seventeen gubbs

min chef skickade precis ut en möteskallelse för en lönerevison. Det måste vara första gången på de åtta åren jag har jobbat här.

Och typiskt nog så är det i en period då jag inte tycker jag åstadkommer något vettigt alls.

Hur ska man lägga upp det då?

hur svårt kan det vara

på mitt jobb är vi ett rätt så internationellt gäng. Folk från Tyskland, England, USA, Ryssland, Polen, Italien och Turkiet jobbar sida vid sida. Man pratar mycket engelska, i och med att hälften av kollegorna inte förstår svenska.
Jag anser det vara allmänt hyfs, att om någon som inte förstår spårket sitter med vid lunchbordet, så pratar man ett språk som alla förstår.
Det känns också som allmänt hyfs att lära sig hur man uttalar sina kollegors namn. Det är inte hjärnkirurgi. Fattar man inte första gången, frågar man hur man uttalar rätt.  
Ändå finns det en på kontoret som konstant uttalar en annan kollegas namn fel. Och det är inte ens ett svårt namn. Det räcker med att läsa innantill på namskylten så blir det rätt.

Och ändå uttalar hen fel! Hela tiden! 

För mig är det så oerhört nochalant, oartigt och otrevligt att det verkligen kryper i mig varje gång jag hör det.

Jag frågade berörda kollega om det inte störde. Men hen sa att hen har fått rätta så många gånger att det till slut var dags att ge upp. Vissa vägrar lära sig. Och jag stör ihjäl mig på det.

varför är det alltid så förutsägbart?

i våran ledningsgrupp finns det tretton personer. Alla män. Alla vita män. Alla vita män i övre medelåldern.

I AB Volvos ledningsgrupp finns det sexton personer. Tre av dessa är kvinnor. Inte ens 20%. Vilka är dessa kvinnor? En jurist, en socionom och en HR.

Och det är ett mönster jag ser överallt. Koncernledning, dotterboloag whatever. Antingen bara män. Eller om det finns några kvinnor involverade, så jobbar de alltid med så kallade "mjuka frågor". Human Resources, legal, communication och så vidare. Jag säger inte att det inte är viktiga positioner. Det är det. Men varför är det alltid så förutsägbart?
Varför vet jag att när en brandansvarig på kontoret ska väljas ut så blir det en kvinna, eller en miljöansvarig eller för sjutton gubbar en köksansvarig. En gång. Tre gånger. Det kan vara en slump. Men jag har vart i arbetslivet i nio år nu. Och alltid samma sak.
Varför är det så jävla förutsägbart?
Varför kan ingen överraska mig och välja en manlig miljöansvarig, eller fikaansvarig, eller trivselansvarig? Eller en kvinnlig chef på en hög position. Varför har jag aldrig sett en manlig sekreterare? Varför, när det är en mans tur att bjuda på fika på jobbet förutsätter alla att det är hans fru som har bakat?
Var sak jag hitta förebilder i mitt arbetsliv? Alla mina chefer har alltid varit män. Alla mina motparter, iallafall efter att jag har jobbat mig upp lite i organisationen, är män. Alla jag presenterar saker för, visar saker för, jobbar för, är män.
Var ska jag hitta förebilder?
Varför är det så förutsägbart?
Varför är det så jävla tråkigt??

we don't even agree to disagree in this place

det jävla jobbet alltså. Det känns som att arbeta i uppförsbacke kombinerat med motvind med sporadiska tsunamivågor som rullar fram lite då och då och spolar mig ner till början av backen igen.
Jag kommer ingenstans.
Ingenstans.
Mappa mappa.
Göra powerpoints.
Presentera.
Yay. Godkänt att sätta igång. Från VD'n no less.
Men...
-I never agreed with Per (VD) ont this project, säger operations chefen. I think you also need to do this and this and this, and prove this and calculate this. BEFORE you start.
-Well, maybe the management team should agree on the goal first, försöker jag.
-I told him I don't agree nine months ago. Not my problem that he has changed his mind, you can tell him that he will not have my support in this, operations chefen igen.
Nä men uppenbarligen mitt problem. Undrar om jag ska försöka låsa in det tre (VD'n, operations manager och finance director) i ett rum och vägra släppa ut dem innan de kommer överens om vad det är de vill egentligen.

first night

Nu är jag framme i lägenheten efter en väldigt låång dag. Nu på slutet har jag verkligen varit zombiefierad. Jag gick och handlade mat, precis bredvid ligger en stor mat/delikatessaffär. Och jag irrade runt i vad som kändes timmar bara för att plocka ihop lite youghurt och bröd.
Lägenheten känns fin. Relativt ren (bara lite dammig) och alla saker som behövs finns. Till och med tvättmaskin. Men den känns väldigt opersonlig. Men jag antar att det kanske ändrar sig om jag bor in mig ett tag. Jag ska ta lite bilder och lägga upp imorgon (ifall det funkar på det här väldigt crappy nätverket som jag har hittat. Jag ska snart lägga mig och sova. Även om det känns lite scary i en helt tom stor lägenhet i en främmande stad. Jag är inte riktigt van.
Och för övrigt. Jag vet att det här är centrum av Warszawa. Men jag tror att jag hör hönor utanför fönstret. 

sista dagen i min garderob

sista dagen på kontoret nu, sista timmarna faktiskt. Sen bär det iväg på äventyr. Först till Warszawa, sen redan från 10 September ska jag tillbringa två veckor i Bergamo, Italien. Verkar lite som det blir mer resande än jag egentligen hade tänkt. Men vi kan nog anpassa oss till det också. Ska bli väldigt roligt i vilket fall som helst. Även om jag nu för tillfället balanserar en del på skräckblandad glädje.

