Whole Life Challange

Jag och Micke har under 90 dagar deltagit i en utmaning i samband med träningen. En mat/livsstils/tränings-utmaning. En Whole Life Challange som den hette. Uplägget var att man fick poäng varje dag. För träning, mobilitet, mat, vatten, reflektion, vitaminer och en extragrej. Missade man någonting så blev det avdrag. Inte särskilt komplicerat.
Maten bestod av standard paleo. Inga processade livsmedel, ingen mjölk, ingen socker, pasta, potatis, godis etc. Nån typ av träning, nån typ av stretching, en viss mängd vatten och vitaminer. Och så fundera på hur varje dag har gått och skriva ner det. Mer eller mindre. I 90 dagar.
Men nu är det slut.
Och jag funderar på vad jag har fått ut av det hela.
Well.

• Jag har lärt mig att dricka svart kaffe och tycka om det. Bättre än kaffe med mjölk nu för tiden. Testade kaffe med mjölk häromdagen och det kändes bara.. utspätt.. och inte alls gott.
• Jag har blivit betydligt mer uppmärksam hur mycket onödiga saker jag bara slentrianäter. Inte för att jag är hungrig, eller ens sugen. Utan bara för att det ligger där.
• Jag har upptäckt hur mycket laddning det ligger i mat. Människor blir uppriktigt förolämpade om jag tackar nej till saker. Framför allt kakor, bakelser och liknande. Och jag själv känner pressen att tacka ja när jag tror att någon har ansträngt sig med mat. Fastän jag kanske inte alls är sugen.
• Träningsmässigt ingen större skillnad. Kanske bara en tanke på att jag slösar mycket tid på att fundera på ifall jag ska göra något eller inte. Istället bara för att göra det. För saken är den, har jag väl börjat fundera så är jag ändå lite sugen. Och väntar bara på bekräftelse från någon annan. Vänta inte. Är jag lite sugen och det passar. Gör det.
• Gäller inte bara träning.
• Och jag har faktiskt förbättrat mig på träningen. Innan vi började med WLC gjorde vi en övning. Då hann jag med 210 repetitioner. Igår gjorde vi samma övning och då hann jag med 260. Men. Och det är ett stort men. Jag har ingen som helst aning ifall det beror på WLC eller på att jag bara har tränat ytterligare två månader.
• Kroppsmässigt ingen större skillnad heller. Nån centimeter mindre rund höfter och midja. Inget som är större märkbart. Vikten precis den samma.
• Dock. Bra att veta att den chokladen, pasta, pizzan eller glaset vin jag äter då och då inte gör nån som helst skillnad på vikt eller prestation. Keep on.
• Alla i familjen äter betydligt mera grönsaker. Väldigt bra grej.

Så på det stora hela. Inga jättestora förändringar på något sätt. Och ibland lite stressigt att jaga och räkna poäng. Men roligt ändå. Och bra att medvetandegöra vissa beteenden som ibland går på ren rutin. Så jag är nöjd att jag var med. Och hade nog gjort det igen nångång.

trail running

igår hade jag och Micke en dejt. Iallafall nästan. Rikard kom för att passa Simone, till hennes stora glädje. JA VILL INTE GÅ Å SPLINGA, JAG VILL STANNA HÄL, MED LIKKALD. Och vi åkte iväg till Härlanda Tjärn för att springa på Getryggen. Vi bestämde oss för att korta ner sträckan en bit eftersom jag typiskt nog blivit förkyld. Men förkyld eller ej. Har vi skaffat Simvakt, då ger vi oss ut. Så är det bara. Och jag är väldans glad att vi gjorde det. Turen var jätterolig och skön och inte alls jobbig. Trots att vi sprang i skogen och över berg och uppför så tänker jag inte alls på att hinna bli trött. Jag är så upptagen med att ha koll på var jag sätter ner fötterna samt titta på utsikten att tröttheten kommer sekundärt. 

Jag hoppas verkligen att vi kan göra om det snart. 

Och vad gäller passandet av Simone så klarade Rikard det galant. Trots att han fick ett oväntat äventyr med en stor nummer 2. Och en Simone som vill duscha. Han klarade det så bra att Sim blev väldigt ledsen när han skulle gå hem och sova.  

