varför är det alltid så förutsägbart?

i våran ledningsgrupp finns det tretton personer. Alla män. Alla vita män. Alla vita män i övre medelåldern.

I AB Volvos ledningsgrupp finns det sexton personer. Tre av dessa är kvinnor. Inte ens 20%. Vilka är dessa kvinnor? En jurist, en socionom och en HR.

Och det är ett mönster jag ser överallt. Koncernledning, dotterboloag whatever. Antingen bara män. Eller om det finns några kvinnor involverade, så jobbar de alltid med så kallade "mjuka frågor". Human Resources, legal, communication och så vidare. Jag säger inte att det inte är viktiga positioner. Det är det. Men varför är det alltid så förutsägbart?
Varför vet jag att när en brandansvarig på kontoret ska väljas ut så blir det en kvinna, eller en miljöansvarig eller för sjutton gubbar en köksansvarig. En gång. Tre gånger. Det kan vara en slump. Men jag har vart i arbetslivet i nio år nu. Och alltid samma sak.
Varför är det så jävla förutsägbart?
Varför kan ingen överraska mig och välja en manlig miljöansvarig, eller fikaansvarig, eller trivselansvarig? Eller en kvinnlig chef på en hög position. Varför har jag aldrig sett en manlig sekreterare? Varför, när det är en mans tur att bjuda på fika på jobbet förutsätter alla att det är hans fru som har bakat?
Var sak jag hitta förebilder i mitt arbetsliv? Alla mina chefer har alltid varit män. Alla mina motparter, iallafall efter att jag har jobbat mig upp lite i organisationen, är män. Alla jag presenterar saker för, visar saker för, jobbar för, är män.
Var ska jag hitta förebilder?
Varför är det så förutsägbart?
Varför är det så jävla tråkigt??

är det så fortfarande? Really?

jag står utanför garaget och håller på att sätta på mig hjälm och grejer för att köra iväg på MC'n. Två småflickor går förbi. Jag har oerhört svårt att åldersbestämma barn, men säg att de kan vara runt tio till tolv kanske. De stannar vid motorcykeln och tittar en lång stund. Sen frågar den ena.
-Är det din motorcycel? "Jepp, min motorcycel är det"
-Vilken fin. Jag visste inte att flickor kunde åka motorcykel. Bara pojkar.... Jag vill också kunna åka.
Jag bara "men ohh, klart du kan åka, du kan göra allt du vill, det finns ingenting som bara pojar får men inte flickor"
Sjutton gubbar!

har den här snubben verkligen en fru? glad att det inte är jag...

Du jobbar 50 gånger mer och hårdare än din personal, har du sagt. Hur går familjelivet med fyra småbarn ihop?

– Min fru jobbade på bank när vi träffades, men nu är hon hemma med barnen på heltid. Jag älskar att jobba, och ingen pappa vill ju vara hemmapappa egentligen. Jag tror dessutom att kvinnor, generellt, är bättre på att vara föräldrar än män. De har bättre gener för sånt. Om jag måste välja mellan jobbet och barnen så väljer jag jobbet före dem

Ryan Airs VD i en Aftonbladetintervju

det är inte det värsta

Jag kan inte säga att jag jättenoga följt vad som har orsakat de här kravallerna på Plus Gymnasiet här i Göteborg. Men någon öppnade ett Instagramkonto och publicerade naken eller nästan nakenbilder på en tjej. Och det blir värsta krisen. Kravaller, kasta sten, den som gjorde det ska skadas och dödas och jag vet inte vad.

Och jag tänker lite att självklart är det jag som bestämmer vem som får röra, titta på eller interagera med min kropp. Det är ingen annan som bestämmer det. Min kropp mitt val. Inga konstigheter.

Men den här uppfattningen att kroppen (speciellt den kvinnliga kroppen) är något heligt och hemligt och okränkbart som inte får ses eller röras förutom av "den enda rätta" är för mig lite konstig. Varför är det värsta som kan hända en flicka att någon annan ser henne naken? Samtidigt som tjejer viker ut sig till höger och vänster? Skulle det vara samma reaktioner om någon publicerade en bild på en naken kille?

