fastnade i läsningen av Breaking Dawn och upptäckte inte att klockan är långt över tolv. Och jag som har bestämt med Josefin att åka klockan sju imorgon, idag. Det värsta är att jag är inte ens trött. Men varje morgon när jag vaknar längtar jag efter att få gå och lägga mig igen.
Åkte iväg till grimmered och hängde med mormor ett par timmar efter jobbet. Mamma var ute någonstans så det var bara mormor och jag. Jag kan inte låta bli att tänka på vilken annorlunda person mormor hade varit om hennes man inte hade gått bort. Han dog yngre än min pappa är, han dog när mormor var yngre än min mamma är. Över trettio år, ensam, sörjande sin livs kärlek, hela tiden med fina minnen om honom. Det måste vara så tungt. Det får mig verkligen känna mig slösaktig att inte ta vara på varenda sekund med dig. Varenda sekund av mitt liv. Det kan ta slut, eller ändras irreversiblet för alltid, så enkelt, av en slump. Och ens hela liv tar en annan väg och man blir en helt annan människa än den som man kanske var menad till. En helt annan än den man skulle kunna bli.
1 kommentar:
Det är tunga och skrämmande tankar. Och nog så verkliga, jag tror att enda sättet att göra livet rättvisa är att ta vara på nuet så mycket som möjligt.
Att oroa sig och sörja missad tid är ju inte något bra men jag kan inte låta bli göra det själv.
Som du säger så kan man inte veta vilka vändningar livet tar. Och kanske sliter en från de planer man gjort.
Ush! tänk ljusare tankare.
gör som jag säger och inte som jag gör.
pusss
Skicka en kommentar