way to late

Fan i helvete. Jag som skulle lägga mig tidigt för att kunna gå upp tidigt för att kunna komma hem tidigt. Nu kommer inget av dessa att hända. Jo jag kanske fuskar och kör enbart på den sista.

Fastnade helt och hållet framför Photo Shop. Det är mycket roligt och extremt frustrerande. Det värsta är när jag vet att jag har lärt mig någon förr men nu glömt av det. Jag hatar att glömma och sen veta att jag har vetat men inte gör det längre.

Det var ungefär när jag skrev tentor i skolan. Jag kunde till och med komma ihåg vilken sida i boken svaret på frågan stod. Jag visste att jag hade läst det, men jag kunde för allt i världen inte komma på det.

Hur som helst. Blev aldrig färdig i PS, men här ser du en för och en efter bild. Någon skillnad? Färgerna ser inte helt rätt ut och jag är lågt ifrån nöjd. Men jag tycker det är rätt facinerande hur mycket man faktiskt kan fixa till på en bild.

everyday life

Jag har slutat titta på tv nästan helt och hållet (bortsett från Sagan om Ringen i Söndags då) och det är en lättnad faktiskt. Jag måste inte skynda hem till massa serier, måste inte trycka i mig kvällsmaten fort fort för att inte missa något, och jag kan gå och lägga mig tidigare med en bok. Utan att ha lämnat köket i ett kaos för att hinna till Grace Anatomy. Samt att jag har massa extra tid på kvällarna. Det är helt osannolikt hur mycket tid man spenderar framför tvn. Utan att reflektera ens. Enda nackdelen med att inte titta på tv är att jag inte har så mycket att bidra med i lunchrummet på jobbet. Tyvärr så är det enda som avhandlas runt bordet barn och tvserier och jag har inte så mycket att säga om något av ämnena.

Men jag läser tidningar och upptäckte häromdagen ett nytt klassiskt ord. Vi har ju sexattack och nakenshock och nu tillkommer även tuttpsykos


Mycket intressant. Undrar vad nästa drag blir. Dock kanske inte något att ta upp i lunchrummet.

Annars inte mycket nytt i gbg. Regnet öser ner som vanligt, jag har blivit korthårigare, fullt ös på jobbet, bra träningspass efter jobbet.

En intressant grej är att löneförhöjningen ska betalas ut i December. Retroaktivt från och med April. Nice. Dock har jag inte haft något lönesamtal ännu så det kanske inte blir så mycket.

PIN code hell

Fan i helvete, jag har blockerat min mobiltelefon. Och jag hittar inte några papper med koden på.

Det börjar gå utför. Igår glömde jag portkoden.

freedom in slavery

Måste nog säga att hur mycket jag än klagar på mitt jobb så är jag fantastiskt glad att jag har det. Om man bortser från alla intellektuella faktorer som självklart är viktiga på jobbet så finns det en sak som jag också uppskattar väldigt mycket. Det är att hur jobbigt man än har det i sitt privatliv eller med sig själv så kan man gå till kontoret och låtsas att allt är bra. Det låter kanske lite tragiskt, men för mig är det en stor lättnad att ingen på kontoret känner mig tillräckligt väl så de skulle kunna se ifall jag mår bra eller inte.

Jag kan gå till jobbet varje dag, och bortse från vilka problem jag än har på hemmaplan. Det blir ett andningshål, en oas där jag kan pausa från den jobbiga och deprimerande sidan av mig själv. På jobbet så har jag konkreta saker att göra, jag är behövd, jag har ett mål och ett syfte. Det kan emellanåt vara en oerhörd lättnad.

Samtidigt så fungerar det som en typ av katalysator till att faktiskt känna sig bättre. Om jag går en hel dag och är känner mig ok så blir jag det till slut. Funkar antagligen inte för människor med mycket depression eller problem, men funkar alldelses ypperligt för mig.

