monsterföräldrar eller kanske monsterbebis

vi har världens bästa, roligaste och gladaste bebis. Alltid. Förutom vid ett tillfälle och det är när hon ska sova. Då är det ofta gråt, skrik, tandgnisslan (bokstavligen! och hon har bara fyra tänder), ålande, vridande och allmän kalabalik. Det har varit några bra kvällar på sista tiden då hon har somnat snällt, men igår kväll var det dags igen. Bebis jättetrött, tid att sova, bebis asförbannad och vägrar sova. Och efter att ha suttit vid hennes säng i fyrtio minuter och sjungit mina finaste sånger och hon konstant ålat sig, ställt sig upp och skrikit argt på mig gav jag upp. Och gick ut ur rummet. Och lät henne stå där och vara arg.

Vi har läst och hört med kompisar att bebisar förr eller senare slutar skrika, lägger sig ner och faktiskt somnar. Att det brukar ta nån halvtimme första gången. Så vi tänkte -vi provar! Det kan inte bli värre än vad det redan är, en halvtimme är inte så farligt. Så hon stod och var arg. Jag gick in till henne var femte minut, sa -Godnatt, dags att sova, sov gott. Och hon stod upp och skrek och var arg. Inga hysteriska skrik märk väl, inte värre än när jag varit där inne och sjungit, men ändå, skrik. Tjugo minuter gick, ingen skillnad, en halvtimme, fyrtio minuter. Jag gick in till henne var femte minut, var tredje, var sjätte, ingen skillnad. Jättetrött, jättearg bebis. Efter en timme och tio minuter av konstant ilska gav vi upp. Tror för övrigt det är det längsta hon nånsin skrit i hela sitt liv. Klockan var nästan halv elva och vi var inte så sugna på ett uppbåd av arga grannar. Så jag plockade upp henne och la henne i våran sägn. Bebis sov innan huvudet träffade kudden. What the fuck!

Ett noll till bebis. Vi är slagna, men har inte gett upp striden.