Känns som det är dags att sluta skambelägga tjejer som ligger runt och inse att tjejer gillar sex lika mycket som killar och inte blir "förbrukade" efter att ha gängat med mer än en person. Och jag antar att mycket ligger på hur vi uppfostrar våra barn. Så länge man skambelägger och skrämmer och gör sexualiteten till något farligt så lägger vi skuld på dem att de måste " hålla sig till en person" annars så förlorar de självrespekten. Och då öppnas en grogrund för att kalla tjejer för horor/slampor/lättfotande och annat strunt. Om man istället är öppen för att prata och ser det som något naturligt och inte skambelagt så kanske flickor inser att de duger som de är, kan ägna sig åt sex när de vill, att de har rätt att säga nej när de vill, även mitt i akten och att de enda viktiga är att inte skada sig själv eller någon annan och att skydda sig.

att vara tjej är sämre.

jag finner det oerhört störande att i ett profesionellt sammanhang, iallafall inom ekonomi,  förväntas  alla att vara män. Alla som är någon det vill säga. Personen som sitter i receptionen, hämtar kaffet eller bokar flygbiljetterna kan vara en kvinna. Jag säger inte att det är så jämt. Men det är så det förväntas att vara.

De flesta (även jag tyvärr ibland) utgår från att sekreteraren är en kvinna. Att receptionisten är en kvinna. Och att Vd'n är en man.

Även språket är utformat så att man utgår att det är män som jobbar med kvinnor gör.. ingenting.

Senast vid lunchen för några minuter sedan, vi diskuterade hyrorna i Frankfurt. De var väldigt höga. Så bara stora företag kan ha kontor där.
Bara "The big boys".

Exemplena som genom språket förminskar och utgår från att tjejer/kvinnor är något dåligt är otaliga.

• spela inte som en såndan kärring = spela inte dåligt
• tjejkast = dåligt klent kast
• tjejracket = platt racket eftersom tjejer är för svaga för att anväda det riktiga
• slå som en tjej = klent och ineffektivt
• var inte en sån tjej/bög = var inte så klen och svag och löjlig

Hur ska jag göra för att inte Simone automatiskt växer upp och blir intalad av alla genom inlärt språk att hon är sämre/svagare/klenare/mesigare än hennes kompisar med snopp?

Tack Bic! Äntligen kommer jag kunna skriva

Blev hänvisad av Amazon att köpa DENNA. Den fantastiska nya produkt som efter åratal av kämpande med pennor alldeles för stora och tunga för mina små ömtåliga händer kommer tillåta mig att skriva! Jag är till mig av tacksamhet.

Läs även kommentarerna under. De är hysterisk roliga.

dinosaur

tränade Pump på lunchen. Bra pass träningsmässigt.
Men det hölls av en man som jag trodde var av den utdöda sorten.
Kommentarer jag hörde:

• Kom igen tjejer så går ner i vikt ordentligt.
• Nu kommer ni se snygga ut i bikini
• Killar, ni vill ju ha stora muskler. Lägg på vikter.
• Tjejer ni kan köra med lite lättare vikter
• Alla tjejer får gäddhäng, jobba bort dem nu.
• osv....

Suck

är du riktig?

en hel vecka har gått sen jag skrev sist. Och jag tänker varje dag att idag ska jag skriva lite, idag har jag något att säga. Men sen upptäcker jag att datorn står avstängd nån annanstans och latheten vinner. Jag skyller lite på bokslutsvecka förra veckan och en tydlig brist på energi bladat med förkylning. Hela familjen går omkring och snörvlar.

Helgen passerade mestadels i snorets tecken. Även om jag och Micke hann med en middag på Krakow då Mickes föräldrar passade Sim. Pierogi, of course men även inbakade äpplen med grädde och glass. Och passandet gick jättebra, speciellt med tanke på att det egentligen var första gången. Med läggning och godnattläsning och allt. Annars har jag mest hängt på Grimmered för att muntra upp moromor som har slagit sig i trappan.

