reality check

har de senaste dagarna åkt buss till jobbet. Nästan första gången någonsin. Åker alltid bil. Alltid. Eller motorcykel. Eller vanlig cykel. Hursomhelst, aldrig buss.

Men upptäckte att det kanske är lite nyttigt emellanåt. Bara för att få lite verklighetskoppling.

Kontoret är ju en liten ankdamm. Människor med samma bakgrund, oavsett ifall de är från Sverige, Tyskland, USA eller Italien. Samma åsikter, more or less, samma utbildningar, samma värderingar, samma lönespann. Ankdamm som sagt.

På kollektivtrafiken, speciellt på Hisingen, ser man lite andra typer av samhällsskikt. Olika åldrar, religioner, nationaliteter, yrken. Välbärgade människor, vackra människor, fula människor, människor med portfölj och dator, människor med ölburk och luffarkläder. Allt blandat på en liten yta. Kanske inte så trevligt alla gånger.

Men ibland rätt så bra. Bara för att se att det finns annat än ens egen lilla skyddade zon.

lite allmänt sådär

jag som tyckte att jag skrev precis för ett par dagar sen. Men efter en snabb koll i arkiven var det i själva verket för nästan två veckor sen, i början på Oktober. Då sken solen fortfarande, det var nästan t-shirt väder och hösten visade sig från sin absolut finaste sida.

Nu, not so much längre. Det regnar varje dag. Stormar och blåser. Helt enkelt höst. Ja ja, så är det vare år.

 

På en helt annan sak. Jag och Simone och Spike förstås har gått på valpkurs tillsammans. Det har varit väldigt roligt och väldigt givande. Spike tycker det är superkul. Piper och försöker hoppa ut ur bilen när vi närmar oss parkeringen. Men största behållningen tycker jag nästan Simone har fått. Hon har varit med och tränat och lyssnat intresserat på instruktören. Hon är engagerad, tittar och tar till sig informationen. Tränar med Spike och tittar på de andra hundarna. Jag tror nästan hon lär sig lika mycket som hunden. Och växer i självförtroende samtidigt. Nu är valpkursen som vi har gått slut. Och jag tror att jag direkt ska anmäla oss till fortsättning. Både för hunden och för Simones skull.

 

Och för övrigt så saknar jag att springa. Jag har haft en väldigt bra springrutin hela året till Augusti ungefär. Sen blev jag förkyld ett tag. Reste bort. Mycket jobb. Annan träning. Och löpningen lades på hyllan. Och det har inte gjort så mycket. Jag har tränat dagligen ändå. Andra grejer. Men nu känner jag att jag saknar lite att komma ut i skogen. Springa på stigar. Andas djupt. Rensa huvudet på tankar. Rör på mig på ett annat sätt än det jag redan gör.

Måste göra lite plats i schemat.

självinsikt; absolut

Simone idag i bilen:
VET DU MAMMA, ALLA VUXNA TYCKEJ OM MEJ. DET HAJ JA FAKTISKT MÄJKT.
JA TJOJ ATT FJÖKNAJNA PÅ DAGIS TYCKEJ JA E BÄST AV ALLA.
Jaså, tror du det. Ja du är absolut bäst i världen för mig. Men fröknarna på dagis tycker nog om alla barn.
JA, KANSKE DET. MEN DE TYCKEJ ATT JA SJUNGEJ BÄST AV ALLA IALLAFALL.

jag funkar bäst utan tider att passa

jag tycker det är svårt att passa tider när det gäller enbart mig själv. Jag är ofta sen eller lite för tidsoptimistisk. När det gäller att få andra att passa tider, till exempel att skicka iväg Simone i tid till förskolan, är jag helt omöjlig.

Från att tycka att det är rätt så chill på morgonen. Simone sover så länge hon behöver. Vi äter frukost. Simone kanske vill läsa lite, då gör vi det. Går en promenad med hunden. Jag jobbar lite. Hon leker lite. Sen åker vi till dagis. Till att, eftersom hon har aktiviteter på morgonen, väcka henne, tjata om att hon ska äta frukost. Klä på sig snabbt och springa iväg till bilen. Jag blir oproportionerligt stressad, får ont i huvudet och magen samt känner mig rätt så värdelös.

