mina linser har torkat fast i ögonen och jag måste blinka frenetiskt för att kunna se någonting. Lägenheten är tyst och tom, jag hör knarrande steg från våningen ovanifrån men inte ens fulla studenter hörs utifrån. Det har frusit fast en dimma över gatorna. Jag är överspänd nu, färdig att explodera. Lugnet vägrar att infinna sig. Jag provocerar och blir provocerad fastän jag har goda intentioner. Jag håller mig vaken långt in på nätterna och är omöjligt trött när det dags att stiga upp. Jag klär mig i svarta kläder och folk undviker mig på jobbet. Förutom möjligtvis Sean som tycker jag ser ut som Lola från filmen Run Lola run. Vet inte riktigt om det är en komplimang. Och jag har inga ursäkter.
Fint...
1 kommentar:
Kankse är en bra inställning att inte ha några ursäkter, vet inte. Men jag skulle nog kalla det förklaringar i så fall.
Att vara ensam utan att ha valt det och vänta i två år, att vara omgiven av antingen dårar eller stressigt jobb. Och så vidare...
Om det inte är ursäkter är det förklaringar. Jag kommer hem snart, till dig. Och hoppas att jag inte är för sen.
Fint youtubeklipp.
Älskar dig
Skicka en kommentar