vi åkte iväg för heldagsklättring igår. Först gjorde vi ett försök med Ulvåsen, men vi upptäckte ganska snabbt att hela området var ett stort träsk. Inte sådär överdrivet lämpligt för Simone att springa runt i. För att inte tala om alla miljoner knott som svärmade runt. De kröp in under kläder, i öronen och ögonen och håret. Vi åkte iväg från Ulvåsen rätt snabbt.
Resten av tiden hängde vi i Gärdsås. Inga mygg, solen sken, och relativt barnvänligt. Det vill säga inga höga klippor att ramla ner för. Det hindrade tyvärr inte Simone att ramla på en bumling och skrapa upp hakan till blod. Som tur glömde hon av det rätt snabbt.
För min del är var jag inte riktigt så nöjd som jag brukar bli av klättring. I vanliga fall är klättring en sport som gör mig lycklig. Man fokuserar hundra procent, koncentrerar sig, övervinner mentala spärrar. Men igår så kunde jag inte fokusera alls. Jag lyssnade efter Simone, jag oroade mig för att hon hade tråkigt, eller att Micke hade tråkigt, eller att hon var trött. Jag kände mig som om jag har glömt allt jag kunde gällande klättring. Sist jag klättrade ordentligt var sommaren 2009. Då var jag bra. Jag kunde leda svåra (relativt) leder, jag var inte rädd, jag kände vad jag klarade av och inte. Nu var jag osäker mest hela tiden. Jag kände mig inte alls redo att leda någonting alls och det känns som jag har glömt alla de tekniska bitarna. För att inte tala om att mitt psyke känns klent som ett pappersark. Jag vet inte hur jag ska göra för att komma tillbaka. Jag ville verkligen att klättring kunde vara en sådan sport som vi gjorde hela familjen. Som jag har sätt många andra med små barn göra. Men igår kändes det som det inte funkade alls. Och det känns rätt så tungt.
Men förutom det, så var den enda leden jag klättrande ordentligt väldigt rolig.
2 kommentarer:
Det ger sig, och jag tror helt klart att vi kan göra det hela familjen. Men det skadar nog inte om du får ge dig ut själv några gånger och bygga upp psyket lite, hitta fram till din nuvarande klätterform utan distraktioner. Inget som hindrar att jag och Sim kan vara med men då krävs det att du slutar ta ansvar för våran upplevelse. Självklart klättrar gärna jag också lite, hade riktigt trevligt igår. Men när man klättrar är man ju lite fastbunden och då får man släppa sin del av vaktansvaret./Micke
jag vet. Jag måste släppa det här med att känna mig ansvarig hurvida andra har roligt eller ej. Jag gör det jätteofta och det brukar allt som oftast sluta med frustration.
Skicka en kommentar