never put me down

efter en mycket trevlig Valborgshelg har Micke åkt till Kiruna och jag och Myran är ensamma hemma både natt och dag för första gången. Vi började morgonen med att sova alldeles för länge. Jag blev inte väckt förren lite efter nio. Och gick upp först halv tio. Känns på något sätt lite fel att ligga och sova så länge på en vardag. Morgonen fortsatte relativt lugnt, och jag fick till och med äta frukost i fred. Iallfall i tio minuter medan Myran satt och gungade i babysittern.

Sen gick jag på promenad tillsammans med Karin och hennes bebis. Hon bor nära oss och deras bebis är lika gammal som Simone. Strålande fint väder och massor av folk på stan. Undrar alltid varifrån alla dessa människor kommer och vart är de på väg. Varför sitter de inte på sina jobb en vardag efterrmiddag?
Jag har förstått nu varför folk stör sig på barnvagnar. Två i bredd tar rätt mycket plats.

Väl hemma hann jag äta lunch i fred.

Men därefter gick det utför. Skrik och gnäll och missnöje. Jag hade tänkt stoppa in henne i sjalen för att åtgärda våra inneboende dammråttor men av någon anledning så passade inte sjalen alls idag. Hon kräktes på mig. Två gånger. Och varje gång jag lägger ner henne ser hon ut såhär: