äntligen. Första dagen på över två veckor som jag kan säga att jag faktiskt känner mig bra när jag vaknar på morgonen. Kan återigen börja träna och förhoppningsvis sluta småäta.
På jobbfronten inget nytt.
Men.
Skulle iväg ett ärende på lunchrasten som inkluderade tre stopp. Första stoppet så trasslade bilen lite när jag skulle starta men gick igång efter tre försök. Andra stoppet tog det lite fler försök men gick bra ändå. Tredje stoppet var det stopp. Jag fick inte igång bilhelvetet. Står där på en bensinmack (obemannad) med en bil som är fulltankad och inte går att köra med. Jag försöker och försöker igen och igen. Ingenting. Pappa i Köpenhamn, M i fucking norrland, jag på en bensinmack med en bil som inte funkar. Arrghh!
Fick igång den efter kanske 20 minuter idogt försökande och körde faktiskt direkt till verkstan. Det verkar som det behövdes en smärre bilkris för att få dit mig. Som tur är känner de mig vid det här laget. Jag fick veta vad felet var (en kabel från gaspedalen som inte pratar med en kabel i motorn) och ett löfte att bilen skulle bli klar förhoppningsvis denna vecka. Och att det skulle kosta 3 000. Suck.
Men.
Det tar inte slut där.
Jag ska åka hem med Edward och vi åker från kontoret lite efter sju. När jag sätter mig i framsätet på hans bil slår det mig. Vänta lite. Jag har inga hemnycklar. De ligger ju kvar i bilen. Som står på verkstan. Som är stängd sen länge.
Extranycklar?? Ja just det. Ett par i norrland. Ett par försvunna hos hyresvärden. Fuck!!
Vi åker ändå bort till verkstan med en svag förhoppning att det ska finnas nån som dröjt sig kvar. Dörren är stängd och igenbommad och grinden låst. Vi hittar en sidodörr som står på glänt så vi smyger in där och klättrar upp för en brant vindstrappa. Där inne träffar vi Boris. Ingen aning vem Boris är, han jobbar uppenbarligen inte på verkstan, men har ringer Mats som jobbar på verkstan och som lovar att dyka upp inom en halvtimme. Fantastiskt nog så dyker faktiskt Mats upp efter 40 minuter och jag får mina hemnycklar. Gissa om jag kände mig rätt så dum.
Du har berättat om vissa klantiga medarbetare på ditt jobb. Men jag vet inte om det slår detta. Vilket jag inte tänker berätta för någon. Well, Edward vet, jag bjöd honom på middag för att muta honom till tystnad och som tack att han tillbringade 40 minuter på ett öde industirområde med världens klantigaste anna.
1 kommentar:
nåja, vill nog inte påstå att det är så klantigt.
Det finns åtskilliga förmildrande omständigheter, eller så är jag bara härdad av mitt dagliga umgänge här.
Men att lämna saker i bilen som man vill ha koll på är fullt normal, du brukar ha någon med extranyckel tillgänglig och har uppenbarligen haft en lång dag.
Men det jlantiga ligger kanske i att du inte har kollat bilen tidigare och jag tycker du skall ringa föreningen och ta tillbaka nykeln nu så får de den när det är dags. De sa faktskt förra veckan när jag pratade med dem förrförra veckan.
tack för ett gott skratt däremot.
Jag har kollat på en dokumentär om Roky Erickson och dä har du rejält uppfuckad människa och familj. Inspirerade mig dock till att ta fram gitarren ett tag. men ska sova snart.
love
Skicka en kommentar