livsförvirring och morgonkaos

Jag vet inte vad som händer med mig på morgonar. Jag som i vanliga fall är en sådan välorganiserad person förvandlas till någon totalt förvirrad som irrar runt i lägenheten och glömmer var jag har lagt saker jag hade i handen för två minuter sedan.

Jag klarar hjälpligt bra att gå upp ur sängen och ta mig ut till köket för frukost. Kanske måste jag gå tillbaka till sovrummet runt två gånger för att hämta saker jag behöver. Det är efter furkosten som förvirringen börjar. Jag försöker borsta tänderna samtidigt som jag packar träningsväskan, jag försöker klä på mig samtidigt som jag fixar håret, jag letar efter bilnycklarna samtidigt som jag sminkar mig. Resultatet är att jag springer runt i lägenhetn som en galning, är på varje ställe minst tre gånger och lyckas ändå tappa bort bilnycklarna efter att ha hittat dem. Två gånger. Jag glömmer att ta på mig vissa klädesplagg, jag lämnar lunchlådan i kylskåpet få gå tillbaka för att hämta den för att då glömma träningsväskan i hallen. Så är det varje morgon. Finns det hjälp att få?

Annars? Jobbet har varit OK, har fått fara fram och tillbaka som en skottspole (heter det så? vad är det egentligen?) först till kontoret, sen bilbesiktning, sen till Alice. Jag fuskade genom att parkera på chefsparkeringen. Närmare till dörren.

Fantastiskt roligt att vi äntligen har bokat biljetter. Äntligen så har jag något att se fram emot. Jag har märkt att jag har kännt mig mer och mer bitter och jag tycker inte alls om den känslan. Jag hoppas att en resa kan hjälpa. Hoppas.

Klättring på kvällen. I Domen, har inte varit där förut. Faktiskt mycket bra. Jag har hela tiden kännt att jag tycker att inomhusklättring är tråkigt. Men nu var det riktigt roligt. Även om jag kände att det inte gick särskilt bra. Det var med A från kursen, hennes rumskompis och en kille till. Sen träffade jag en klasskamrat, som jag inte kände igen. Som tyvärr kände igen mig. Efter att ha skakat hand med honom och han utbrister -Men vi gick ju i samma klass, kunde jag inte riktigt med att fråga vad det var han hette nu igen. Så jag vet fortfarande inte vad han heter. Jag är hopplös.

Imorgon bär det av till Varberg och en kurs som ska lösa problemen med vad man vill ha här i livet. Efter samtalet med M ikväll känner jag att jag kan behöva all hjälp jag kan få.

Nu ska jag sova.