Och på det så vet jag ju inte riktigt vad som händer när jag kommer hem i Januari. Jag utgår rätt mycket från att mitt gamla jobb inte finns kvar. Och det är egentligen så att jag inte vill gå tillbaka till det heller. Jag har lite andra grejer på gång. Så vi får se om det löser ut sig till nästa år.

Update:
Vad skumt det känns att säga hejdå till alla kollegor. Typ som skolavslutning. Jag ska bara vara borta i tre månader. Men eftersom företaget befinner sig i en så väldigt föränderlig fas vet jag inte vilka som kommer vara kvar när jag kommer tillbaka. Om vi ens kommer sitta på samma ställe, eller om företaget kommer finnas kvar överhuvudtaget.

nedräkning börjar

En vecka kvar tills jag ska åka iväg. Innan nu har jag inte haft tid att tänka på det, känna efter eller fundera närmare på hur det ska bli. Men nu börjar det smyga lite på mig. Rent allmänt känns det bra. Spännande. Roligt. Utmanande. Men här och där känner jag små stygn av "gör jag verkligen rätt" "hur ska det egentligen gå" "tänk om Simone blir ledsen" "tänk om Micke får det jobbigt" "tänk om det blir jättetråkigt" "tänk om jag inte är den braiga kandidaten de tror att jag är". Ja, sådant. Allmänt tvivel helt enkelt. Men jag försöker ignorera dessa och tänka på alla roliga grejer det kommer bli av det. 

Eventuellt kommer jag vara lite speedad den här veckan. Varnar alla i min närhet i förväg.

bittert men bra

idag är vad som verkar vara veckans finaste dag. Simone åker vagn och plaskar i poolen hos mina föräldrar medans jag står i mitt lilla garderobslika rum på jobbet och, tada, jobbar.
Jag må låta lite bitter, men egentligen är jag väldigt nöjd. Har kommit hur långt som helst med Forecastarbetet utan några som helst avbrott av folk som vill prata eller telefoner som ringer. Och jag kan lyssna på musik jättehögt.  

ouups

precis insätt att klädkoden som gäller när jag ska vara i Warszawa är "business". Det innebär inga jeans på kontoret. 17 gubbar! Min garderob är inte exakt gjord för detta. Den är i princip baserad på jeans.

och så var vi bara fem

gårdagens roligt. Avskedsmiddag för Magnus som slutar. Magnus är ju den som anställde mig för vad som känns som hundra år sedan (i själva verket sju år) och den som jag har jobbat allra mest med. Men så är det. Förändringar, förändringar. 

sjuk vs. jobb

hemma sjuk fortfarande. Känns som en elefant sitter på mitt bröst och förhindrar djupa andetag. Fett jobbigt. Och ingen tid heller. Har väldigt mycket på jobbet. Och förutom det så blev jag lätt irriterad. Messar min chef, säger att jag är sjuk. Att jag kommer imorgon. Att jag kommer jobba i helgen för att komma ikapp. Jaha, svarar han, har du hunnit titta på några e-mail hemifrån? Och nä, det har jag inte. För jag lämnade datorn på kontoret innan midsommar. Och ja, jag hade med största sannolikhet gjort det ifall jag haft den hemma. Nu har jag jobbat såpass länge att jag faktiskt inte bryr mig nämnvärt. Jag vet att allt går att fixa sen, och att ingen är oersättlig, speciellt inte under två dagar. Men man ser ju var förväntningarna ligger. 

inte jättebra timing

det här med att ta semester mitt i bokslutet har sina nackdelar.
Jag sitter här klockan halv elva en fredag kväll och försöker avsluta hela nästa veckas arbete.

Och det utan kaffe

tveeggat

fördel med att arbeta hemifrån; man kan äta After Eight samtidigt som man jobbar

nackdel med att arbeta hemifrån; man kan äta After Eight samtidigt som man jobbar

att det måst ta så lång tid att jobba klart

Precis tillbringat så gott som hela lördagen framför datorn med jobb, jobb och mera jobb. Micke och Sim har åkt iväg till stugan just för detta tillfälle. Även om jag i hemlighet hoppades att jag skulle bli klar något fortare så jag kunde tillbringa lite av min ensamma tid med att vila, läsa bok, bli friskare och kanske ta en shoppingrunda för att förnya min garderob. Ja ja, det kommer väl andra månader.
Nu ska jag tröstäta kaka som min snälla föräldrar kom förbi med tidigare idag.
Och antagligen gå och lägga mig eftersom klockan strax är elva.
Suck.

