Snart på väg. Ryggsäcken packad, passet dubbelkollat flertalet gånger, pengar växlande och biljetten printad. Imorgon sitter jag och M på planet på väg till Costa Rica. Ska bli fantastiskt roligt, jag har verkligen sett fram emot denna resan nu i flera månader.
Annars har jag precis hunnit landa och beta av högarna på skrivbordet efter Rumänienvistelsen. Vet inte om resan har gjort mig särskilt mycket visare, men jag känner nog att en längre utlandsvistelse kan vara något i framitden.
Varma tankar från Costa Rica, om jag inte hinner uppdatera.
Love
tisdag 12 februari 2008
onsdag 6 februari 2008
last day
Sista dagen i Bukarest. Tiden har gått blixtrande snabbt. Jag trodde innan jag kom hit att en månad skulle kännas som lång tid. Att jag skulle hinna med hemlängtan, ensamhet och tristess. Men inget av detta. Förutom efter ett par stick av saknad efter M så har jag inte hunnit. Månaden har varit fylld av nya intryck, nya lärdommar och nya möten. Känslor både positiva och negativa har blandats om vartannat. Jag behöver antagligen landa lite och analysera tiden här. Fundera på ifall det här är något jag skulle vilja för en längre period av mitt liv.
I morse klippte jag min lugg framför spegeln med nagelsax.
Snart hemma.
I morse klippte jag min lugg framför spegeln med nagelsax.
Snart hemma.
måndag 4 februari 2008
Söndag
Vaknade tidigt efter att ha sovit som en sten. Lördagen var verkligen en lång dag full med rolig intryck.
Jag började söndagen med att promenera hem till MJ, vi ska nämligen se en balett på förmiddagen. Vi körde iväg till operan, men då vi var lite tidiga passade på att besöka en stor kyrka precis brevid. Vi kom in mitt i högmässan och kyrkan var verkligen överfull med folk. En ortodox mässa skiljer sig en hel del mot en katolsk mässa märkte jag. För det första så går folk omkring under tiden mässan pågår, de kysser ikoner på väggarna, går ner på knä, går ut, går in, det är rörelse hela tiden. Prästen står i ett litet rum bakom altaret med ryggen mot människorna och håller i mässan. En annan sak också var att folk har med sig offergåvor till de döda. Bröd, vin, ljus och blommor staplas på bord runt om i kyrkan. Det var mycket vackert.
Baletten som vi såg var Nötknäpparen, fantastiskt vacker dans, jättefina kostymer, mycket fin musik. Och killar i trikåer. My God vilka muskler!
Efteråt åkte vi iväg för att köpa lite vin och andra småsaker och jag lyckades med konststycket att tappa min mobil på parkeringsplatsen. Märkte det inte förren två timmar senare då jag skulle ringa ett samtal. Jag är glad att jag inte är som Paris Hilton och har nakenbilder i telefonen, det hade varit ytterst pinsamt. Hursomhelst så ringde vi upp telelefonen och det var en kille som svarade. Han bodde någonstans i Bukarests förorter och vi fick en bristfällig vägbeskrivning. Det tog två timmar, vi körde vilse flera gånger trots inprogramerad GPS. Jag kände att om jag fick höra "road recalculation" en gång till skulle jag bli galen. Men jag hade fantastisk tur, killen körde till slut ut och mötte oss eftersom vi inte hittade, jag fick tillbaka mobilen och han ville inte ha någonting för det.
Jag och MJ var helt genomtrötta efteråt och tryckte i oss varsin välförtjänt pizza.
Jag började söndagen med att promenera hem till MJ, vi ska nämligen se en balett på förmiddagen. Vi körde iväg till operan, men då vi var lite tidiga passade på att besöka en stor kyrka precis brevid. Vi kom in mitt i högmässan och kyrkan var verkligen överfull med folk. En ortodox mässa skiljer sig en hel del mot en katolsk mässa märkte jag. För det första så går folk omkring under tiden mässan pågår, de kysser ikoner på väggarna, går ner på knä, går ut, går in, det är rörelse hela tiden. Prästen står i ett litet rum bakom altaret med ryggen mot människorna och håller i mässan. En annan sak också var att folk har med sig offergåvor till de döda. Bröd, vin, ljus och blommor staplas på bord runt om i kyrkan. Det var mycket vackert.
Baletten som vi såg var Nötknäpparen, fantastiskt vacker dans, jättefina kostymer, mycket fin musik. Och killar i trikåer. My God vilka muskler!