Således så har måndagen varit oerhört mycket bättre än de föregående två dagarna. Kom iväg och tränade efter jobbet haft ett trevligt samtal med M. Till och med handlat mat. Och det hör inte till vanligheterna.

En annan rolig grej är att ett halsband som jag av en slump såg på en internetsida fastnade för har nu dykt upp i min brevlåda.

Visst är det fint.

energy drainout

Söndag, snart midnatt. Det har inte varit en särskilt bra helg. Jag har kännt mig helt och hållet tömd på energi. Har varit helt okapabel att få mig själv att göra någonting alls. Det började med att jag hoppade över simmningen med pappa lördag morgon för att tillbringa hela dagen i soffan med otaliga koppar té. Jag tvingade mig iväg till mina föräldrar på kvällen av den enkla anledningen av att kylskåpet var helt tomt. Mat och äppelpaj väntade hos mamma och pappa.

Söndag tillbringades mer eller mindre på samma sätt. Jag hade ambitioner att träna, ambitioner att gå ner på stan, träffa kompisar, jag till och med packade träningsväskan men jag kunde inte tvinga mig att gå igenom dörren av någon anledning.

Jag vet inte om det var på grund av kursen, eller på grund av alla tankar om framtiden, eller kanske mörkret. Men jag har haft nära till tårar i två dagar, knappt orkat sätta på mig kläder och mitt hår står rakt upp.

För en gångs skull har jag ingen söndagsångest. Jag är glad att det är måndag imorgon, jag är glad att jag kan sätta på mig prydliga kläder, fixa håret och spela en normal människa. Någonstans under dagen kommer jag till och med lura mig själv.

landning i verkligheten

Hemma igen efter de två avslutande dagarna på kursen som ska visa mig vad jag vill göra med mitt liv. Lite tröttare, lite visare, inte särskilt säker alls men kanske med en viss idé en viss tanke som möjligtvis skulle kunna bli någonting.

Det har definitivt blivit många funderingar och tankar en del aha-uppleveleser och en del förnekanden under kursens gång. Nu är det upp till mig att ta tag i vad jag har fått tilldelat, att anväda verktygen och göra något bra med dem. Det är upp till mig att bestämma mig för vad jag vill. Jag och ingen annan.

Jag har levt större delen av mitt liv efter vad andra vill. Först (och tyvärr fortfarande) efter vad föräldrar vill, jag har gjort mitt bästa att leva upp till deras förväntningar på ett bra liv och en bra karriär. Sen när jag väl flyttade hemifrån levde jag efter vad min dåvarande pojkvän ville. Jag ville bli läkare och plugga utomlands, han ville plugga på Chalmers. Vi stanndade i göteborg och jag blev inte läkare.

Nu har jag oerhört svårt att bryta mönstret. Jag har ingen som helst aning om vad jag vill för alla drömmar jag möjligtvis har haft förut har alltid blivit överkörda av någon annans drömmar. Som har varit viktigare, som har varit större, bättre och mer dominerande. Så nu drömmer jag inte längre. För det är liksom ingen idé nån mer för någon annan drömmer alltid bättre.

Så framför mig ligger nu den extremt svåra uppgiften i att hitta vad jag vill.

Jag måste hitta min dröm...

livsförvirring och morgonkaos

Jag vet inte vad som händer med mig på morgonar. Jag som i vanliga fall är en sådan välorganiserad person förvandlas till någon totalt förvirrad som irrar runt i lägenheten och glömmer var jag har lagt saker jag hade i handen för två minuter sedan.

