övergivit henne. Men efter tre dagar slappnade hon av lite och var glad och inte fastklistrad vid mig som en liten apa som hon är annars. Och så såg vi på film. Film! Hur länge sen var inte det.

Nu har Micke blivit frisk. Och jag är tillbaka på jobbet. Och Sim är antagligen tillbaka till att vara sur på mig. Så allt är som vanligt igen. 

För övrigt så  är min syster och föräldrar iväg och åker skidor i alperna.
Jag är inte alls avundsjuk.

Inte alls.

liten analys

Nu har vi haft Sim i snart ett år (om en månad typ). Och det har varit en intressant tid. Blandat skitjobbigt, jätteroligt, glädjande och scary. Med massa annat däremellan. Nu har jag inte på något sätt blivit en expert på temat bebis. Speciellt som bebisen i fråga verkar förändras från dag till dag och det som funkade igår funkar absolut inte idag. Men iallafall. Känns som det är dags för lite självanalys.

har det varit svårare eller lättare än jag trodde att vara mamma?
Jag var oerhört nervös inför att bli mamma. När folk med kännarmin förklarade för mig att ALLT skulle förändras när bebisen kom, att det skulle ta flera år innan jag kunde äta middag i lugn och ro, att jag skulle bli en vandrande zombie som aldrig fick sova och att jag skulle se på världen på ett helt annat sätt. Jag skulle få nya vänner, nya värderingar och nya intressen. Då ville jag gråta en skvätt av ångest. Sen kom Sim och det visade sig inte alls stämma. Allt förändrades inte. Micke och jag var fortfarande samma personer med samma intressen, samma drömmar och planer, fast vi har en bebis också. Men visst, man ändras lite, man anpassar sig, man prioriterar lite annorlunda, man blir lite en annan person. Men fan. Det blir man av att skaffa hund, börja jobba, byta lägenhet eller vilken annan stor förändring i livet som helst. Så för att summera. Det var mycket lättare att bli mamma än jag trodde.

finns det något i mammaskapet som jag inte kunde förutse innan jag fick barn? Jag var orolig innan Sim kom att jag inte skulle knyta an till henne. Man läser i forum och tidningar hur man redan på BB ska känna den enorma kärleken till bebisen. Jag kände inget sånt. Jag kände mer att det här är en liten prick som jag ska ta hand om. Vi kände ju inte varandra. Svårt med kärlek då. Men med tiden. Det låter antagligen klyschigt, men kärleken är långt mycket större än jag någonsin kunde ha föreställt mig. Jag har inte heller kunnat förutse det dåliga samvetet som smyger sig på mig med jämna mellanrum för att jag inte tillbringar varje vaken sekund med Sim. Men jag motarbetar det med näbbar och klor.

att köpa eller inte köpa. Väldigt många kommentarer från välmenande och mindre välmenande kollegor handlar om hur dyrt det är att skaffa barn. Man behöver dyra barnvagnar med leveranstid längre än en bil. Man behöver en ny bil för att få plats med den dyra barnvagnen. Man ska gärna flytta ut i hus för att det är bra för barnet att ha en trädgård att leka i. Och visst, man kan göra alla de grejerna. Eller så kan man göra som vi har valt. Köpa en begagnad vagn, behålla sin bil, handla barnprylar på Tradera och uppskatta att bo i stan. Och då blir det inte särskilt mycket dyrare alls. Och man kan lägga sina pengar på roligare saker.

a weekend passed

Det var väldigt länge sedan jag uppdaterade ett inlägg med bilder. Har kommit ifrån fotandet mer och mer i takt med att Micke har kommit in i det. Det känns på något sätt överflödigt att både jag och han tar massa bilder. Och sen så är mitt liv inte så jättespännande att dokumentera. Upp på morgonen. Köra till kontoret. Sitta på kontoret. Hämta te eller kaffe sju gånger. Köra hem. Leka med bebis, mata, bada, sova. Och så igen. Inte så många "photo opportunities" där.

Iallafall här kommer en liten foto update från helgen.

I fredags kom mamma och satt Simvakt medan vi firade födelsedag på Bombay Palace. Grymt god mat. Fina presenter och mina favoritmänniskor.

I lördags kom Josefin förbi. Vi promenerade till Moogio för att skaffa gardinstång till Sims rum och tog en tur till Ikea. Inte många bilder från den dagen dock. Jag snor en från Micke för att ha lite kontinuitet. Simone fick en ny favoritleksak. The little kastrull.

På söndag åkte Micke iväg för att isklättra och jag packade ihop bebis i femton lager kläder och promenerade till Grimmered. Galet kallt, jag gick lite vilse. Men himla fint trots allt.

