Det där med VAB alltså. Så himla svårt tycker jag. Självklart vill jag ta hand om mitt barn när det är sjukt. Och lika självklart känner jag att jag har massa viktiga saker på jobbet. Bokslut, möten med personal, grejer som bara ”måste” göras. Vem har inte det. Vad är viktigast? Och om man är två föräldrar. Vems jobb är viktigast? Mitt jobb? Eller ditt?
Generellt när jag läser på hur det funkar i samhället så är det kvinnor som tar majoriteten av ”vabbandet”. Tittar jag på jobbet så är det likadant. Kvinnorna stannar hemma med sjuka barn, männen jobbar. Min ambition har varit att vi delar lika. Tar varannan sjukdom eller vabdag. Inte helt klarlagt det där. Självklart funkar det inte riktigt i praktiken. Möten måste ombokas, vad som är viktigt på jobbet just nu för mig måste vägas mot vad som är viktigt på jobbet för Micke.
Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med detta. Mer än att det är svårt. Svårt att välja. Svårt att vara på båda ställen samtidigt. Svårt att leva upp till alla förpliktelser. Ansvar gentemot famlj. Ansvar gentemot sina anställda. Jag vill göra allt. Men vet att det inte riktigt går.
Och så finns en sjuk bebis hemma. Som hostar och är jätteynklig och så hes att hon har tappat rösten. Som jag bara vill krama på.
1 kommentar:
Tycker so far att vi delat upp det bra. Det viktiga är inte att räkna stenhårt 50/50 utan att vara flexibla och försöka göra det så rättvist som möjligt. Två vabbar är inte mycket att bygga statistik på men de har infallit när du behövts på jobbet och jag har haft möjlighet att vara hemma utan att det ställer till det för mycket. Nästa gång kanske det sker när jag är bortrest.
Det svåraste är ju ändå att behöva känna att man lämnar det ena eller det andra i sticket. Det är en stor fördel att vara två föräldrar som kan dela på det.
Skicka en kommentar