Efteråt åkte vi iväg för att köpa lite vin och andra småsaker och jag lyckades med konststycket att tappa min mobil på parkeringsplatsen. Märkte det inte förren två timmar senare då jag skulle ringa ett samtal. Jag är glad att jag inte är som Paris Hilton och har nakenbilder i telefonen, det hade varit ytterst pinsamt. Hursomhelst så ringde vi upp telelefonen och det var en kille som svarade. Han bodde någonstans i Bukarests förorter och vi fick en bristfällig vägbeskrivning. Det tog två timmar, vi körde vilse flera gånger trots inprogramerad GPS. Jag kände att om jag fick höra "road recalculation" en gång till skulle jag bli galen. Men jag hade fantastisk tur, killen körde till slut ut och mötte oss eftersom vi inte hittade, jag fick tillbaka mobilen och han ville inte ha någonting för det.
Jag och MJ var helt genomtrötta efteråt och tryckte i oss varsin välförtjänt pizza.
Lördag
Vaknade lördag morgon till strålande vackert väder med blå himmel utan en enda molnfläck. Tre timmar på morgonen ägnades åt att skämma bort mig själv. Jag började med 1,5 timmar massage och sen en ansiktsbehandling. Ingen dålig början på dagen, kommer sakna massage när jag är hemma, det är fantastiskt skönt.
Efter att ha blivit omhändertagen så länge kände jag mig i bra form för att ge mig ut och promenera. Jag har egentligen inte hunnit se så mycket av Bukarest till fots och i dagsljus så jag tyckte det var dags.
Måste säga att mina känslor för staden har vuxit med tiden jag har varit här. I början tyckte jag atmosfären var väldigt ogästvänlig med stora avenyer, imponerande och skrämmande hus och nedgångna gränder. Men i solskenet och till fots så har jag upptäckt så mycket mer. Mysiga gator, fina passager, trevliga caféer, vacker arkitektur och trevliga människor.
Blue sky walk
Hotell Intercontinental. Det var härifrån polisen sköt mot demontstranterna när revolutionen började. Kallas i folkmun "Point Zero"
Vacker men sliten balkong. Alla hus ser mer eller mindre ut så här. Bara en skugga av hur de var förr.
En undangömd passage från Calea Victorei
Kontraster
Minnesmonumentet över revolutionens offer. En ständig och sorglig påminellse för Bukarestborna, tillsammans med det gräsliga "Peoples Palace"
Efter sex timmars promenerande var jag full av intryck men helt slut och hade väldigt ont i fötterna. Jag hade hoppats på att fånga en taxi för att ta mig sista biten men tyvärr lyckades jag inte med det och fick gå hela vägen till hotellet. En snabb dusch och jag var iväg igen. Jag och Marie Josee och två tjejer som jobbar på KPMG träffades ute för en middag. Det var väldigt trevligt och mycket god mat. Jag måste säga att jag uppskattar att träffa alla dessa tjejer som reser på egen hand, gör karriärer utomlands och klarar sig själva. Hur det än är så är det fortfarande ovanligt att företag skickar ut kvinnor på expatriot tjänster. Vanligtvis är det män som får dessa positioner och kvinnor får ofta leva med att hela tiden få frågan
-Men varför åker du till Rumänien själv, vad säger din man om detta, klarar du verkligen detta. Jag skulle verkligen vilja höra en man få dessa frågor.
Efter att ha blivit omhändertagen så länge kände jag mig i bra form för att ge mig ut och promenera. Jag har egentligen inte hunnit se så mycket av Bukarest till fots och i dagsljus så jag tyckte det var dags.
Måste säga att mina känslor för staden har vuxit med tiden jag har varit här. I början tyckte jag atmosfären var väldigt ogästvänlig med stora avenyer, imponerande och skrämmande hus och nedgångna gränder. Men i solskenet och till fots så har jag upptäckt så mycket mer. Mysiga gator, fina passager, trevliga caféer, vacker arkitektur och trevliga människor.
Blue sky walk
Hotell Intercontinental. Det var härifrån polisen sköt mot demontstranterna när revolutionen började. Kallas i folkmun "Point Zero"
Vacker men sliten balkong. Alla hus ser mer eller mindre ut så här. Bara en skugga av hur de var förr.