Utsikten. Lägg märke till att sjön fortfarande är frusen invid kanterna

Micke lufsar fram som en smidig älg genom skogen

skräckscenario

kör ett pass på gymmet
magövningar
två och två
en övning då person 1 ligger på rygg med händerna runt person 2s fotknölar
lyfter benen upp och får dem puttade ner.
mycket bra magövning.
förutom om person 2 har lösa shorts på sig
och är en kille
och har lösa kalsonger också

no more said....


dööööööör!!!!

motivation

jag var ute och sprang på lunchen idag med en kollega. Och jag kunde hålla hans tempo, nästan, i ungefär tio minuter. Sen när jag så att han i princip skuttade på stället bredvid mitt lunk tyckte jag att han kunde springa i förväg och så kunde vi mötas på tillbakavägen.

Min ensamma springtur ägnade jag mig åt lite motivationstankar. Jag insåg att jag måste sluta tro att jag är i samma form som jag var när jag sprang Liningöloppet 2011. Då hade jag en jättebra motivationsfaktor, nämligen att komma i form efter graviditeten. Efter att det var uppnåt har det liksom gått utför. Och jag har inte hittat nån motivation att ersätta.

Jag tänker att min motivation skulle kunna vara "jag vill inte känna mig klen och svag när jag springer" Men då kommer min fantastiska hjärna, som alltid vill hitta den enkla lösningen på alla problem, med svaret "men spring inte då" Problem solved. Eller inte..

Måste hitta nåt annat som motiverar. Sluta bli knäckt ifall det inte går lika bra som det gick då jag var bra. Sluta se det som en förlust om jag måste gå en stund. Och bara enjoy the moment. Speciellt efteråt. Då känns det alltid bra.

Jag tog några fina bilder också. Men lyckas inte ladda upp dem. Skit

20 min per dag fram till jul, dag 8 - check

Det går bättre och bättre det här. Vad som förut kändes oöverkomligt och skitjobbigt känns rätt bra. Till exempel tyckte jag att gå ut och träna klockan nio på kvällen var helt värdelöst. Det är ju mitt i natten ju. Men nu, nio, inga problem. Jag är ju helt klar innan tio. Bring it on.

Så sammanlagt sprunget redan: 2 timmar40 minuter 

20 min per dag fram till jul, dag 3 - check

jag har lyckats ge mig ut tre gånger nu. Och det runt klockan halv nio, vilket känns som mitt i natten. Visserligen känns klockan fyra här som mitt i natten också men det hör inte hit. Dock har jag inte skuttat ut med glädje utan kravlat mig ut under stora påtryckningar från Micke. Men ut har jag kommit. Och jag tänker inte ge upp!!

lite utmaning

hittade när jag planlöst surfade på olika träningsbloggar medans jag väntade på planet.

”There is a new bet in town. 26 nov-23 dec (4v) så måste man springa minst 20 min utomhus varje dag. Inga undantag. Man springer när man vill, enda kraven är 28 dgr, utomhus, minst 20 min. A double dare?”


Ska försöka haka på. Tjugo minuter är egentligen ingen tid alls. Men gör man det varje dag blir det ändå runt nio timmar i slutändan. Inte illa det. Den största utmaningen är nog att faktiskt göra det samtidigt som Micke och Simone hälsar på i Warszawa. Mina prioriteringar tenderar att ändra sig då.

ridläger!

Jag har varit på ridläger Torsdag till Fredag. Inget sådant roligt som jag var på när jag var liten. Sådant där man sov över, red hur mycket som helst, åt ostbågar och hittade på roligheter på kvällarna. Men ändå sådant att jag fick skolka från kontoret två dagar och rida en hel del. Tillräckligt för att få muskelvärk och väldigt roligt iallafall. Mest fokus på hoppning, både inne på bana och ute med roliga terränghinder. Rätt intensivt och lärorikt. 

Jag hade väldigt gärna ridit lite mer än en dag i veckan. Men för det första är det dyrt som as. Och för det andra så tar det ju en del tid. Men jag är väldigt glad att jag började igen. Nu blir det tyvärr lite uppehåll då jag ska iväg till hösten. Men det kanske finns möjlighet i Warszawa också. Annars kommer jag helt klart återkomma till nästa termin.  

Hästar i hagen

Mer hästar i hagen. Hästar är för övrigt ännu svårare att fotografera än barn. De är i princip ALDRIG stilla. 

Hästen jag red. Heter Diadora och är sjukt stor. Skojar inte. Högre än mig över ryggen. 

nationaldagsklättring

vi åkte iväg för heldagsklättring igår. Först gjorde vi ett försök med Ulvåsen, men vi upptäckte ganska snabbt att hela området var ett stort träsk. Inte sådär överdrivet lämpligt för Simone att springa runt i. För att inte tala om alla miljoner knott som svärmade runt. De kröp in under kläder, i öronen och ögonen och håret. Vi åkte iväg från Ulvåsen rätt snabbt.

