självkänsla

jag och Micke har diskuterat mycket det här med självkänsla. Hur får man sina barn att få en bra självkänsla. Vi har kommit fram till att det inte ska vara ihopkopplat med att vara duktig, söt, fin osv. Alltså inte ihopkopplat med prestationer och absolut inte med utseende.

Det andra först. Tänk på hur ofta man säger till små barn (nästan uteslutande små flickor) hur söta de är, vilka fina kläder de har, fina flätor, tofsar, what not. Pojkar får väl antagligen ofta höra hur tuffa och häftiga de är. Problemet där blir ju att barnen då lär sig att ett visst (sött/tufft) utseende ger positiv uppmärksamhet. Och livet blir en jakt, medveten eller omedveten, efter den positiva uppmärksamheten och således efter ett visst specifikt utseende. Och nej, jag tror inte att barn kommer må dåligt av att inte hela tiden höra hur söta de är.

Gällande prestationer. Om man hela tiden berättar för barnet hur duktigt det är, för minsta lilla grej, då blir alla prestationer gjorda för att söka bekräftelse och uppmärksamhet. Barnet kommer inte teckna/spela instrument/leka bara för att det är roligt, utan för att få höra hur duktigt det är. Och som vuxen kommer det översättas till ett behov av bekräftelse från alla håll och kanter. Känslan av att man räcker till för sig själv, som sig själv, även om man inte presterar kommer inte finns. Utan man kommer hela tiden behöva en klapp på huvudet.

Jag tänker hela tiden på att inte slentriansäga hur duktig Sim är. Ett "åhvadfint/duktigt" kan inte väga upp ett "wow, du tänker så, berätta mer" (eller motsvarande för en ettåring). Helt enkelt för att barn (alla) vill bli sedda, inte betygssatta.