Jag kan inte förstå hur jag ska palla det när hon börjar skolan.

På ett helt annat tema. Älskar ha hund. Bara den grejen. I vanliga fall hämtar jag på förskolan. Vi åker hem. Lagar mat. Tittar på film. Och sånt. Nu. Hund i baksätet. Ok. Vi åker ut till skogen. Och får se så här fint:

Mycket mycket bättre avslutning på dagen. Som vi kunde gjort förut också. Men liksom aldrig gjorde.

very social weekend

som vanligt hade vi inte allt för många planer när helgen närmade sig. Men när den var slut hade vi ändå lyckats fylla varje dag med trevligheter.

Det blir mer och mer höstligt för varje dag. Det är fortfarande fint, men regnar liter mer, och temperaturen varierar mellan femton grader och fem grader. Svårt att vad man ska sätta på sig.

I alla fall.

I fredags bestämdes en spontanträff hos Carolina och Roger. För att spana på deras hus, komma ikapp lite med prat och bara chilla lite. Det tog ungefär två minuter från det att vi kom in genom dörren till att Alice och Simone sprang iväg och lekte i Alice rum. Hur roligt som helst för dem. Simone har pratat en del om att hon har velat träffa Alice, och Alice verkar ha gjort samma sak. Nice att det äntligen blev av.

Så i vanliga fall hade vi bara kunnat chilla i soffan och prata. Men nu hade vi en brötig hund att se efter. Han brukar uppföra sig bra, men i fredags visade han sig inte från sin bästa sida tycker jag. Även om han inte förstörde någonting. Eller kissade inne. Men jag antar att det är en period att gå igenom. Som med en bebis. 

Vi käkade pizza, Simone åt en för första gången i sitt liv tror jag. I vanliga fall brukar hon hålla sig till kanterna bara. Men nu ville hon göra som Alice gjorde. Drack kaffe, åt glass och pratade. Trevligt och roligt även om de flesta var lite fredagströtta. Vi fick anstränga oss för att hålla Simone vaken i bilen. Spiken däckade direkt. 

På lördagen hade vi bestämd sedan länge att vi skulle äta middag hos Anna och Therese. Det var en middag redan planerad typ förra året som aldrig blev av. Men nu så. Vi bokade in i kalendern två månader i förväg och kom äntligen iväg.

Anna och Therese har också ett nytt hus. Sist vi såg det så var det kaos och kartonger och nu var det i ordning och mycket fint. Vi träffade upp lite tidigare med planen att laga middagen tillsammans. I och för sig hade de förberett det mesta innan vi kom. Men lite matlagning tillsammans blev det ändå. Rådjurssadel, potatisgratäng och kantarellsås. Samt en rabarberpaj. Till och med Simone åt allt. Grymt gott och vi var mätta som bollar efteråt. Mycket trevlig kväll där vi var något mindre trötta än dagen innan. Jag vet inte vad det är. Men fredag är alltid min tröttaste dag. Simone hade mycket roligt, trots att det inte fanns några barn att leka med (Anna funkade bra). Och Spiken uppförde sig något bättre. Även om han kissade inne ett par gånger.  

 På söndag gick jag och tränade på morgonen och sen åkte Micke iväg på en föreläsning om hälsa, mat, träning och grejer. Planen var middag på Grimmered på eftermiddagen.

Jag och Simone passade på att åka iväg till Delsjön en sväng innan. Jag trodde att det skulle vara relativt tomt eftersom det hade regnat en del. Men det var mycket folk, familjer, joggare och cyklister. En mycket trevlig promenad ändå. Vi lekte kurragömma med Spiken. Och både han och Simone var mycket duktiga. Sen tillbringade vi säkert trettio minuter med att plaska i vattnet från klipporna. Den enda som ramlade i denna gången var hunden. Det är fortfarande en mycket vacker höst.