För övrigt så har jag även hunnit störa mig på att Simone får höra "aha, du är lite blyg. Det är så flickor är" Och jag tänker "what the fuck!" det är inte alls så flickor är. Vad betyder det egentligen? Att är du pojke får du inte vara blyg för då är du en flicka? Eller om du är en oblyg flicka som springer fram och tar för dig så är du egentligen inte en "riktig" flicka. Jag tycker det är ett begränsande uttalande som sätter barnet i ett fack. Att det måste vara/uppföra sig på ett speciellt sätt för att vara en flicka/pojke. Och uppför du dig annorluda så är du fel.

Bästa kvällsrutinen. Läsa bok med Micke

Bästa maten. Pierogi

Bästa frukosten. Sitta och äta själv.

very skumt

var på silversmide igår och kunde inte riktigt bestämma mig för vad jag skulle tillverka. Bläddrade genom massa smyckekataloger som inspiration. Många av katalogerna var italienska (om det nu spelar roll i sammanhanget). Det underliga där var att katalogerna visade inte bara smycken. De visade nakna kvinnor också. Varje smycke, vare sig det var ett armband, halsband, örhänge what not bars av en halvnaken kvinna. Exempel på armband. Närbild på en rumpa, med armen (med armbandet på) lätt lutad mot ena skinkan, och för att det inte skulle vara för subtilt så var det en fet cigarr med i bilden också. Inklämd mellan fingrarna. Kändes lite... hmm.. fel i sammanhanget. Speciellt som de fåtal smycken som fanns för killar bars av fullt påklädda manliga modeller. Alltså, jag har inget emot nakna tjejer. Det är ofta vackert med en snygg kvinnokropp. Men varför behöver jag titta på ett par nakna bröst när jag ska välja ut min förlovningsring förstår jag verkligen inte.

inte längre än så...?!

Läste den här artikeln för nån dag sen. Och tänker "what the fuck" har vi inte kommit längre än så. Fortfarande. 2011. Det är sorgligt och tröttsamt.

En stor del av företagen i undersökningen drar sig att anställa kvinnor som kommer tillbaka från föräldraledigheten. På grund av att kvinnorna kanske skaffar flera barn, eller kanske tappar fokus på arbetet, eller inte jobbar över så mycket som kan krävs. Och visst. Jag kanske inte är benägen att sitta över och jobba fram till midnatt som jag gjorde förut. Men fan, jag är grymt mycket effektivare nu än vad jag nånsin var pre-bebis. Och tappa fokus på arbetet. Vad än ryktet säger så blir man faktiskt varken dum i huvudet av att amma eller ha en bebis hemma. Men det som slår mig mest. Hur är det med papporna. Får inte de barn? Tappar inte de fokus? Ska man gå på vanliga fördomar så är det faktiskt männen som inte brukar klara göra flera saker samtidigt. Så ha bebis hemma och sköta arbetet kanske blir svårt? Men nej, småbarnspapporna jobbar mer än nånsin medans småbarnsmammorna inte får jobb.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Båda föräldrarna oavsett kön bör vara hemma lika mycket. Dela på föräldrarledigheten helt enkelt. Av den enkla anledningen att då slipper kvinnorna med eller utan barn att vara riskarbetskraft och kan tävla om jobben på lika villkor med männen.

stanna hemma

såg det här inlägget i Expressen om vår nya EU minister Birgitta Ohlsson. Det handlar om att Birgitta bör stanna hemma bara för att hon är gravid. Och att det är en katastrof mot Birgittas barn, alla kvinnor och hela borgeligheten om hon Åker till Bryssel.
Saxat från artikeln.