Vi passade på att bada i nåt häftigare än den lilla baljan vi har hemma

Sim är lite hängig. Hon sover mycket, äter inget och verkar ha ont i magen. Jag hoppas verkligen det går över snart. Känns jättesynd om henne.



vill själv

det med att äta själv funkar rätt bra. Speciellt när det gäller mackor, majskrokar och annan mat i kategorin plockmat.

Gröt hör inte till den kategorin.

all the things you can do,,,

I morse innan jobbet städade jag köket, bakade ut bröd, vattnade tulipanerna, läste några kapitel i min bok, tränade på gymmet, och pussade på  bebis.                                                                                            Hade jag berättat för mitt tonårsjag att dessa saker var möjliga innan klockan nio på morgonen så hade jag inte trott på mig själv.

what to do

idag somnade Sim efter 16 minuter. 16 minuter skrik och sen...  ingenting... tystnad. Vi ställer oss helt frågande till situationen. Vad ska vi göra nu? Klockan är åtta och det är tyst. Vi har blivit så vana vid skrik fram till tio då man inte kan åstadkomma något vettigt mer än vandra från rum till rum och känna ångest över att man är en hemsk förälder att vi känner oss helt vilsna när allt är lugnt och stillsamt.


Jag har börjat läsa en bok. En bok som mamma rekommenderade. Sarahs Nyckel av Tatiana de Rosnay. Jag inte kommit så långt ännu, runt hundra sidor. Men åh. Vilken bok. Spännande, gripande, riktigt bra. Men och det är ett stort men. Den är hemsk. Boken utspelar sig bland annat under andra världskriget, och små barn är inblandade. Ni kan förstå att det blir hemskt. Och jag har blivit en sådan tönt sen Sim kom till världen. Jag tycker det är jättejobbigt att läsa om barn som far illa. Och är det små barn, eller bebisar så går det nästan inte. Men jag måste ta mig samman. Annars kommer jag aldrig läsa några vettiga böcker med någon som helst substans. Man kan mäta det med att de senaste böckerna jag läst handlade antingen om att döda vampyrer eller möjligtvis ha sex med dem. 

very skumt

var på silversmide igår och kunde inte riktigt bestämma mig för vad jag skulle tillverka. Bläddrade genom massa smyckekataloger som inspiration. Många av katalogerna var italienska (om det nu spelar roll i sammanhanget). Det underliga där var att katalogerna visade inte bara smycken. De visade nakna kvinnor också. Varje smycke, vare sig det var ett armband, halsband, örhänge what not bars av en halvnaken kvinna. Exempel på armband. Närbild på en rumpa, med armen (med armbandet på) lätt lutad mot ena skinkan, och för att det inte skulle vara för subtilt så var det en fet cigarr med i bilden också. Inklämd mellan fingrarna. Kändes lite... hmm.. fel i sammanhanget. Speciellt som de fåtal smycken som fanns för killar bars av fullt påklädda manliga modeller. Alltså, jag har inget emot nakna tjejer. Det är ofta vackert med en snygg kvinnokropp. Men varför behöver jag titta på ett par nakna bröst när jag ska välja ut min förlovningsring förstår jag verkligen inte.

Rond två går till monsterföräldrarna

Nytt försök med att låta Sim somna på egen hand. Samma procedur som föregående gång. Ännu en hel timme och lite till med hjärtskärande protester. När det plötsligt blir tyst. Jag och Micke tittar på varandra, vågar inte tro att det är sant. Micke smyger in för att kolla, och mycket riktigt, hon sover, på täcket, med fötterna åt fel håll och armen genom spjälrorna, men ändå sömn.

Nu längtar vi båda (i smyg) på att hon ska vakna så vi kan ta in henne till våran säng.

monsterföräldrar eller kanske monsterbebis

vi har världens bästa, roligaste och gladaste bebis. Alltid. Förutom vid ett tillfälle och det är när hon ska sova. Då är det ofta gråt, skrik, tandgnisslan (bokstavligen! och hon har bara fyra tänder), ålande, vridande och allmän kalabalik. Det har varit några bra kvällar på sista tiden då hon har somnat snällt, men igår kväll var det dags igen. Bebis jättetrött, tid att sova, bebis asförbannad och vägrar sova. Och efter att ha suttit vid hennes säng i fyrtio minuter och sjungit mina finaste sånger och hon konstant ålat sig, ställt sig upp och skrikit argt på mig gav jag upp. Och gick ut ur rummet. Och lät henne stå där och vara arg.

