The Book Thief - Markus Zusak

Det är en stark bok och en mycket gripande historia som utspelar sig i en liten stad i Tyskland mitt under brinnande krig. Döden är berättarröst och har aldirg haft så mycket att göra som nu. Det är ett nyskapande och oförutsägbart grepp med citat och små utvikningar, förannonseringar och grafiska lekar som kombineras med en fantastisk historia om andra värdskriget nazi-tyskkland. Jag tycker den är enormt bra. Boken marknadsförs faktiskt som en ugndomsbok, men jag tror att den borde tilltala alla som gillar en bra historia berättad på ett nytt och lite finurligt sätt. Historiens boktjuv är en skolflicka som heter Liesel Meminger, och anledningen att hon själ är för att jämna ut livets ojämnheter lite. Hennes bror dör ifrån henne i början av boken, hennes mamma försvienner och hennes pappa har aldrig funnits i hennes liv. En hel del har tagits ifrån henne. Så hon stjäl ord. Andra världskrigets fasor beskrivs på ett väldigt torrt och sakligt sätt, som gör att det griper om en ännu mer, som bokens berättarjag konstaterar "For the book thief, everything was going nicely," Death observes, as the extermination camps flourish in the summer of 1942. "For me, the sky was the color of Jews." På det stora hela är The Book Thief (eller Boktjuven på svenska) en historia om ordets makt, människors komplexitet och hur böcker kan rädda ditt liv. På fler än ett sätt.

tråkigt

Jag började svara på en kommentar i förra inlägget. Men det blev ett så långt svar att det får vara ett eget inlägg istället.

Det där om att ha tråkigt. Jag tror det stämmer idag. Vi är väldigt rädda för att ha tråkigt. Föräldrar verkar ha ett tvångsmässigt behov att konstant roa sina barn. Jag skulle tro att man sällan hör någon svara – ”Vad bra. Hitta på nåt då” på klagandet – ”Jag har tråkigt” Det är som vi tror att barnen har förlorat förmågan att finnas till utan föräldrars ständiga övervakande och påhittande av aktiviteter. Det där om att man förr i tiden lekte med kottar och det gick alldeles utmärkt är antagligen inte en myt. Utan tristessen kommer inte kreativiteten och utan möjligheten att pausa i vardagen kommer vi aldrig hinna uppskatta livet runtomkring oss.

boring

Ibland blir jag liksom lamslagen av tristess. Jag tror att det händer de flesta då och då. De flesta människor har trösklar att klättra över innan tvätten hamnar vikt i garderoben eller glödlampan blir bytt. Man har olika trösklar för olika saker beroende på vem man är och hur livet ter sig för tillfället. Ibland kan man surfa på farten från en tröskel och flyga över ett par andra. Ibland växer sig småtrösklar stora som bergskedjor.

Jag har tvärt emot min vilja börjat odla många och stora trösklar på mitt jobb. Ganska ofta känner jag mig dålig för att jag inte är tillräckligt produktiv. Det konstiga är att jag vet att jag är sjukt produktiv, när jag vill. . Varför lyckas jag inte nu?
Suck

dagens bok - Virus

Virus av Sarah Langan börjar med att en liten pojke glöms bort och försvinner i skogen under en skolutflykt, och en sjukdom sprider sig med oroande hastighet genom en liten idyllisk stad i Maine. Det är obehagligt, mörkt och krypande. Beskrivningen av vanliga människors vanliga liv och oförmåga att greppa och ta till sig det hemska som händer är extremt välskriven. Boken anspelar på de saker som jag tycker är mest obehagliga i skräckböcker, nämligen shapeshifting. Att någon person nära en som man älska och litar på plötsligt förvandlas till någonting annat. Virus är inte helt olik Peter Straubs ”Ghost Story”, som jag också tycker klassar in på de bättre skräckböckerna, fast med väldigt genomtänkta miljöbeskrivningar och mer modern twist. Boken är svår att lägga ifrån sig och lämnar en skräckeftersmak som kännetecknar en bra rysare.

very housewifeiy

Jag har varit helt galet huslig ikväll. Har både bakat bröd, och för första gången i mitt liv kokat sylt. Mormor var snäll nog att plocka två kilo aronia åt mig, och jag gav mig på ett försök att förvandla det till sylt.


Själva kokandet var inte särskilt avancerat. Jag är något förskräckt över mängden socker man lägger i. Men på första försöket kändes det bäst att följa receptet. Jag kan experimentera framöver. Nu återstår det att se hur det kommer att smaka.