Jag klarar hjälpligt bra att gå upp ur sängen och ta mig ut till köket för frukost. Kanske måste jag gå tillbaka till sovrummet runt två gånger för att hämta saker jag behöver. Det är efter furkosten som förvirringen börjar. Jag försöker borsta tänderna samtidigt som jag packar träningsväskan, jag försöker klä på mig samtidigt som jag fixar håret, jag letar efter bilnycklarna samtidigt som jag sminkar mig. Resultatet är att jag springer runt i lägenhetn som en galning, är på varje ställe minst tre gånger och lyckas ändå tappa bort bilnycklarna efter att ha hittat dem. Två gånger. Jag glömmer att ta på mig vissa klädesplagg, jag lämnar lunchlådan i kylskåpet få gå tillbaka för att hämta den för att då glömma träningsväskan i hallen. Så är det varje morgon. Finns det hjälp att få?

Annars? Jobbet har varit OK, har fått fara fram och tillbaka som en skottspole (heter det så? vad är det egentligen?) först till kontoret, sen bilbesiktning, sen till Alice. Jag fuskade genom att parkera på chefsparkeringen. Närmare till dörren.

Fantastiskt roligt att vi äntligen har bokat biljetter. Äntligen så har jag något att se fram emot. Jag har märkt att jag har kännt mig mer och mer bitter och jag tycker inte alls om den känslan. Jag hoppas att en resa kan hjälpa. Hoppas.

Klättring på kvällen. I Domen, har inte varit där förut. Faktiskt mycket bra. Jag har hela tiden kännt att jag tycker att inomhusklättring är tråkigt. Men nu var det riktigt roligt. Även om jag kände att det inte gick särskilt bra. Det var med A från kursen, hennes rumskompis och en kille till. Sen träffade jag en klasskamrat, som jag inte kände igen. Som tyvärr kände igen mig. Efter att ha skakat hand med honom och han utbrister -Men vi gick ju i samma klass, kunde jag inte riktigt med att fråga vad det var han hette nu igen. Så jag vet fortfarande inte vad han heter. Jag är hopplös.

Imorgon bär det av till Varberg och en kurs som ska lösa problemen med vad man vill ha här i livet. Efter samtalet med M ikväll känner jag att jag kan behöva all hjälp jag kan få.

Nu ska jag sova.

the demon barber och andra sagor

Min absoluta favoritregissör Tim Burton har ett par nya intressanta projekt på gång. Det första är en musikal vid namn Sweeney Todd, självklart med Johnny Depp och Helena Bonham Carter i huvudrollerna. Johhny Depp spelar rollen av en man som felaktigt sänds i fängelse och som när han kommer ut lovar att hämnas, inte bara för det grymma straffet utan även för vad som hände med hans fru och dotter under tiden. När han återvänder för att öppna sin frisyrsalong blir han The demon barber of Fleet Street. Tillsammans med sin vackra medhjälpare börjar han ta död på och äta upp? stora delar av den manliga befolkningen. Låter grymt bra tycker jag. Premiär runt jul i USA och antagligen nåt halvår senare här hos oss i utkanten av världen.

Det andra projektet är en 3D filmatisering av Lewis Carolls Alice i Underlandet. Vågar man gissa vem som ska spela Alice? Vet dock inte riktigt var Johnny Depp ska få plats. Jag kommer ihåg att jag älskade den surrealistiska och fantasifulla Underlandet och beundrade Alice som tog sig ur alla knipor utan att egentligen reflektera över den osannolika omgivningen. Jag kan precis föreställa mig hur fantastiskt bra det kan bli i händerna på Tim Burton.

the power of kanelbulle

Om du kommer ihåg så bytte jag lås på min bildörr för ett tag sedan. Till min stora förvåning så ville verkstadskillarna ha kanelbullar i utbyte för arbetet. Jag kände mig lite löjlig, men kanelbullar blev det och rabatt fick jag. Hursohelst så har jag bilbesiktning på Onsdag och tyckte det kunde vara en bra idé att byta lite lampor som inte fungerade så bra. Sagt och gjort, jag åkte till min kanelbulleverkstad, eftersom de har affär också och ligger nära jobbet. Jag kommer in och alla hälsar på mig som om jag vore en gammal kompis. Jag berättar att jag behöver nya lampor för halvljusen för jag har bilbesiktining. Vad händer då? Jo verkstadskillen (observera, inte samma kille som fick bullarna) följer med ut till bilen, kollar igenom alla lampor, bromslampor, blinkers, dimljus, helljus you name it. Sen plockar han ihop alltihop inne affären, sen går han ut och byter det åt mig. Låt mig tillägga att jag har knappt sagt ett ord om vad jag behöver hjälp med. Till råga på allt så passar han på att byta min vindrutetorkare på bakrutan. Den som inte har existerat de senaste året. När allt är klart går vi in för att betala den rejäla summan av 150 spänn.
Jag säger bara. The power of kanelbulle!