"Mina båda döttrar har jag absolut inte uppmuntrat att lämna sitt kvinnokön för att bli generaldirektörer eller styrelseledamöter i börsnoterade bolag. Efter det att jag hade startat mässan Kvinnor Kan stod det helt klart för mig, att vi kvinnor inte ska lämna våra hem överhuvudtaget. Ska vi göra något så skall vi göra det med vårt hem som bas.
Birgitta Ohlssons beslut att tacka ja till jobbet som EU-minister är inget annat än tragiskt. Hon är inte bara en farlig förebild. Hon visar också att hon inte har förstått något om sig själv, om livet och vad det innebär att bli förälder."

det är faktiskt sorgligt.
Och tydligen håller många andra med. Mer kritik från KD gubbar

"- Om min fru varit i den situationen hade hon inte gjort det, och jag skulle ha hållit med henne, säger Kjell Eldensjö, riksdagsman (KD)."

What the fuck

jämställdhet för alla

haft lite diskussioner och funderingar om jämlikhet den sista tiden. När man pratar med andra människor och nämner ordet jämställdhet, feminism eller genus så blir många direkt på defensiven. De förknippar en med någon missnöjd, arg och (av någon outgrundlig andledning) illaluktande.
Medan för mig är det inte så komplicerat. Det viktigaste är inte att i ett förhållande göra exakt samma saker, det handlar mer om att man gör det tillsammans och båda är lika mycket värda. Det betyder att mina vänner är lika mycket värda som hans, våra intressen och egentid är lika mycket värda. Våra jobba och karriär är lika viktiga. Vi är lika viktiga föräldrar och ska kunna klara av hem och barn på egen hand om det skulle behövas. Det betyder att inte en av oss ska ha mest fokus på familjen och hemmet och vara projektledaren som har kolla på barnens kläder, matsäckar, födelsedagar och så vidare. Det tar mycket energi och därför ska man dela på den biten. På det stora hela innebär jämställdhet att alla människor så långt det går ska ha samma valmöjligheter, skyldigheter och rättigheter. Jag ska inte ha ett annat utgångsläge i samhället/arbetslivet/hemmet ifall jag råkar födas man eller kvinna.

hemmafruar

Socialdemokraterna pratar om att ha delad föräldraledighet. Och trots att jag principiellt är emot att staten ska lägga sig i hur man ordnar det hemma hos sig själv så finns det vissa strukturer som verkar gå väldigt långsamt att förändra utan lagstiftning. Och jag kan komma på ett gäng stora fördelar med att dela föräldraledighet. Fördelar som både gäller kvinnan och mannen.

1. Hemmamammor är hemma på bekostnad av pappornas tid med sina barn - männen tvingas jobba mer för att ha råd att ha kvinnan hemma. Det drabbar barnen. Och papporna.
Papporna får sämre kontakt med sina barn, vilket kan vara livet ut.
Att pappa är där lika mycket som mamma signalerar också till våra barn att de är viktiga! Så viktiga att pappa väljer dem framför jobbet.

2. Jag tycker att vuxna i arbetsför ålder bör, så långt det är möjligt, vara med och bidra till samhället.

3. Jag tycker att hemmafruar förmedlar fel värderingar till sina barn. Att pappa behövs ute i arbetslivet och är den som drar in pengar medans mamma är den som vårdar, städar, lagar mat.
När barnen är små är signalerna att kvinnor förväntas offra sig själva, förväntas sätta sina egna intressen sist, förväntas ställa upp i alla lägen, aldrig begära att få vara ifred, vara mamma först och människa sen...
Sen får barnen en bitter, frånskild och fattig klimakteriekossa lagom till de blir tonåringar.

4. Jag tror att många, många hemmafruar ångrar sig senare. Speciellt när det blir dags för skiljsmässa, pension etc. Kvinnan märker att hennes år hemma har inte varit värda någonting.

5. Att det är kvinnor som väljer att vara hemma långa perioder och jobba deltid senare gör att de betraktas som riskarbetskraft. Arbetsgivaren vill inte anställda någon som garanterat kommer vara hemma flera år. Det drabbar alla, även kvinnor utan barn. Eftersom det här mönstret är så vanligt, innebär det att alla kvinnor i fertil ålder ses som riskarbetskraft.