Vi har läst och hört med kompisar att bebisar förr eller senare slutar skrika, lägger sig ner och faktiskt somnar. Att det brukar ta nån halvtimme första gången. Så vi tänkte -vi provar! Det kan inte bli värre än vad det redan är, en halvtimme är inte så farligt. Så hon stod och var arg. Jag gick in till henne var femte minut, sa -Godnatt, dags att sova, sov gott. Och hon stod upp och skrek och var arg. Inga hysteriska skrik märk väl, inte värre än när jag varit där inne och sjungit, men ändå, skrik. Tjugo minuter gick, ingen skillnad, en halvtimme, fyrtio minuter. Jag gick in till henne var femte minut, var tredje, var sjätte, ingen skillnad. Jättetrött, jättearg bebis. Efter en timme och tio minuter av konstant ilska gav vi upp. Tror för övrigt det är det längsta hon nånsin skrit i hela sitt liv. Klockan var nästan halv elva och vi var inte så sugna på ett uppbåd av arga grannar. Så jag plockade upp henne och la henne i våran sägn. Bebis sov innan huvudet träffade kudden. What the fuck!

Ett noll till bebis. Vi är slagna, men har inte gett upp striden.

very disappointed

den här helgen alltså, vad ska jag säga.


Fredag efter lunch började jag må lite sådär halvkasst. Ont i magen, ont i huvudet, så pass trött att jag kände mig tvungen att inhandla choklad, som jag inte åt, för jag mådde illa. Jag skyllde allt på Mickes lunchlåda med syltlök och hävdade att jag har blivit syltlöksförgiftad.

Men det blev värre och värre och fredag runt fem gjorde jag ett väldigt snabbt avslut på kontoret och åkte hem. Och blev helt utslagen så fort jag steg in genom ytterdörren. Alla symptom pekade mot vinterkräksjukan (även om jag inte kräktes). Och syltlöken blev friad från anklagelserna. Helgen tillbringades sovande. Jag har nog inte sovit så mycket sen långt innan Simone föddes. Vilket hade varit rätt så skönt om jag inte hade mått helt miserabelt samtidigt. Micke och Simone åkte iväg till mina föräldrar och jag sov och sov och sov. Och söndag kväll var jag så klart frisk och redo att gå till jobbet på måndag.

Sån väldans bortslösad helg. Och vi som skulle gå på bio. Det är sååå typiskt

need a break?

Jag tror att nån på det här företaget helt klart behöver semester.
Mikron, som står ovanför soptunnan, hittade jag precis fylld med apelsinskal

Victory

Första gången på hur länge som helst lyckades jag lägga Sim utan gråt och utan en brottningsmatch.
Yay!

not very fair

när man har fått gå upp mitt i natten på grund av att en kräkningsincident i vår säng gjort att lakan måste bytas, pyjamasar tas av samt bebis och bebisens föräldrar duschas så känns det lätt orättvist när väckarklockan ringer sex på morgonen och alla förutom jag ligger kvar och sover.

Och innan alla blir oroliga.
Bebisen i inlägget ovan mår bra.

Bebisens mamma däremot kommer behöva kopiösa mängder kaffe och kommer möjligtvis hemfalla åt choklad senare på eftermiddagen.

inte längre än så...?!

Läste den här artikeln för nån dag sen. Och tänker "what the fuck" har vi inte kommit längre än så. Fortfarande. 2011. Det är sorgligt och tröttsamt.

En stor del av företagen i undersökningen drar sig att anställa kvinnor som kommer tillbaka från föräldraledigheten. På grund av att kvinnorna kanske skaffar flera barn, eller kanske tappar fokus på arbetet, eller inte jobbar över så mycket som kan krävs. Och visst. Jag kanske inte är benägen att sitta över och jobba fram till midnatt som jag gjorde förut. Men fan, jag är grymt mycket effektivare nu än vad jag nånsin var pre-bebis. Och tappa fokus på arbetet. Vad än ryktet säger så blir man faktiskt varken dum i huvudet av att amma eller ha en bebis hemma. Men det som slår mig mest. Hur är det med papporna. Får inte de barn? Tappar inte de fokus? Ska man gå på vanliga fördomar så är det faktiskt männen som inte brukar klara göra flera saker samtidigt. Så ha bebis hemma och sköta arbetet kanske blir svårt? Men nej, småbarnspapporna jobbar mer än nånsin medans småbarnsmammorna inte får jobb.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Båda föräldrarna oavsett kön bör vara hemma lika mycket. Dela på föräldrarledigheten helt enkelt. Av den enkla anledningen att då slipper kvinnorna med eller utan barn att vara riskarbetskraft och kan tävla om jobben på lika villkor med männen.