sökes: tid för ett liv

Jag trodde att man som vuxen skulle komma ifrån det att titta på vad andra får och kan med sina liv. När man var yngre så handlade det ju alltid om att andra fick vara ute mycket längere än mig, eller att nån annan fick mycket mer i veckopeng än mig. Jämförelsen kom direkt, jag vill också vara ute sent. jag vill också ha mycket i veckopeng. Andra får ju. Men jag har ändå levat i övertygelsen att när jag blir stor så slipper jag allt detta. Men ack så fel jag hade.

Nu handlar det istället om att jämföra sig hur andra hinner med sina liv.
Exempel från min egen verklighet. Stickfightingen är fyra gånger i veckan, jag är glad om jag hinner gå dit hälften av tiden, sen försöker jag gå till gymmet två gånger på en vecka, kanske simma med pappa nån gång i månaden. Det är allt som får plats. Att förbättra konditionen ligger som en avlägsen dröm vid horisonten. Sen så tillkommer att träffa vänner. Även om jag inte har världens största vänkrets så har jag ju några realationer jag vill hålla vid liv. Träffa familj, händer nästan aldrig. Jag har ju iallfall fördelen av en pojkvän som bor hur långt bort som helst, jag slipper ödsla tid på att raka benen. Och då har jag inte ens nämnt att tio timmar per dag går till att jobba.

Så min fråga är enkel. Hur gör alla andra? Hur hinner folk träna, träffa vänner, träffa familj, ha roliga fritidssysselsättningar, gå på bio och allt det andra som jag gärna vill göra men aldirg klarar av. Vad är hemligheten. Dela gärna med er. Hur ska jag hinna med mitt liv?

ljuset i tunneln

Mitt i natten nu, senare än mitt i natten eftersom klockan nästan är 3. Jag är klarvaken, inte alls trött, och har inte minsta lust att gå och lägga mig. Hade det varit sommar hade jag nog suttit uppe och väntat på soluppgången, nu är chansen till soluppgång inom de närmaste timmarn rätt så obefitlig. Ska vi inte flytta till Australien? Nånstans nära havet. Jag tror jag skulle må bra av att kunna gå ner till havet, känna sand under fötterna och lyssna till bruset. Utan att frysa ihjäl.

Hade hoppats att få prata lite mer med M ikväll, men jag tror det blev lite försent. Nu är jag helt pigg och ingen att prata med. Å andra sidan kan man ju fundera på hur mycket det hjälper att prata. Alla säger att det är så bra att prata, att dela med sig av sina problem, att be om hjälp. Men jag undrar. Varför då? De gånger jag försöker dela med mig av mina problem är det ändå ingen som tar mig på allvar. Jag kanske framställer det fel. Inte går det över heller. Ångesten är fortfarande lika ihållande även om jag berättar om den. Slutsats. Whats the point?

Tvättat alla tvättkorgarna idag. Lägenheten luktar tvättmedel och rena kläder. Nice. Tyvärr återsåtr att vika in hela tvätthögen i garderoben. Inte lika nice.
Ska nog gå och lägga mig nu, känner att jag är på väg att spåra ut.

ordinary life

Ännu en makalös solnedgång från fönstret. Jag vet att det antagligen beror på föroreningar i luften men fint är det. Kanske är det solen som lyser på molnen. Jag hoppas på det.