Alla kvinnor och män bör kräva jämställdhet genom att till exempel dela på föräldraledighet, vab och deltid. Det gör att samhället tvingas bli mer jämställt och så småningom kanske kvinnor inte längre diskrimineras av arbetsmarknaden bara för att de kanske någon gång kommer att få barn och då troligen ta det mesta av ansvaret och på så sätt bli en sämre arbetstagare i arbetsgivarens ögon. Om kvinnor och män förväntas att vara hemma lika länge var, kommer ingen av dem ses som extra riskabel att anställa.
Detta skulle det gynna även de ensamstående mammorna, det skulle gynna de yngre barnlösa - eftersom de skulle bli mer attraktiva på arbetsmarknaden. Det skulle gynna de äldre på samma sätt.

Jag försår att det inte riktigt kan vara helt svart-vitt. Att i vissa familjer finns det sjukskrivna/arbetslösa/studenter. Att de ekonomiska förutsättningarna inte kommer att fungera för alla. Men jag tror att i det långa loppet, om man inte lagstiftar så kommer ingenting hända.

Whats the difference

Lyssnade på Morgonpasset helg i lördags som diskuterade ett mycket fascinerande ämne. Det är ju så att Lagerbäck inte är förbundskapten för svenska herrlandslaget längre, och nu letar man med ljus och lykta efter en ny. Johan Esk, en sportkrönikör på DN, kom med vad som verkar vara ett enormt provocerande förslag. Han skrev nämligen att Svennis kunde bli förbundskapten och Pia Sundhage assisterande förbundskapten. Pia Sundhage verkar väldigt meriterad och är för nuvarande förbundskapten för USA’s damlag, vilka för övrigt har fått OS guld.
Detta förslag väckte enormt starka känslor från total förvåning till raseri.
Blandade kommentarer från svenska fotbollsvärden:
Anders Svensson (fotbollsspelare). ”Men hallå det är ofantlig stor skillnad mellan dam och herrfotboll. Det är två helt olika idrotter fattar du väl. Går inte ens att jämföra. Helt annan idrott.”
Tobias Hysén (fotbollsspelare IFK Göteborg). ”Det är alldeles för tidigt för en kvinnlig förbundskapten i manliga landslaget.”
Andra röster:
”Ar detta ett skämt. Det är en helt annan sak att träna herrar. ”
”Skulle hon verkligen passa och bli respekterad?”
”Hon är säkert jätteduktig på tjejsidan.”
”Jättesteg för svensk fotboll. ”

Vad är grejen. Det är väl fortfarande samma spel vare sig det är tjejfotboll eller herrfotboll? En boll, ett mål, få in bollen i målet? Vad är problemet? En tränares uppgift är att se och upptäcka spelarnas kvalitéer och förutsättningar samt bygga upp ett samspelat lag. Inte att springa ikapp på planen eller mäta storleken i duschen. Uppenbarligen så bygger fotbollens hela inte väsen på att man har kuk. Jag hade kunnat köpa att hon inte platsar som förbundskapten på grund av otillräckliga meriter. Men de enda argument jag hörde är att hon är kvinna.

outside the box

Pojk och flickkläder.
Nu har jag inte aktivt gått omkring i affärer och kollat på hur kläder är utformade för pojkar respektive flickor. Men man ser ju en del i reklam, tv och hos arbetskollegors barn. Och det är, kan jag säga, helt klart stereotypt. Pojkar har tröjor med Batman, Sarwars och diverse andra actionfigurer. Byxor i camofärger, skor i svart, bunt eller grått. Flickkläderna är mer åt det rosa hållet med blommor, volanger och diverse andra utsmyckningar. Dock så har nog små flickor faktiskt en betydligt större valfrihet än små pojkar. För det är helt ok att en flicka väljer en svart tröja med Starwars på men inte särskilt ok att en pojke väljer en rosa med My Little Pony. Jag tror att tanken på hur pojkar respektive flickor bör se ut är så hårt indoktrinerad i vårt psyke att när man släpper in en lite pojke i affären och säger ”välj vad du vill” och han väljer rosa glitterskor så tänker man "gulp ska han verkligen ha dessa”. Sen hoppas jag att man köper dem.

