helgen

Trotset fortsätter. Och hon varvar raseriutbrott med världens sötaste Simone. Det är knappt så vi hinner med. Men både jag och Micke kom fram till att det antagligen är övergående. Det var länge sen hon hade två föräldrar tillgängliga samtidigt. Det gäller ju att testa vad som funkar. Sen tror jag att det påverkar att hon inte är hemma hos sig. Hon känner sig kanske lite otrygg. Hon påpekar ofta att "JA VILL ÅKA TILL SIMONS DOMU" Så jag tror hon har lite hemlängtan efter vår lägenhet, sitt rum, sina grejer. Och jag försår henne. Det har jag med. 

Men konstigt nog så blir varken jag eller Micke särskilt stressade av det hela. Trots att tålamodet ibland känns på upphällningen. Jag tror vi båda har lärt oss att stressa ner lite de senaste tre månaderna.

Sen är det med den här totala vägran av mat. Jag är mycket kluven. Vill ogärna tvinga henne att äta om hon inte vill. Kommer själv ihåg, fortfarande, hur oerhörd jobbigt det var att få sitta själv och tvingas äta när alla andra hade ätit färdig. Det här är lågstadiet, men ändå.

Men å andra sidan, när vi väl lyckats truga i henne mat igår kväll blev humöret oerhört mycket bättre. Så vad göra? Övertala att äta? Eller strunta i det och vänta på att hon äter när hon vill?

Simones stora grej nu är att göra skuggfigurer. Även om hon inte riktigt fattar att det är skuggan som är grejen. Inte händerna.

Nästan som en jeansreklam. Sim hjälper Micke att leta byxor.