the bleakness of life

Trött trött trött när jag vaknar på morgonen. Jag förstår inte människor som när väckarklockan ringer bara går upp. Det har nog aldrig hänt mig. Inte ens när jag måste gå upp ur sängen för att stänga av väckarklockan går jag upp. Jag går och lägger mig igen. Och snoozar och snoozar och snoozar.

Gym på morgonen innan jobbet, tomt och kallt i under lysrören. Jag kan inte lyfta så bra för jag har öppna sår på båda händerna från att svinga pinnar på träningen. Kör rygg och ben och mage så jag inte behöver lyfta allt för mycket.

Jobb jobb jobb resten av dagen. Chefen är stressad och sitter med stängd och låst dörr. Känner mig trött, omotiverad, ouppskattad, oomtyckt och allmänt obra. Rumänerna har av nån outgrundlig anledning missat att de har rapporteringsdeadline idag. Jag ringer MJ och säger att jag behöver filer nu. Hon har inte ens börjat. Jag säger senast imorgon bitti. Klagomål, hon måste jobba hela natten. Jag håller med, jobba hela natten du, bara jag får filerna på morgonen. Imorgon måste jag jobba hela natten.

Hemma klockan halv nio på kvällen. Mörkt är det och utandningsluften bildar små moln framför ansiktet. Handlar på Tempo, igen, kan inte planer, storhandla, laga mat längre. Förr var det roligt. Jag letade recept, testade olika rätter, fann det rofyllt och glädjande att skapa mat. Nu äter jag mest youghurt.

Nu står jag vid spisen och bränner vid pannkakor. Istället för fina gyllneglänsande pannkakor så har det blivit svartbrun smet som inte går att vända på. Och antagligen inte äta på heller. Röken sprider sig i lägenheten och för en gångs skull är jag glad för avsaknaden av brandvarnare. Pannkakorna ser ut som skit och smakar som skit men jag äter dem ändå för det var mina sista ätbara matrester. Jag bränner mig på tungan.

För sent att hitta på något nu, för sent att ringa någon, för sent för att leva.

Imorgon är ännu en dag.