Jobbet flöt på ok, lånat några miljoner, skrivit massa mail, släckt bränder på telefon. Som vanligt alltså. Blev bjuden på Treasurys julluch, alltid trevligt. Jobbade inte så väldigt länge, typ till fem, och sen gick jag och gymma. Inte lika motiverad som igår men det gick bra ändå. Har väldigt ont i ryggen dock. Upptäckte att jag trodde jag hade bra form när jag lyfte tyngder, men nu när jag har ont i ryggen så var jag väldigt nog med att inte svanka nån gång. Uppenbarligen måste jag svanka hela tiden eftersom allt blev mycket tyngre.

Tjockt med bilar när jag åkte hem. Såg en otäck trafikolycka i Lundbytunneln, en personbil och långtradare hade krockat. Det var inte så mycket kvar av personbilen. Som tur är såg det ut som föraren hade klarat sig ok. Motorvägen efter tunneln var nedsläckt så det var totalt kolsvart. Typiskt nog var det en snubbe som sprang över vägen mitt i rusningstrafiken i mörkret. Jag tutade på honom för att iallfall varna de andra bilisterna att det var en idiot på vägen. Och han gav mig fingret. Nästa idiot kör jag över.

Hemma så hade jag ambitionen att städa ut det sista i rummet, dammsuga och bära ut alla jackor och kappor. Blev inte så mycket gjort av detta. Fastnade istället framför datorn. Försöker lära mig Fotoshop, det går väl sådär, upptäcker mer grejer som man kan göra hela tiden. Tycker det är mycket roligt.

Tjock dimma och regn utanför fönstret. Inte alls särskilt uppmuntrande, försöker låta bli att titta ut genom fönstret. Lite svårt när en stor del av vardagsrummet består av fönster.

Jag har hört och läst och fått berättat för mig att det är nyttigt att släppa taget, att man inte behöver ha kontroll, att det är ok att skrika högt. Men jag är rädd att om jag släpper taget så kommer jag inte sluta falla. Jag kommer bara falla falla falla och det finns ingen botten. Eller om jag skulle börja skrika att jag aldirg kommer lyckas bli tyst igen. Kanske inga fredagsfunderingar som du är intresserad av att läsa.

By the way. Du såg ut som en ett spöke igår. Här kommer bildbevis.

back again

Det har varit tomt och tyst här ett tag, för mitt liv har varit fullt av ljud. Men nu är vi tillbaka till tomt och tyst i livet så det kan bli fullt med ljud (eller iallafall text) här på bloggen. I vilket fall som helst så har ju M åkt tillbaka till det kalla Norrland och lämnat mig i kalla Göteborg. Så kallt nu att det går inte ha fönstret öppet när jag sover själv längre. Jag fryser även under duntäcket.

Bra dag på jobbet idag även om jag har konsumerat alldeles för många koppar kaffe och av någon anledning alldeles för många apelsiner. Jag får svårare och svårare att gå upp på morgonen nuförtiden.

En fantastiskt fin solnedgång vid femtiden. Hela himmlen var flammande röd och vindsnurrorna stod i relief mot havet. Tänkte gå ner och ut för att fotografera men tyvärr så synes det inte lika bra från marknivå så det blev några kort genom fönstret istället.



Lyckades tivinga mig iväg till gymmet efter jobbet vilket kändes bra. Även om jag tycker att jag blir klenare och klenare hela tiden. Grymt ont i ryggen så jag var tvungen att hoppa över vissa övningar jag ville köra, typ marklyft, men det gick bra ändå.

