Vågorna bryts med ett muller en liten bit från strandkanten, solen hänger som en överdimensionerad glödlampa från en djupblå himmel och enstaka glada utrop hörs från en grupp små barn som bygger slott i vattenbrynet. Jag står i den varma sanden i mina flip-flops med surfingbrädan under armen och känner mig mer och mer nervös. Idag äntligen är det dags för den allra första surflektionen.
Vi befinner oss i Dominical på södra delen Costa Ricas västkust. Hit kommer man mestadels för de evighetslånga stränderna med gyllene sand och perfekta surfvågor men även för långa ångade nätter med salsarytmer och isiga daiquiris gjorda på alla upptänkliga färska frukter. Dominical besår mer eller mindre av en gropig och knagglig grusväg kantad med små surfshoppar och barer. Överallt ses långhåriga brunbrända pojkar och flickor med surfingbrädorna under armen och lyckliga leenden på läpparna.
Vi är här för att lära oss vågsurfa. Efter att ha tillbringat några dagar på stranden tittandes på surfarna som guppar stillsamt långt ut i havet för att då och då i ett utbrott av energi paddla som galningar och åka med en våg som till början ser liten ut för att allteftersom växa till oanade dimensioner, kom vi fram till att ”det där vill vi också göra”.
Junior, vår instruktör, en brunbränd Tico med gnistrande leende och allt för stora badshorts, börjar lektionen med att skrämma upp oss med berättelser om monstervågor och malströmmar som kan svepa bort oss långt ut till havs. Sedan får vi lägga oss platta på mage och öva att paddla i sanden. Vi blir sandiga och känner oss lite dumma när vi ligger där på mage som plattfiskar, men till slut, äntligen, är det dags att vada ut i vågorna.
De första timmarna kämpar vi som galningar på grunt vatten. Att bara bemästra upphoppet på brädan känns till en början som en omöjlighet. Vi blir manglade, dränkta, mosade runtrullade och blåslagna samtidigt som kämpar mot kallsupar och en stor frustration. Men mot slutet av lektionen lyckas vi fånga några enstaka vågor, paddla och hoppa upp på brädan, bara för att ramla av några sekunder senare. Men glädjen är total.
De följande dagarna surfar vi. Vi surfar i soluppgången, vi surfar i solnedgången och vi surfar så mycket vi kan däremellan. Ibland går det bra, för det mesta går det inte riktigt lika bra men vi har fantastiskt roligt hela tiden och ibland så görs det faktiskt vissa framsteg.
Som den där eftermiddagen.
Jag sitter och guppar vid femtiden på kvällen, luften är ljum och mild och doftar hav. Vågorna kluckar stillsamt under brädan och den nedgående solen sprider en kaskad av guldglänsande reflexer över vattnet. Vågorna kommer med ojämna intervaller så mellan varje surfförsök hinner jag slappna av något, även om jag innerst inne egentligen sitter på helspänn.
Så plötslig så kommer den. Den perfekta vågen. Jag lägger mig på mage och börjar paddla som en tokigt. ”Paddel, paddel” hörs det från instruktörerna och jag försöker röra på armarna ännu snabbare än jag trodde var möjligt. Jag vågar inte titta bakåt, men plötsligt känner jag hur hela surfingbrädan med mig på lyfts upp från havsytan och jag paddlar på ännu hårdare. Med ens känner jag hur brädan börjar glida ner för vågen i allt högre och högre fart, det forsar vatten omkring mig och jag hör knappt hur Junior skriker ”stand up!” så högt han kan. Jag tar ett djupt andetag, säger till mig själv att jag kan klara det och tar sats för att trycka ifrån med armarna.
Plötsligt står jag där, uppe på brädan, det går fortare än jag trodde var möjligt, jag hör ett rytande och ett dån av vågen bakom mig och när jag vågar kasta en blick över axeln så ser jag en kompakt vägg av blågrönt vatten med en krona av vitt skum torna sig långt över mitt huvud. Och jag glider, jag surfar faktiskt på den. Glädjen och lyckokänslan som virvlar runt i kroppen är nästan helt obeskrivlig.
Och hur det slutar. Efter vad som känns som en evighet av ren lycka tappar jag balansen och faller huvudstupande rakt i vågen. Är mosad, dränkt och blåsagen. Men oh så lycklig.