Runt fem packade vi in hund och barn och åkte iväg till Grimmered för lite häng och hummer. Ewa och Sammi, jag, Micke, Simone och Spiken och föräldrar. Tyson kunde tyvärr inte hänga med eftersom han och Spik inte träffat varandra ännu. Men det blev ändå fullt hus.

Supertrevlig kväll med väldigt god mat. Roliga diskussioner och mycket skratt. Nämnde jag god mat.  Älskar hummer. Till och med Spiken tyckte om hummer. Simone däremot var lite skeptiskt.  

När vi kom hem var vi alla mer eller mindre mätta som bollar och somnade väldigt snabbt.  

probably it was overdue

jag har haft så många chilla bra dagar på sista tiden så det var väl dags för en mindre bra.
Kvällen, förkyld och snuvig.
Nattvandrar till Simone ett par gånger för hon ropar på täcke.
Inte helt utvilad på morgonen.
Skyndar mig för att lämna på dagis, för de verkar inte gilla när vi kommer för sent.
Hinner inte jobba min morgongrejer.
Hinner inte äta frukost eller städa upp.
Hinner inte leka och läsa för Simone.
Backar på en lyktstolpe.
Och det hällregnar och Spiken vägrar gå ut och promenera. Sittstrejk.
Och ja, fortfarande förkyld och snuvig

jag fick också nästan tåjaj

Simone: VILLE DU BLI EN MAMMA NÄJ DU VAJ LITEN?
Jag: Nej, det ville jag nog inte.
Simone: NÄJ KOM DU PÅ ATT DU VILLE VAJA EN MAMMA DÅ?
Jag: Tja, när du kom.
Simone: SÅ DU VILLE BLI EN MAMMA NÄJ DU FICK EN SIMONE?
Jag: Precis så är det.
Simone: ÅHHH, JA ÄJSKAJ DEJ! JA BLIJ SÅ GLAD ATT JAG NÄSTAN FÅJ TÅJAJ

Oktoberhöst

jag tycker helgerna är väldigt roliga nu på hösten när solen skiner. Hade det varit så shiny varje höst hade det här nog varit min favoritårstid. Utan konkurrens. Not so much när det regnar dock.

Nu i helgen så sprang Micke trailmaraton. Från Skatås till Hindås. Plus ett par kilometer som han sprang fel. Väldigt häftigt. Och helt pigg och fresh verkade han efteråt. Han löputveckling har verkligen varit mycket imponerande. Från mer eller mindre ingenting när vi träffades till ultradistanser tio år senare. Och då började han träna på allvar för ca fyra år sedan.

Under tiden Micke roade sig i spåret gick jag, Spike och Simone på valpkurs. Mycket roligt där också. Simone har verkligen utvecklats sen vi skaffade hund. Från att vara jätterädd och reserverad till att vara tuff, involverad i träningen och mycket mer orädd. Speciellt gå på valpkurs och låta henne ta mycket ansvar verkar vara väldigt utvecklande. Både för Spiken och för henne.

Efter hundkursen hälsade vi på föräldrar, för pappa hade lagat Simones favvomat, bara sådär. Simone var mycket nöjd DET ÄJ DET GODASTE JAG ÄTIT konstaterade hon.

Och sen hämtade vi en mycket nöjd Micke i Hindås. Efter det gjorde vi inte många knop.

På söndagen gick jag och tränade på morgonen och sen åkte vi iväg till Tjolöholm för skördedagar. Vi har varit där nån gång förut och det var väldigt roligt. Så också denna gång. Massa lokala bönder som sålde sina produkter. Kött, korv, ost, bröd, honung och massa andra goda saker. Och ponnyridning, kalvklappning, kycklingar, grisar och mycket annat. I och för sig så tror jag att det var jag som tyckte det var roligast med klappandet av kalvar. Men Simone tyckte det var roligt att titta på allt också. På kvällen kom Mickes föräldrar och hälsade på en sväng. Och sen var helgen i princip slut. 

