en helt ny person

det är intressant med att ha barn. Man ser egenskaper hos barnet som man känner igen hos sig själv. Ibland bra sådana och ibland så belyses de mindre bra på ett närmast absurt tydligt sätt.

Sen ser man egenskaper som man absolut inte känner igen hos sig själv. Det är väldigt mycket från mig själv jag känner igen hos Simone. Men hon har också drag som jag inte kan komma ihåg att jag hade.

Till exempel är hon oerhört orädd för att vara ensam. Hon har ingenting emot att vänta i lägenheten medan jag går ut i trädgården med Spiken. Ibland vill hon följa med ut, ibland vill hon stanna kvar hemma. Hon har ingenting emot att vänta i bilen medan jag går och betalar parkering eller fixar något snabbt. Hon är inte alls rädd att bli lämnad. Hon får välja var hon ska sova. Ensam i sin säng, eller hos oss. Och sedan ett år eller så väljer hon så gott som alltid sin säng. Inte ens på natten kommer hon. Inte ens när hon ropar för en mardröm eller att täcket har ramlat ner vill hon att vi ska bära henne till vår säng.

Vad jag kommer ihåg från när jag var mindre. I och för sig ett par tre år äldre än Simone, men ändå, så var dessa exempel kopplade med stora obehagskänslor för mig. Jag ville absolut inte sitta kvar och vänta i bilen, vara ensam hemma, och helst inte sova själv. Jag hade en odefinierad rädsla som Simone uppenbarligen inte alls har.

En annan skillnad är hennes väldigt stora sociala behov. Som jag misstänker hon har ärvt från Micke. Hon längtar till förskolan på helgerna. Vill umgås med andra hela tiden. Både stora och små. Och hennes första fråga när vi ska nånstans brukar vara ifall det finns andra barn där. Det där känner jag inte alls igen hos mig själv. Generellt är jag relativt osocaial och har inget större behov att umgås med folk dagligen.  

Det som hon har är fantastiskt bra egenskaper. Och jag hoppas att hon växer upp utan att tappa dem på vägen.