Packade ner det sista i arbetsrummet i lådor som jag kidnappade från jobbet. Det ända som återstår nu är att tömma garderoben. Det är fasansfullt dammigt där inne, jag drabbades av en nysattack som jag tror skrämde grannarna. Men nu är rummet mer eller mindre redo för inflyttning. Fanns faktiskt inte särskilt mycket grejer där. Även om jag tycker att skräpmängden är rätt stor. Vad är grejen att spara på tomma kartonger från alla elektronikprylar?

the bleakness of life

Trött trött trött när jag vaknar på morgonen. Jag förstår inte människor som när väckarklockan ringer bara går upp. Det har nog aldrig hänt mig. Inte ens när jag måste gå upp ur sängen för att stänga av väckarklockan går jag upp. Jag går och lägger mig igen. Och snoozar och snoozar och snoozar.

Gym på morgonen innan jobbet, tomt och kallt i under lysrören. Jag kan inte lyfta så bra för jag har öppna sår på båda händerna från att svinga pinnar på träningen. Kör rygg och ben och mage så jag inte behöver lyfta allt för mycket.

Jobb jobb jobb resten av dagen. Chefen är stressad och sitter med stängd och låst dörr. Känner mig trött, omotiverad, ouppskattad, oomtyckt och allmänt obra. Rumänerna har av nån outgrundlig anledning missat att de har rapporteringsdeadline idag. Jag ringer MJ och säger att jag behöver filer nu. Hon har inte ens börjat. Jag säger senast imorgon bitti. Klagomål, hon måste jobba hela natten. Jag håller med, jobba hela natten du, bara jag får filerna på morgonen. Imorgon måste jag jobba hela natten.

Hemma klockan halv nio på kvällen. Mörkt är det och utandningsluften bildar små moln framför ansiktet. Handlar på Tempo, igen, kan inte planer, storhandla, laga mat längre. Förr var det roligt. Jag letade recept, testade olika rätter, fann det rofyllt och glädjande att skapa mat. Nu äter jag mest youghurt.

Nu står jag vid spisen och bränner vid pannkakor. Istället för fina gyllneglänsande pannkakor så har det blivit svartbrun smet som inte går att vända på. Och antagligen inte äta på heller. Röken sprider sig i lägenheten och för en gångs skull är jag glad för avsaknaden av brandvarnare. Pannkakorna ser ut som skit och smakar som skit men jag äter dem ändå för det var mina sista ätbara matrester. Jag bränner mig på tungan.

För sent att hitta på något nu, för sent att ringa någon, för sent för att leva.

Imorgon är ännu en dag.

tacka och ta emot

Jag köpte mat idag på Thaistället runt hörntet från lägenheten. Stället drivs av en hel familj från Thailand, mamma, pappa, barn, mormor, morfar och ett gäng andra oidentifierade släktingar. Ingen talar svenska. Jag tycker det är helt fantastiskt att kunna driva en restaurang, som faktiskt verkar gå bra, utan att förstå ett ord av vad gästerna beställer.

Före mig så var det ett par som fick två helt andra rätter än vad de hade beställt. Det märktes fort att något inte stod rätt till. De öppnade paketet, sniffade på innehållet, konsluterade med varandra, tittade lite frågande på mormor som stod bakom kassan som tittade tillbaka helt uttryckslöst. Till slut frågade de: - är det här verklign xxx? (vad de nu beställde) och mormor bakom kassan säger att: -nej det här är yyy mycket godare ta det istället.
Och nu kommer det som jag tycker är allra mest intressant. Paret ser klart missnöjda ut, de ville ju ha sina nudlar med kyckling inte ris med tofu som de fick istället. Men de accepterar, tackar, betalar och går!?

Varför? Hur kommer det sig att de nöjer sig med någonting som uppenbart inte var vad de ville ha från början? Varför betalar de utan att kräva rabatt? Hur mycket skulle de kunna svälja utan att protestera?
Detta är ett ytterst intessant fenomen som jag har observerat vid många olika tillfällen. Anledningen till att denna restaurangen går så bra (förutom att de faktiskt har väldigt god mat) är att svenskar inte vågar att säga emot.