Bröden börjar jag få lite rutin på nu. Men det stör mig ofatligt att de flyter ut när man stjälper ut dem på plåten.

Whats the difference

Lyssnade på Morgonpasset helg i lördags som diskuterade ett mycket fascinerande ämne. Det är ju så att Lagerbäck inte är förbundskapten för svenska herrlandslaget längre, och nu letar man med ljus och lykta efter en ny. Johan Esk, en sportkrönikör på DN, kom med vad som verkar vara ett enormt provocerande förslag. Han skrev nämligen att Svennis kunde bli förbundskapten och Pia Sundhage assisterande förbundskapten. Pia Sundhage verkar väldigt meriterad och är för nuvarande förbundskapten för USA’s damlag, vilka för övrigt har fått OS guld.
Detta förslag väckte enormt starka känslor från total förvåning till raseri.
Blandade kommentarer från svenska fotbollsvärden:
Anders Svensson (fotbollsspelare). ”Men hallå det är ofantlig stor skillnad mellan dam och herrfotboll. Det är två helt olika idrotter fattar du väl. Går inte ens att jämföra. Helt annan idrott.”
Tobias Hysén (fotbollsspelare IFK Göteborg). ”Det är alldeles för tidigt för en kvinnlig förbundskapten i manliga landslaget.”
Andra röster:
”Ar detta ett skämt. Det är en helt annan sak att träna herrar. ”
”Skulle hon verkligen passa och bli respekterad?”
”Hon är säkert jätteduktig på tjejsidan.”
”Jättesteg för svensk fotboll. ”

Vad är grejen. Det är väl fortfarande samma spel vare sig det är tjejfotboll eller herrfotboll? En boll, ett mål, få in bollen i målet? Vad är problemet? En tränares uppgift är att se och upptäcka spelarnas kvalitéer och förutsättningar samt bygga upp ett samspelat lag. Inte att springa ikapp på planen eller mäta storleken i duschen. Uppenbarligen så bygger fotbollens hela inte väsen på att man har kuk. Jag hade kunnat köpa att hon inte platsar som förbundskapten på grund av otillräckliga meriter. Men de enda argument jag hörde är att hon är kvinna.

30+

Freeeedag!!! Och det jag ser fram emot mest är:

1) eftermiddagskaffe
2) att jag inte har något planerat på lördag kväll
3) tid att ligga i soffan och läsa böcker

Om jag inte hade haft en sjukt intensiv vecka bakom mig skulle jag tro att jag var pensionär. Nu tror jag att jag är i 40-årsåldern.

MVC - first visit

Vi har varit på inskrivning på MVC idag. Och jag blev faktiskt positivt överraskad av det självklart jämställda och trevliga bemötandet vi fick. Det var lite mer fokus på mig, i och med att det faktiskt är jag som ska bära på barnet, men annars var frågorna kommentarerna och blickarna delade lika mellan oss.

Vi hade faktiskt en liten diskussion för någon dag sedan om hur vi ska dela på graviditeten så rättvist som möjligt. Av praktiska skäl är det relativt svårt. Men vi kom fram till att jag ska ägna mig åt att bli tjock, medan Micke ska ägna sig åt allting annat. Som all kontakt med MVC och försäkringskassan, läsa på vad jag får äta och inte äta osv. Således har jag en fråga ska han kunna svara på den. Vi får se hur länge vi orkar uppehålla det. Men på det viset känns det som båda är involverade, om än inte lika mycket, så iallfall någotsånär på samma nivå.

Bright Shiny Morning

Det var länge sen jag läste en roman som faktiskt berör, men James Freys "Bright Shiny Morning" är en av dessa.
Språket är till synes enkelt men med en speciell stilistik som även finns i "Tusen små bitar" och "Min vän Leonard". Det saknas citationstecken och komman, och man skulle tro att det skulle skapa kaos i texten. Men snarare tvärtom. Det ger en energi och flyt som svår att hitta någon annanstans. ”Bright Shiny Morning” är berättelsen om Los Angeles. Om människorna som lever, kämpar och dör där. Om krossade drömmar och livsöden, om horor och knarkare, porraktriser och unga mödrar, skådespelare och allt däremellan. Vissa karaktärer sticker fram mer än andra. Amberton, fantastisk skådespelare men kanske inte så bra person, Esperanza, begåvad mexikanska som jobbar och lever långt under sin kapacitet. Old Man Joe, som bor på en offentlig toalett bakom en tacorestaurang och letar efter svaret på varför. Och så Dylan och Maddie, två unga personer som söker ett bättre liv och vars öden nästan sliter ut hjärtat på en. Mycket är tragiskt men allt är inte trasigt och nattsvart; om något genomsyras varje sida, trots våldet, smutsen och de krossade drömmarna, av hopp. Titeln är som boken i stort: det är aldrig för sent, i morgon kan du vakna upp till en vacker, nytvättad morgon. I alla fall tills verkligheten hinner ikapp.