julbord eller christmas table när man jobbar mestadels med amerikaner

Julbord med jobbet på Hotell Eggers igår. Fin miljö, fint hotell, fint att komma iväg på julbord. Men annars. Nja. Maten inte alls särskilt intressant. Jag lagar bättre. Köttbullar, korvar, sillar, skinkor, andra skinkor, ännu mer skinkor, apelsiner, typ bridgeblandning som godis. Alltså. Julmaten tycker jag ska vara något utöver det vanliga. Någonting som inte är vardagsmat. Det ska inte vara mat som man lika gärna kan laga hemma närhelst. Det ska vara något man äter bara en gång om året och som är fantastiskt gott. Det ska vara "theJulmat". Det här tyckte jag bara var tråkigt. Och tyvärr. Jag måste säga. Sällskapet. Alla hade gått hem till kvart i tio. What's up with that. Också lite lamt. Ja ja. Ser fram emot julafton istället.



Ja det fanns sånghäften, men ingen verkade kunna melodierna



Och jag vet inte varför jag ser så skum ut. Drack inte mer än ett glas vin. Lovar



känns lite som verkligheten börjar komma ikapp

har hunnit med lite mer matlagning trots fullt upp på jobbet. Pasta med ärtpesto. Strålande gott trots det något suspekta utseendet. Min bild överst, bilden från receptet nedan (om nu någon inte kunde gissa det). Men jag skyller på att jag hade en väldigt gammal, halvkass kamera. Plus att jag faktiskt lade upp maten på en tallrik och inte direkt på bordet. Gör viss skillnad. Simone gillade det iallafall, och Micke också.

Annars så har vi varit och hälsat på Grimmered en sväng igår. Jag var och sprang en runda i Ruddalen, Sim dansade och gjorde konster för mina föräldrar och mormor. Hon fick världens finaste regnjacka av mama. Blå med gröna dinosaurier på. Nu är hon redo för dagis. Sen att jag inte är det är en annan femma.

Börjar inse så smått nu vad det är jag egentligen har tackat ja till med min nya tjänst. Jag kommer behöva ha utvecklingssamtal, sätta löner, leda en grupp, avläsa stämningar, ha koll på hur folk mår. Börjar kännas lite halvjobbigt. Det har liksom aldrig varit min starka sida att ta hand om människor på det sättet. Att utvärdera dem och sätta en siffra på prestationer. Lite nervöst.

För övrigt gjorde jag en snabb översikt på min träning. Jag har från den 9 Juli till  den 24 Augusti sprungit 98 kilometer på lite över elva timmar spritt ut på 14 tillfällen. Och jag är fortfarande rätt så kass. Men skorna är bra.

same same but different

nu har jag jobbat min första vecka. Och förutom den extremt dåliga starten i måndags så har det gått bra.

På hemmafronten har det gått över förväntan. Den jobbiga tiden vi förväntade oss, då Sim skulle vänja sig vid att vara med Micke och äta mat istället för att var med mig och dricka mjölk uteblev helt. Istället hugger hon in på avokado och banan med liv och lust och slurkar mjölk och gröt ur flaska som om hon aldrig gjort någonting annat. Micke tar henne även på nätterna och vi har lyckats reducera tre nattammningar till enbart en. Och på så sätt är jag inte alls trött på kontoret.

Kontoret ja. Så många förändringar de senaste sex månaderna. Helt ny ledning, helt nytt huvudkontor, planer på att lägga ner, planer på att flytta till Bryssel, massa nya människor jag inte känner igen och ingen vet någonting om någonting. Men ändå. Börjar jobba mitt i bokslutet. Samma kaos som när jag gick hem, samma problem, samma frågor, samma detaljstyrning, samma brist på tid. Ingenting har ändrats. Ingen har lärt sig någonting. Bara nya människor som gör gamla misstag.

Och jag lider av en ny stress. En jag aldrig har haft förut. Stressen att vilja komma hem i tid. Att inte jobba över. Att hinna spendera några timmar med Sim och Micke innan det blir natt.

Får se hur det löser sig. Just nu jobbar jag på att komma in i rutinerna.

överflödig tid

har lite svårt att motivera mig att göra någonting på kontoret nu. Jag har avslutat så mycket det går, överlämnat så mycket det går, städat skrivbordet så mycket det går och det som inte går får helt enkelt bli avslutat, fixat och städat framöver. Så vad jag ska göra nu med en och en halv dag kvar att arbeta vet jag inte riktigt? Ingen idé att starta något nytt, allt löpande arbete är gjort och så roligt är det inte att surfa på nätet. Kan inte ens roa mig med att ringa till folk eftersom jag sitter i landskap och således hör alla mina telefonkonversationer. Har haft så väldigt mycket att göra och extremt stressigt på kontoret den sista månaden med ny tjänst, nya arbetsuppgifter, överlämning av gamla arbetsuppgifter och massa annat så att plötsligt gå från allt till inget känns minst sagt konstigt och lite tomt.

Desperat trötthet kräver desperata åtgärder

och jag åt upp allting på under en kvart. Men jag blev pigg som en
lärka.

Ifall du undrar...

...var Joe har tagit vägen