The Barn

Förra helgen spenderade Simone natten mellan fredag och lördag på Grimmered. Jag och Micke passade på att göra det vi brukar göra när vi är barnlediga (inte det alla tänker nu) nämligen träna tillsammans och gå ut och äta.

Valet föll på The Barn. Ett hypat ställe som jag har hört mycket om. Hur Göteborg kan få plats med ännu en hamburgarrestaurang är rätt intressant. Och hur de lyckas att få folk att stå i kö och boka bord flera veckor i förväg är ännu mer intressant.

Vi bokade inte bord. Utan gick dit med planen att hänga i baren tills nåt blev ledigt. Dock fick vi frågan ifall vi ville äta i baren, då två platser precis blivit lediga. Och så blev det.

Restaurangen är någon typ av blandning mellan svensk landsbygd och amerikansk hamburgarkultur. Hamburgarna har namn som Prästen, Drängen och Pigan och det serveras jordgubbsmilkshake och öl i bleckmuggar.

Efter att ha ätit där måste jag säga att det är riktigt gott, servicen är bra, priserna helt klart humana, men jag kan inte påstå att det är minnesvärt på något sätt. Inget jag skulle boka bord flera veckor i förväg för. Ett nice ställe att slinka in på när man har vägen förbi dock.



Bio!!

Vi var på bio igår. Micke och jag. Fianlly.
Jag har inte varit på bio sen ett år tillbaka då jag gick rätt mycket på bio själv i Warszawa.  Älskar gå på bio. Popcorn, reklamen innan, mörkret i salongen, sugas in i filmen. Hur nice som helst.

Vi såg den andra delen av Hunger Games trilogin, Catching Fire.
Historien utspelar sig i det futuristiska Panem. Ett samhälle där tolv distrikt lever i fattigdom medan huvudstaden är obcent rik. Årligen lanseras ett "big brother" spektakel där tonåringar slåss till döds. Den första filmen introducerade oss till Katniss Everdeen (Jennifer Lawrence). En 16 åring som frivilligt ställer upp i spelen för att rädda sin syster.
I den andra filmen har hon blirvit en stjärna och en vinnare. Och ett orosmoment för den sittande presidenten (Donald Sutherland) då hon ger hopp till befolkningen om ett bättre liv.
Förutom att vara riktigt snygg, actionfylld och dramatisk bjuder Catching Fire på rätt mycket samhällskritik. En del scener kunde vara direkta klipp från lördagens underhållning på TV.
Riktigt bra film.

Senast lästa bok; Jellicoe Road av Melina Marchetta

Det var länge sen jag läste en bok som stannade hos mig efteråt. Där karaktärerna var så fulla av liv och energi att jag kände att jag saknade dem när boken var slut. En tomhet. Jag vill ha mer ju.

Jag blev så himla fast och imponerad av Jellicoe Road att jag inte ville lägga ifrån mig den. Tur att jag var sjuk och fick heldag på soffan med den. Det är en bok om vänskap och kärlek. Förlåtelse, räddning, hopp och förtvivlan och allt där emellan.

Historien utspelar sig i en liten stad i Australien där det finns en internatskola. Varje år kommer det också en militärskola som har sina övningar i bushen i ett par veckor. Under den tiden pågår det ett "krig" mellan internatskolan, stan och kadetterna. Det låter konstigt men är i själva verket mycket roligt. Varje fraktion har sin "ledare" och det är om dessa boken handlar om. Stan, townies har har Chaz Santangelo, the Cadests har Jonah Griggs och internatskolans ledare är en tjej som heter Taylor  Markham.

Taylors förflutna är lite luddigt. Hennes mamma lämnade henne på en 7/11 utan att säga varför när hon var elva. Sedan dess vet hon inte var mamman har tagit vägen. Och hon vet ingenting om sin riktiga pappa.

Allt i historien vävs in mer och mer medan man läser. Så från att ha fattat ungefär noll. Så börjar det benas upp. Mysterier, kärlek, vänskap, familjer.
Det är en fantastiskt bra plot som är upplagd på ett mycket smart sätt. Och iallafall jag lyckas inte gissa förren det hela närmar sig slutet. Och på det riktigt bra karaktärer.

senast lästa bok

The next best thing” är skriven av Jennifer Weiner och är tydligen hennes tionde bok. Jag har inte läst någonting av henne förut, knappt hört om henne ens, och snubblade på den här bara av en slump.

