Osentimental och poetiskt med ett språk som är det vackraste vackra berättar författaren hur hon och hennes familj flydde från kriget Vietnam. Hon skriver ofta om sorgliga och hemska saker, men hon gör det utan anklagelser och utan moraliska pekpinnar. Ingen ställs till svars, kanske för att ett krig bara har offer, oavsett sida. Ibland är det så sakligt att jag missar att jag precis läste något som egentligen är jättehemskt. Men Kim Thúy verkar anse att livet är till för att levas och inte ältas.
Stilen i boken är fragmentarisk, där varje fragment är ungefär en sida lång. Men det blir aldrig osammanhängande eller förvirrande utan mer som minnen, återblickar, dofter, smaker, röster. Bilder från förr som läggs över nuet.
Boken är en påminnelse av hur meningslösa krig är, att det inte leder fram till något utan snarare bakåt. När jag läser hennes bok påminns jag att bakom nyheterna om Afghanistan, Irak, Libyen finns riktiga människor, som lever riktiga liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar