måndag 18 augusti 2014

det där med bajs

när i livet går vi över till att tycka att bajs är något äckligt, pinsamt som måste gömmas? När går vi över från att vara stolta över vad vi producerar i toaletten till att känna att vi behöver lägga toalettpapper i botten av toan för att dölja plumsarna, eller spola vatten, som om det skulle lura någon att vi egentligen tvättar händerna jättelänge? Jag antar att det försvinner nånstans på vägen till att bli stor.

Hos Simone iallafall, har det inte försvunnit ännu.
Hon är oerhört stolt över vad hon producerar i potten. Ju större desto bättre.

Som precis nu.

Micke står och pratar med en gäst.
Simone är precis färdig på toaletten och går ut till dem.

PAPPA, PAPPA, ULSÄKTA MIG.
Gästen tittar beundrande på det väluppfostrade barnet.
JA GJORDE EN JÄÄÄTESTOJ BAJS!
Tystnad faller. 

3 kommentarer:

Mikael sa...

Som tur är verkar mycket av koprofobin försvinna när man får barn. Annars hade det varit jobbigt. Samt att det är kul att prata bajs när icke härdade människor utsätts för chocken att ordet bajs nämns.

Anonym sa...

Nu får jag lägga mig i diskussion - jag tror att frågan är fel ställd (menar jag din fråga: när i livet går vi över till att tycka att bajs är något äckligt, pinsamt som måste gömmas?)

Bajs och det andra, kiss är avgörande för vår överlevnad - det fysiologiska egenskapen som är oundviklig. Det mer regelbundet det hände det bättre. Att tycka högt att det är äcklig alternative skönt är löjligt.

Din fråga bör omformuleras lite:
När i livet går vi över till att prata om att "jag går och bajsar eller jag går och kissar" ?

Det faktiskt ofta hände även bland vuxna att man stolt berättar till sällskapet om sina avsikter när man lämnar matbordet till den alltets privata aktiviteter.
Tata

Anonym sa...

WTF?!?