De låter sig luras överallt, på bilverkstäder, bensinstationer, restauranger hotell you name it. -Jaha så det kostade 100 spänn mer än vad du sa från början, inga problem jag förstår. Nähä så jag kan inte få den maten jag beställde, lungt jag äter nåt annat istället. Men alltså, vill du verkligen att jag ska äta bajs, ok visst jag gör väl det.

Istället så går de därifrån, känner sig orättvist behandlande, mumlar någonting om korkade blattar, men sväljer och tackar när tillfället ges att protestera.

Vad hände när jag fick min mat?
Jag gick hem, öppnade påsen, märkte att det var fel, och åt upp alltihop...

nightly ride

En stund innan 23 ikväll upptäckte jag att jag inte har ätit någonting sedan frukost (förutom en kaffe latte och lite kladdkaka) och absolut inte hade något ätbart hemma. Bortsett möjligen från krossade totmater och mango chutney, inte så ätbart som kvällsmat. Jag som hatar gå hemifrån när jag väl rullat in mig i min filt hemma fick klä på mig massa varma kläder för att åka iväg och handla.

Precis när jag höll på att köra ut från parkeringen knackade två killar på bilfönstret och frågade vart jag skulle. Jag sa att jag inte skulle särskilt långt, bara till Focus, men de skulle till Sanktas och bad snällt att få skjuts. Till och med erbjöd mig 100 pengar för det. Eftersom de såg rätt så beskedliga ut så fick de hoppa in och jag körde dem till Sakntas. De var helt till sig av tacksamhet och helt förvånade över att ha blivit upplockade så här. Lite kul. Jag fick övertyga dem att jag inte behövde betalt.



Väl sen i affären efter att ha fyllt min korg med fruktostgrejer och lite bröd (jag försökte avhålla mig från chokoladen, det gick inte så bra) så hittade jag en hundralapp liggande på marken framför kassan. Det fanns ingen i närheten så jag adopterade den som min.

desperate people

Min morgon började alldeles strålande (även om jag var lite yrvaken) med nästan 40 minuters videosamtal med M. Det är fantastiskt bra med videosamtal, känns som man kommer betydligt närmare varandra än på telefon. Det är även väldigt skönt att se M lite oftare, så jag inte behöver bli chockad av frisyrer och skäggväxt när vi väl ses.

Sedan blev det promenad ner på stan. Strålande fint väder med blå himmel och gula löv virvlande runt fötterna. Min mission var att köpa skor. Gick runt och letade en del men det var alldeles för mycket folk i alla affärer. Tycket inte om att gå i affärer när det är så fullt, det är en desperat känsla som hänger i luften. Alla ska spendera och konsumera så mycket som möjligt för att då är livet verkligen så bra det kan bli. Jag gav upp.



Det blev fika med syster istället. Mycket trevligare, speciellt med tanke på att vi faktiskt kunde sitta ute. Fortfarande finns det cafeér som har kvar uteserveringar, även om de flesta har plockat in sina. Det är mycket roligare att sitta ute, möjligheten att titta och kommentera folk som går förbi ger oändliga öppningar till intessanta konversationer. Nackdelen är att efter en timme eller så har man blivit vädligt kall.




Sen hem till tvättid. För en gångs skull har jag tvättat allt jag skulle. Händer nästan aldrig. Har till och med tvättat M's saker. Det är otroligt vad killgrejer tar mycket plats i tvättmaskinen. Har förslag på möjlig hallowenfest ikväll. Får se om det blir nåt. Nu blir det i alla fall lite té och bok.

avslutad bok

Precis avslutad Jens Lapidus Snabba Cash. I början var jag rätt så skeptisk till boken. Det var lite för mycket staplande av namn på varandra, lite för mycket heder och hårdkokta juggar. Men allt eftersom jag vande mig vid den blandade jargongen i boken, Jens Lapidus blandar rinkebysvenska med hur bratsen pratar kring Stureplan med fiktiva rättegångsprotokoll, upptäckte jag att både språket och dialogerna är mycket bra. Boken känns realistisk och levande även om jag ibland får känslan av lite för mycket pedagogik över hur den organiserade brottsligheten i Stockholm funkar. Författaran verkar insatt och berättelsen autentiskt. Det är en bild av Sverige som anas i medierna, men som vi inte riktigt vill kännas vid och som hårdkokt deckare i Stockholmsmiljö är det definitivt en bok jag tycker är värd att läsa.