åt båda hållen

Någonting som jag måste erkänna att jag är skyldig till hemma. Och som Micke också har påpekat ett flertal gånger, och som jag faktiskt ser mycket hos mina jämställda och feministiska kompisar. Det finns jämställda män som klarar alla uppgifter, medan kvinnorna är mera fast i det "kvinnliga". Alltså, mannan tömmer diskmaskinen, hänger upp tvätt, lagar mat utan problem. Men måste också ställa upp när det är dags att borra upp en hylla, byta vinterdäck på bilen eller åka till macken för att köpa olja. Det sitter så djupt rotat i det kvinnliga psyket (eller iallfall mitt psyke) att det här är typiskt manliga sysslor. Å andra sidan kanske det är enkelt löst. Om kvinnan tagit jämställdhetskampen åt ett håll, kan väl mannen ta den åt det andra hållet? Kräv av din man att han kräver jämställdhet av dig. Vilket händer hemma hos oss ;-) Nästa gång när en hylla behövs borras upp, kanske mannen kan säga till barnen ( om det finns sådana) att -Vi får vänta tills mamma kommer hem så det blir gjort.

kvotering

Mycket av mina tankar och funderingar har upptagits av jämlikhet, rättvisa och orättvisor på sista tiden. Och en av dessa diskussioner som hålls i media från och till handlar om kvotering.

Det har diskuterats mycket om könskvotering till börsbolagens styrelser. Och ett argument för att det är dåligt att kvotera är att det blir ju synd om kvinnorna. För hur ska de veta att de har fått sin plats på grund av sin kompetens, eller på grund av sitt kön. Men så vitt jag vet så funkar kvinnor precis som vanliga människor. Man tackar ja till jobbet om man vill ha det och tror sig vara kompetent nog att klara det. Man vet själv vad man går för. Den stora övervikten av män i styrelser beror ju på att män väljer andra män, just för att det är män. Man könskvoterar in män. Men ingen bekymrar sig över ifall dessa män går runt och oroar sig över ifall de har fått sitt jobb på grund av sitt kön. En man på toppen är alltid självklart kompetent. En kvinna kanske har gått sängvägen.

tacksam eller gnällig

Läser för tillfället ”Skriet från kärnfamiljen” av Rebecka Edgren Aldén och Tinni Ernsjöö Rappe och blir upprörd. Den handlar om mamma-pappa-barn, rollerna vi känner igen från barndomen. Mamma vaggar bebisen, pappa går till jobbet. Mamma bakar bullar, pappa betalar.
Den väcker många diskussioner hemma vid köksbordet. Dagens frukostdiskussion handlade till stor del om tacksamhet och förväntningar.
Börjar med det där om tacksamhet.
Nämligen i ett förhållande (med eller utan barn) ska man vara tacksam och nöja sig med det man har eller ska man vara en bitch och gnälla tills rättvisa är uppnådd? Exempel. Om ena parten, (låt oss för enkelhetens skull anta att det är mannen) dammsuger men alltid struntar i eller glömmer göra det under sängen. Ska man då vara nöjd att det blir dammsuget alls och själv dammsuga under sängen vid ett senare tillfälle. Eller ska man kräva under sängen redan från start. Om mannen under ”sin” dag hemma med barnen spenderar all tid i lekparken, men struntar i att fixa middag och plocka undan disken. Ska man vara glad att han överhuvudtaget vill vara med barnen? Varför ligger det mycket i kvinnans roll att man måste vara så tacksam? Man ska vara tacksam att barnen är friska, att man inte bor i Afrika och har det svårt, att mannen vill ta barnen till simhallen emellanåt. Och om man klagar över saker som känns orättvisa eller tråkiga, då är man gnällig och egoistisk. För man har ju så mycket att vara tacksam över.