Resten av tiden hängde vi i Gärdsås. Inga mygg, solen sken, och relativt barnvänligt. Det vill säga inga höga klippor att ramla ner för. Det hindrade tyvärr inte Simone att ramla på en bumling och skrapa upp hakan till blod. Som tur glömde hon av det rätt snabbt.

För min del är var jag inte riktigt så nöjd som jag brukar bli av klättring. I vanliga fall är klättring en sport som gör mig lycklig. Man fokuserar hundra procent, koncentrerar sig, övervinner mentala spärrar. Men igår så kunde jag inte fokusera alls. Jag lyssnade efter Simone, jag oroade mig för att hon hade tråkigt, eller att Micke hade tråkigt, eller att hon var trött. Jag kände mig som om jag har glömt allt jag kunde gällande klättring. Sist jag klättrade ordentligt var sommaren 2009. Då var jag bra. Jag kunde leda svåra (relativt) leder, jag var inte rädd, jag kände vad jag klarade av och inte. Nu var jag osäker mest hela tiden. Jag kände mig inte alls redo att leda någonting alls och det känns som jag har glömt alla de tekniska bitarna. För att inte tala om att mitt psyke känns klent som ett pappersark. Jag vet inte hur jag ska göra för att komma tillbaka. Jag ville verkligen att klättring kunde vara en sådan sport som vi gjorde hela familjen. Som jag har sätt många andra med små barn göra. Men igår kändes det som det inte funkade alls. Och det känns rätt så tungt. 

Men förutom det, så var den enda leden jag klättrande ordentligt väldigt rolig. 

vårpicknick. not

sprang Vårruset med några kollegor från jobbet idag. Sjukt mycket folk. Då menar jag verkligen galet mycket. Tror att det var runt 16 000 startande. Sträckan är på nära fem kilometer och jag sprang på 25 minuter. Var rätt nöjd tills jag upptäckte att två från vårt lag hade sprungit på 18 respektive 19 minuter. Och hon som vann sprang på 14,38. Det är hur snabbt som helst. Jag fattar inte hur man blir så snabb. Är det gener, talang, träning? Antagligen allt det tillsammans. Jämförelsevis är mina 25 minuter typ snigeltempo. Men för med mig är det rätt bra. Simone och Micke kom förbi för att heja och vi hade alla en picknick efteråt. Inte direkt "sitta på filt och njuta väder". Svinkallt, blåsigt och nästan regn. Men vi hade roligt ändå.   

En något kyligt picknick

Simone var nöjd med medaljen

oh yeah

jepp, jag har muskelvärk i HELA kroppen från simningen igår. 

det var det

Vi kom iväg till Stockholm och Lidingöloppet. Trots otränat, trots tveksamhet, trots förkylningar. Och det blev över förväntan roligt. Bodde i en stuga hos föräldrars vänner på Värmdö (förkylningen var hemma hos Maria). Mitt ute i skogen, väldigt vackert. Vädret var fantastiskt. Och jag sprang runt hela sträckan utan större problem. Enda missräkningen var att vi missade pizza på kvällen efter loppet på grund av att vi fastnade i mängder av trafik.  

I mål efter 1.46 och bra stark efteråt

Sim lade beslag på medaljen

Micke vallar bebisar

På väg till brunch på Söndagen

Tuva har ett skönt bar(n)häng

Små gulliganer härjar runt

Prova kläder på Rocker Fella

väldigt dåligt förberedd

Lidingöloppet om fyra dagar. Känns väl sådär träningsmässigt. Har varit halvsjuk två veckor, så ingen träning där. Och den här veckan, när jag börjar bli  friskare hade jag tänkt mig två lite lättare träningspass för att komma igång igen efter uppehållet. Men jag glömde av att Micke skulle vara bortrest största delen av veckan. Och jag har inte direkt folk som spontant utan framförhållning står i kö för att komma hem till mig och vakta Sim. Och när jag väl tänkte att nu kan jag gå ut och springa. Ja då började det hällregna. Kommer få springa loppet på ren viljestyrka antaglien. Men det ska bli väldigt roligt att åka upp till Stockholm och få träffa Maria lite.

känns lite som verkligheten börjar komma ikapp

har hunnit med lite mer matlagning trots fullt upp på jobbet. Pasta med ärtpesto. Strålande gott trots det något suspekta utseendet. Min bild överst, bilden från receptet nedan (om nu någon inte kunde gissa det). Men jag skyller på att jag hade en väldigt gammal, halvkass kamera. Plus att jag faktiskt lade upp maten på en tallrik och inte direkt på bordet. Gör viss skillnad. Simone gillade det iallafall, och Micke också.