Påbörjad bok:
Stuart MacBride; Cold granite. Även detta en deckare.

home alone

Seg dag på kontoret idag. Jag gillar inte fredagar, alla går hem klockan tre och jobbar man till klockan fem känns det som att klockan är jättesent eftersom alla har gått för länge sen. Var väldigt trött hela dagen, men lyckades tvinga iväg mig till träningen ändå. Det verkar inte alls populärt att träna på fredagar. Vi var tre personer där. Träningen började väldigt lungt, men efter att ha retat E lite att det inte var en ordentlig fys så blev det lite jobbigare. Nu känner jag mig väldigt matt. Men nöjd att jag kom iväg och tränade.

Inte helt oväntat så blev det inget lönesamtal idag. Kanske lika bra för jag känner mig inte helt förberedd. Men jag tänkte att jag ska begära runt 30 TSEK och sen få två tusen mindre. Måste bara komma på en bra motivering.

Dia Psalma spelar idag på Lisebergshallen, och igår spelade den gruppen som har Message in a bottle låten. Inte den på radio utan den du har spelat in åt mig. Jag har ingen koll på konserter längre.

Pojkvän är så långt bort det går att komma och inte uppkopplad, C är i Stockholm, syster jobbar. Jag är ensam hemma.

i väntan på soluppgången

Vaknade alldeles för tidigt med bultande huvudvärk av att hemtelefonen hade laddats ur och låg och pep i vardagsrummet. På något sett hadde dessa pip integrerats i mina drömmar som bestod av galen blandning med leopardungar, djungel och tjuvskyttar som hade kläder med zebraränder. Det var ytterst komplicerat att försöka koppla det till verkligheten och en urladdad telefon.

Klockan är för tillfället fortfarande för tidigt och jag väntar på att det ska ljusna, för ungefär då ska jag träffa J för lite samåkning till jobbet. Frost på bilarna idag.

what a man

den rödhårige killen i CSI Miami är bara för mycket. Sättet han drar av sina moderiktiga Ray Bans i var och varannan scen. Tittar den misstänkte djupt i ögonen och levererar oneliners i stil med: and now I will stop you eller he will talk to me!

Arrgh! Någon befria mig från oneliners.

ups and downs

Betydligt bättre dag idag. Behövde inte snooza, behövde inte skrapa bilen och kunde rymma från jobbet redan innan klockan fem. Lyx. Tänkte ta en runda på stan och tröstshoppa. Tyvärr så gick det inte så bra. Allt hann ju stänga innan jag blev tröstad. Slutade med att jag tog en fika med syster. I och för sig trevligt det med. Vet inte vad som problemet har varit senaste tiden. Vet bara att det har varit osannolikt skönt att vara borta från jobbet och borta från vardagen. Har inte känt mig helt på topp senaste tiden, och gör väl inte det nu heller. Men det blir bättre.

Försökte boka in tid för löneprat och karriärprat med chefen. Är preliminärt bokad tills imorgon. Antagligen blir det inget som vanligt, men om det blir så har jag ingen aning hur jag ska motivera att jag vill ha mer pengar. Hur ska man sälja in sig själv på ett sätt som inte låter -Ge mig mer chash för jag vill köpa mer prylar? Försökte diskutera en resa till Rumänien också, och det kommer först bli av i slutet av November och antagligen större delen av December. Får se vad som händer. Det beror lite på när barn kommer till världen.

Nu börjar ett avsnitt av CSI i technicolor. Inte alls lika bra som de andra CSI men det får duga som substitut.