En undangömd passage från Calea Victorei
Kontraster
Minnesmonumentet över revolutionens offer. En ständig och sorglig påminellse för Bukarestborna, tillsammans med det gräsliga "Peoples Palace"
Efter sex timmars promenerande var jag full av intryck men helt slut och hade väldigt ont i fötterna. Jag hade hoppats på att fånga en taxi för att ta mig sista biten men tyvärr lyckades jag inte med det och fick gå hela vägen till hotellet. En snabb dusch och jag var iväg igen. Jag och Marie Josee och två tjejer som jobbar på KPMG träffades ute för en middag. Det var väldigt trevligt och mycket god mat. Jag måste säga att jag uppskattar att träffa alla dessa tjejer som reser på egen hand, gör karriärer utomlands och klarar sig själva. Hur det än är så är det fortfarande ovanligt att företag skickar ut kvinnor på expatriot tjänster. Vanligtvis är det män som får dessa positioner och kvinnor får ofta leva med att hela tiden få frågan
-Men varför åker du till Rumänien själv, vad säger din man om detta, klarar du verkligen detta. Jag skulle verkligen vilja höra en man få dessa frågor.
lördag 2 februari 2008
thanks god its friday
Äntligen fredag. Mina ögon går i kors efter att ha stirrat och räknat den dära jävla forecasten. Jag har även upptäckt att jag brister något i mina matematiska kunskaper. Procent är helt enkelt inte min starka sida. Jag räknar först på ett sätt, och sen baklänges för att verifiera att första sättet var rätt. Och jag får inte samma siffror. Suck.
Annars händer inte så mycket. Mina fantastiskt bra intentioner att få en snygg beachkropp till Costa Rica har fallit om intet. Nu kommer jag inte bara vara blek, jag kommer vara både fet och blek. Typiskt.
Jag kan inte säga att jag längtar hem direkt. Men jag är lite trött på att bo på hotell. Inte kunna äta det jag vill, inte ha min säng och mina saker runt omkring mig. Saknar enkelheten att ta ut en youghurt ur kylsåpet.
Nu ska jag lämna kontoret och jobba lite på min otränade kropp genom att mata den med pasta med fyra sorters ostar.
Ciao.
Annars händer inte så mycket. Mina fantastiskt bra intentioner att få en snygg beachkropp till Costa Rica har fallit om intet. Nu kommer jag inte bara vara blek, jag kommer vara både fet och blek. Typiskt.
Jag kan inte säga att jag längtar hem direkt. Men jag är lite trött på att bo på hotell. Inte kunna äta det jag vill, inte ha min säng och mina saker runt omkring mig. Saknar enkelheten att ta ut en youghurt ur kylsåpet.
Nu ska jag lämna kontoret och jobba lite på min otränade kropp genom att mata den med pasta med fyra sorters ostar.
Ciao.
fredag 1 februari 2008
IT hell
Fullt upp hela dagen idag. Forecastperioden har kommit igång på allvar nu och deadlinarna blir bara tightare tightare. Du ser, ska man prata ekonomi så går det inte hålla sig till ett språk. Det blir svengelska. Mycket fult.
Hjärna till lunch idag, tillsammans med tarmsoppan så hör denna maträtten definitivt till mina mindre omtyckta val. Men det var det eller gå hungrig. (jag är hungrig)
Stor frustration med IT problem idag. Jag har jobbat hela dagen med en fil. Då menar jag hela dagen, men EN fil. Stor fil. Fylld med information. Jag ska stänga spara och gå hem. Vad händer då.
Det går inte spara. Det går inte döpa om och spara i ett annat namn, det går inte maila iväg som bifogat, det går inte kopiera och spara. Arghh!! Folk hoppar ut genom fönstret för mindre.
Men jag lyckades. Jag lurade systemet moahahaha.
Tog bara nästan två extra timmar.
Hjärna till lunch idag, tillsammans med tarmsoppan så hör denna maträtten definitivt till mina mindre omtyckta val. Men det var det eller gå hungrig. (jag är hungrig)
Stor frustration med IT problem idag. Jag har jobbat hela dagen med en fil. Då menar jag hela dagen, men EN fil. Stor fil. Fylld med information. Jag ska stänga spara och gå hem. Vad händer då.
Det går inte spara. Det går inte döpa om och spara i ett annat namn, det går inte maila iväg som bifogat, det går inte kopiera och spara. Arghh!! Folk hoppar ut genom fönstret för mindre.
Men jag lyckades. Jag lurade systemet moahahaha.
Tog bara nästan två extra timmar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)