Mjuka och fluffiga kalvar

Spike bara: Du har något jag vill ha....

Jag är så nöjd att hon ville rida. Ser framför mig att vi kan göra det tillsammans sen

Micke var lite lite trött efter maraton

en helt ny person

det är intressant med att ha barn. Man ser egenskaper hos barnet som man känner igen hos sig själv. Ibland bra sådana och ibland så belyses de mindre bra på ett närmast absurt tydligt sätt.

Sen ser man egenskaper som man absolut inte känner igen hos sig själv. Det är väldigt mycket från mig själv jag känner igen hos Simone. Men hon har också drag som jag inte kan komma ihåg att jag hade.

Till exempel är hon oerhört orädd för att vara ensam. Hon har ingenting emot att vänta i lägenheten medan jag går ut i trädgården med Spiken. Ibland vill hon följa med ut, ibland vill hon stanna kvar hemma. Hon har ingenting emot att vänta i bilen medan jag går och betalar parkering eller fixar något snabbt. Hon är inte alls rädd att bli lämnad. Hon får välja var hon ska sova. Ensam i sin säng, eller hos oss. Och sedan ett år eller så väljer hon så gott som alltid sin säng. Inte ens på natten kommer hon. Inte ens när hon ropar för en mardröm eller att täcket har ramlat ner vill hon att vi ska bära henne till vår säng.

Vad jag kommer ihåg från när jag var mindre. I och för sig ett par tre år äldre än Simone, men ändå, så var dessa exempel kopplade med stora obehagskänslor för mig. Jag ville absolut inte sitta kvar och vänta i bilen, vara ensam hemma, och helst inte sova själv. Jag hade en odefinierad rädsla som Simone uppenbarligen inte alls har.

En annan skillnad är hennes väldigt stora sociala behov. Som jag misstänker hon har ärvt från Micke. Hon längtar till förskolan på helgerna. Vill umgås med andra hela tiden. Både stora och små. Och hennes första fråga när vi ska nånstans brukar vara ifall det finns andra barn där. Det där känner jag inte alls igen hos mig själv. Generellt är jag relativt osocaial och har inget större behov att umgås med folk dagligen.  

Det som hon har är fantastiskt bra egenskaper. Och jag hoppas att hon växer upp utan att tappa dem på vägen.

oktober

Oktober, och solen skiner för fullt. Sådan här vacker höst kan jag inte komma ihåg på länge länge. Jag kör motorcyckel till jobbet nästan dagligen och de dagarna jag jobbar hemma på grund av hundvakt så promenerar vi i skogen på lunchen. Det är vackert och stillsamt och roligt och det känns som livskvaliteten har ökat markant. Jag jobbar mer på ett sätt. I och med att jag startar datorn på morgonen och jobbar fram tills midnatt nästan. Men däremellan är det två skogspromenader, middag, lek med Simone och annat. Lika många timmar framför datorn, men resten runt omkring är så mycket bättre. Det är lyxigt med ett jobb och en chef som låter en vara såpass flexibel.

Annars sen sist
Vi har firat en försenad födelsedag för Ewa hemma hos oss. Mycket trevligt och roligt.
Provat bröllopsklänning, inte jag då, men syster. Väldigt vackert och spännande.
Jag och Spiken har varit på hundkurs och upptäckt att han är rädd för andra hundar. Men tycker att folk är roligt. Och köttbullar väldigt gott.
Jag har varit hos kardiolog och fått veta att mitt hjärta slår dubbelslag (ibland) och har ett svagt blåsljud. Ofarligt enligt honom men vidare undersökning tillkommer.
Sen har jag tränat mycket och kan numera göra 21 perfekta armhävningar. När jag började kunde jag göra tre.

Helt ok för en lunchrast

Vi hittade en bokskog i närheten. Mycket finare än vanliga gamla barrskogar