Annars så har vi varit och hälsat på Grimmered en sväng igår. Jag var och sprang en runda i Ruddalen, Sim dansade och gjorde konster för mina föräldrar och mormor. Hon fick världens finaste regnjacka av mama. Blå med gröna dinosaurier på. Nu är hon redo för dagis. Sen att jag inte är det är en annan femma.

Börjar inse så smått nu vad det är jag egentligen har tackat ja till med min nya tjänst. Jag kommer behöva ha utvecklingssamtal, sätta löner, leda en grupp, avläsa stämningar, ha koll på hur folk mår. Börjar kännas lite halvjobbigt. Det har liksom aldrig varit min starka sida att ta hand om människor på det sättet. Att utvärdera dem och sätta en siffra på prestationer. Lite nervöst.

För övrigt gjorde jag en snabb översikt på min träning. Jag har från den 9 Juli till  den 24 Augusti sprungit 98 kilometer på lite över elva timmar spritt ut på 14 tillfällen. Och jag är fortfarande rätt så kass. Men skorna är bra.

keep on running

sprang i Änggårdsbergen igår. Och fy fan vad jobbigt det var. Höll på att dö en plågsam död mest hela tiden. Jag vet inte om det är fysiskt möjligt, men hela sträckan bestod av en enda lång uppförsbacke. Utsikten är jättevacker. Helt fantastiskt vy över hela Göteborg. Men har man svarta prickar dansandes framför ögonen så förtar det charmen lite. Men jag var ändå rätt så nöjd med mig själv efteråt.


Sen fick jag grymt god middag serverad av Micke. Och mamma hälsade på och lekte med Sim. Jättekul för alla tills det är dags att gå. Sim blir jätteledsen och mamma har svårt att slita sig. Som tur går det över fort.

Annars glömt kameran hemma några dagar, därav inga bilder.

just nu tycker jag inte det är särskilt roligt att springa

Har varit ute och joggat både ikväll och igår kväll. Och det går väl sådär. Sämre än sådär. Det känns helt enkelt totalt värdelöst. Allting dallrar, förutom möjligtvis brösten som har krympt till pannkakasstorlek (amerikanska pannkakor om man vill vara snäll) jag orkar knappt lyfta på benen efter tre kilometer, jag rör mig i snigeltakt och får ansträngningsastma. Det här med att bygga upp kondition. Not so fun. Och jag som brukar säga till folk att "det är bara att plåga sig genom den första jobbiga fasen". Yeah right! Lätt att säga, men nu när jag ska göra det själv är det inte lika roligt.

Random söta bilder från helgen.

not so fit

man vet att man är otränad när man har muskelvärk i överkroppen.

Efter att ha kört ben.

old glory

jag sprang Göteborgsvarvet i Maj 2009. Exakt två år sedan. Då var jag i bra form. Jag gymmade flera gånger i veckan, jag sprang de femton kilometrarna från kontoret hem minst två gånger i veckan, jag klättrade massor, jag simmade. Jag var stark. Jag hade kondition. Jag orkade gå upp för trapporna till kontoret två steg i taget.

Men nu. Nu. Nu är det katastrofdåligt. Jag har i princip inte tränat sen det där Göteborgsvarvet för två år sedan. Eller ok, jag gymmade ett par dagar i veckan under graviditeten, och lite då och då även efter. Men regelbunden träning. Träning som gör mig bättre, starkare, snabbare. Not so much.

Jag har blivit en av dem. De som lever på gamla lagrar. Som tänker att, ja, jag gjorde lumpen (för tio år sen) visst är jag fortfarande i bra form. Jag har hela tiden haft intentionen att börja träna. Tänkt att snart så, då kommer jag igång. Men det har liksom inte blivit av. Jag har varit sjuk, och trött, det har varit mörkt, och kallt och jag har prioriterat annorlunda. Jag har väntat på en spark i baken.

Men nu har jag insett. Det är ingen som kommer sparka mig i baken, och de gamla lagrarna är jäkligt vissna. Att jag måste prioritera mig själv lite. Så jag började idag. Gymmet på lunchrasten. Tre gånger i veckan är inplanerat.

Benen känns som spaghetti. Och jag är sjukt nöjd.