weekend

Fredag
Ner på stan efter jobbet
En snabb sväng i affärer
Hittar ingenting, ingenting alls som jag skulle vara sugen på att köpa
Fika med syster tills klockan elva på kvällen
Lördag
Trött och ingen lust att lämna duntäcket
Behöver solljus Tvingar mig själv ut
Kollar i affärer, hittar inget
Ringer mamma, hon kollar i affärer, hittar inget
Tar en kaffe med mamma
Ringer syster
En kaffe till
Sen soppa i Vasa
Söndag
Biblioteket
Handla mat
Laga mat Baka bröd
Ligga under filt på soffan
Helgen slut

outside the box

Pojk och flickkläder.
Nu har jag inte aktivt gått omkring i affärer och kollat på hur kläder är utformade för pojkar respektive flickor. Men man ser ju en del i reklam, tv och hos arbetskollegors barn. Och det är, kan jag säga, helt klart stereotypt. Pojkar har tröjor med Batman, Sarwars och diverse andra actionfigurer. Byxor i camofärger, skor i svart, bunt eller grått. Flickkläderna är mer åt det rosa hållet med blommor, volanger och diverse andra utsmyckningar. Dock så har nog små flickor faktiskt en betydligt större valfrihet än små pojkar. För det är helt ok att en flicka väljer en svart tröja med Starwars på men inte särskilt ok att en pojke väljer en rosa med My Little Pony. Jag tror att tanken på hur pojkar respektive flickor bör se ut är så hårt indoktrinerad i vårt psyke att när man släpper in en lite pojke i affären och säger ”välj vad du vill” och han väljer rosa glitterskor så tänker man "gulp ska han verkligen ha dessa”. Sen hoppas jag att man köper dem.

åt båda hållen

Någonting som jag måste erkänna att jag är skyldig till hemma. Och som Micke också har påpekat ett flertal gånger, och som jag faktiskt ser mycket hos mina jämställda och feministiska kompisar. Det finns jämställda män som klarar alla uppgifter, medan kvinnorna är mera fast i det "kvinnliga". Alltså, mannan tömmer diskmaskinen, hänger upp tvätt, lagar mat utan problem. Men måste också ställa upp när det är dags att borra upp en hylla, byta vinterdäck på bilen eller åka till macken för att köpa olja. Det sitter så djupt rotat i det kvinnliga psyket (eller iallfall mitt psyke) att det här är typiskt manliga sysslor. Å andra sidan kanske det är enkelt löst. Om kvinnan tagit jämställdhetskampen åt ett håll, kan väl mannen ta den åt det andra hållet? Kräv av din man att han kräver jämställdhet av dig. Vilket händer hemma hos oss ;-) Nästa gång när en hylla behövs borras upp, kanske mannen kan säga till barnen ( om det finns sådana) att -Vi får vänta tills mamma kommer hem så det blir gjort.

kvotering

Mycket av mina tankar och funderingar har upptagits av jämlikhet, rättvisa och orättvisor på sista tiden. Och en av dessa diskussioner som hålls i media från och till handlar om kvotering.

Det har diskuterats mycket om könskvotering till börsbolagens styrelser. Och ett argument för att det är dåligt att kvotera är att det blir ju synd om kvinnorna. För hur ska de veta att de har fått sin plats på grund av sin kompetens, eller på grund av sitt kön. Men så vitt jag vet så funkar kvinnor precis som vanliga människor. Man tackar ja till jobbet om man vill ha det och tror sig vara kompetent nog att klara det. Man vet själv vad man går för. Den stora övervikten av män i styrelser beror ju på att män väljer andra män, just för att det är män. Man könskvoterar in män. Men ingen bekymrar sig över ifall dessa män går runt och oroar sig över ifall de har fått sitt jobb på grund av sitt kön. En man på toppen är alltid självklart kompetent. En kvinna kanske har gått sängvägen.

brand new car

Mycket ovanlig känsla att inte behöva krypa in via passagerarsätet för att komma in i bilen. Och att bilen startar, bara sådär, på första försöket.

film är bäst på bio

Lördag kväll hade Micke filmkväll med grabbarna. Det betyder mycket öl, mycket chips och mycket öhhhh. Kanske inte dirkekt min tékopp, så jag passade på att hitta på egna roliga grejer. Jag, Anna och Åsa hade helkulturell kväll på stan. Först gick vi ut och åt grekiskt sen iväg till café för kaffe och muffins för att avsluta med bio.

