Och den var så bra. Inga hurtiga tips om att gör si eller gör så. Inga pekpinnar, inga måsten, bara en känsla. Om hur man ska hålla sin kropp frisk, och sitt psyke friskt, och hur nära ihoptvinnade dessa två är. Det känns också som en rätt så privat, personlig bok. Skriven i jagform, fint översatt, mjukt mjukt språk.
Inspirationen är total. Jag vill bara knyta på mig löparskorna och ge mig ut och springa. Det uppmuntrande är att Haruki säger att han har både sprungit och skrivit hela livet. Och jag tänker "sjutton också, det är försent för mig". Men i nästa andetag berättar han att han bestämde sig för att skriva sin första bok när han var 33. Och det var då han började springa.
Och jag tänker. Det finns hopp för mig än.
1 kommentar:
och just nu när jag köpte boken som present till dig på Barnens Dag :(
Skicka en kommentar