gråt inte! eller?

Idag grät Simone för första gången när jag lämnade henne på dagis. Och det kändes jättejobbigt. För mig. Jag ville bara säga "nä förresten, jag behöver inte jobba idag, jag kan leka med dig hela dan". Det gör ju ont när barnet man har är ledset och gråter. Och det är ju helt naturligt, det kännner nog alla föräldrar. Man vill att barnen ska ha all glädje och lycka som finns. Men jag funderade lite i bilen på väg till jobbet och kom fram till att det kanske inte är så bra. Att man vill justera verkligheten så det alltid ska vara roligt och glatt. Alla mår nog bra av att känna på alla typer av känslor. Både glada och ledsna.
Jag insåg lite att problemet här låg i att det var jobbigt FÖR MIG när Simone blev ledsen. Jag önskade att hon skulle sluta vara ledsen och med glädje springa in på dagis och leka. För annars var det jobbigt för mig. Och det är ju rätt så respektlöst för hennes känslor. Alla känslor är ju lika viktiga och behöver lika mycket respekt. Både glad och ledsen. Och det är nog lätt att glömma av det.