Vi såg Faustas pärlor (La teta asustade) på bio Roy (före detta Royal), jag var lite lätt skeptisk innan eftersom i tidningen var den klassad som drama, lite lik Pianot, och jag var inte jätteförtjust i Pianot. Men filmen var fantastiskt bra.

Huvudpersonen är en ung kvinna, indian i Lima, som fostrats in i den skräck som livet igenom präglade hennes mor. Modern våldtogs och hennes man mördades under terroråren, och genom orden i sina sånger, oändligt smärtsamma, har hon överfört alla dessa fasor till sin dotter. Faustas mor dör och hon vill tjäna ihop pengar och ta henne tillbaka till hennes bardomsby för en riktig begravning. Filmen är visuellt väldigt vacker och man lever sig in i fattigdom, klasskamp, fåfänga drömmar och utsatthet. Limas kåkstäder, med budgetbröllop mellan ID-kortslösa människor utan offentligt existensberättigande, porträtteras med den skarpa iakttagarens blick. Samtidigt som det finns glädje, hopp och framtidstro. Det är en sorglig och tung film, men samtidig visar den en möjlig väg till försonig med livet, till helande och en ny start.

Jag inser att jag alldeles för sällan går ifrån en bio och känner mig berörd. Allt som oftast har man glömt filmen i samma stund som man går ut från biografen. Det har helt enkelt blivit alldeles för många Hollywod-actionfilmer på senare tid. Ska försöka alternera med filmer med lite mer djup.

Söndag var en vanlig slappisdag. Sen frukost, lite städning, liten promenad, har bakat bröd och läst böcker. Nu är det måndag och en ny vecka.

nothing much

lördag eftermiddag. Regnet häller ner och det är mörkt i lägenheten trots att det inte är särskilt sent på dagen. Men igår var det riktigt strålande fint väder. Att åka MC hem från kontoret var ett stort nöje. Jag blir så glad så fort jag sätter mig på min fina blåa mc och kör iväg. Och igår behövde jag bli lite glad, för jag fick veta att jag inte fick det jobbet jag hade sökt. -Vi tycker du passar bättre för en karriär inom finance var förklaringen. Jag blev faktiskt inte helt knäckt, i och med att jag inte var övertygad från början att jag ville ha positionen. Även om det alltid känns surt att få ett nej, så känns det helt ok ändå. Jag hoppas att Josefin får jobbet. Hon ville verkligen ha det och jag tror hon kommer passa bra på det.

På kvällen lagade vi musselsoppa, som blev riktigt god, trots att jag inte alltid är helt förtjust i musslor. Micke gillade den mycket iallfall. Och det är så enkelt att laga. Dock glömde vi persilja, så vi får göra om soppan snart.

Idag har vi varit och simmat med pappa. Jag var orolig att jag har glömt av hur man simmar. Det var länge sedan jag var i simhallen och jag trodde att jag skulle vara lika dålig som jag var när jag började. Men det var jag inte, och det var roligt att simma. Ska försöka komma iväg och simma iallfall en gång i veckan framöver.

surrender

Precis lagom att jag trött, hungrig och längtande efter duntäcket gick ut från kontoret igår började det regna och storma. Och just då vägrade bilen att starta. Såklart. Jag pratade med den, klappade på den, hotade den utan resultat. Den startade inte. Till slut fick jag ringa Micke som offrade sin kvällsträning och kom för att hämta mig. Vi gjorde ett sista startförsök. Och vad händer. Bilfan startar. En snabb överenskommelse gjordes att köra den direkt till verkstan.

I morse var jag där, lämnade nycklarna och förklarade vad som var fel på den. Och killarna skrattade rått åt mig och upplyste om att det kanske är dags att skrota den. Det kanske är något att tänka på när verkstadskillarna möter en med orden. -jaså det är du med den blåa Clion nu igen.