Men det var en bra slump. The Next Best Thing är som en blandning av Johnatan Tropper och det bästa av Maryan Keyes. Kärlek, humor, smarta dialoger och andra bra grejer.

Boken handlar om 28-åriga Ruth Saunders som kämpar för att få sin teveserie producerad av Hollywood. Den handlar också om hennes mormor, en kvinna som ställer upp för Ruth i våt och torrt, som tagit hand om henne sen hon var tre då hennes föräldrar dog, men som är en egen karaktär, med egen stark vilja och stil. Det handlar även om hur Ruth brottas med sitt utseende, hemska ärr i kroppen och i ansiktet. Ett utseende som inte är av det vanliga i Hollywood.
Men även om hur det går till på ett produktionsbolag, och om kärlek, och massa annat.

Det här är kanske inte en bok som jag kommer komma ihåg som "det bästa jag nånsin läst". Men en bok som gjorde mig glad och som var mycket rolig att läsa.

Ska testa nån av hennes andra tio böcker också.

En man som heter Ove

Senaste lästa bok. Inte på semestern faktiskt. Utan väl hemkommen i soffan.
En man som heter Ove av Fredrik Backman.
En man som heter Ove handlar om Ove. Ove är en sur gammal gubbe utan nån som helst social kompetens eller tolerans för andra människor, och utan en önskan att ha det heller. Han är en man av rutiner och fasta principer (tycker han själv).
Till att börja med är porträttet en karikatyr, men allt eftersom jag läser utmålas ett mer nyanserat porträtt. Fredrik Backman lyckas beröra ämmnen som död, sorg efter en bortgången livskamrat, fördommar och hur man anpassar sig till världen.
Det är svårt att inte beröras av boken. Igenkänningsfaktorn är hög på sina ställen, det är både nära till skratt och nära till tårarna som rinner lite här och där. Och det gillar jag ju.
Språket är emellanåt briljant med klockrena liknelser och beskrivningar. Ibland blir det dock lite för mycket staplat. Som om författaren småfnissar själv åt sin egen rolighet när han klämmer in ännu en utbroderad liknelse, medan jag bara vill gå vidare med boken.
Dock tycker jag att man absolut ska läsa En man som heter Ove.

Senast lästa bok; Adjö det ljuva livet

Köpte Camilla Henemarks biografi i pocket förra veckan. Och kunde knappt lägga ifrån mig den innan jag hade sträcktläst den från pärm till pärm.

80 talet i Sverige, Army of Lovers reagerar, knarket verkar flöda och samma sak med spriten och de tillfälliga förbindelserna.

Camillas liv är helt galet. Från hyllad fotomodell, till superartist med föreställningar på arenor i hela världen, via sunkiga krogshower, inhopp i korvkiosker och sovande under broar. Det är svårt att föreställa sig att allt detta får plats i en enda person.

Camilla skriver självcentrerat, ärligt och verkar inte dölja någonting. Från orgier och träffar med rika affärsmän, artister,skådespelare, och varför inte; kungen. Till mängder av alkohol, via en sent diagnostiserad ADHD och depression, till hemlöshet, inlägg på psyket och till sist stödboende.

Och trots att hon i bokens slut verkar befinna sig på botten så har hon fortfarande en strålglans som hoppar fram ur sidorna, en förmåga att trollbinda och charma läsaren med sin karisma.

Jag hoppas verkligen att trots allt skit hon har fått utstå genom åren att vägen framåt går uppåt. Det är hon värd tycker jag. Flera gånger om.  

Tell the Wolves I'm Home

ser nu att det var länge sedan det kom en bokrecension. Säkert flera dagar. Och under tiden har jag faktiskt läst ut en bok till. Nämligen "Tell the wolves I'm home" av Carol Rifka Brunts. Och jag lägger den till högen av lite sorgliga, lite hoppfulla men mycket bra böcker.

Tell the wolves I'm home utspelar sig 1987 och handlar om June Elbus. Hennes morbror Finn har precis dött. Att han var gay var ingen hemlighet. Men att han hade en "special friend" var en stor hemlighet. Junes mamma, Finns syster förbjuder alla att prata om, titta på eller nämna den här speciella vännen. Han dödade Finn säger hon. Men June träffar Toby, som han heter. Och upptäcker att han saknar Finn precis lika mycket som hon gör. Och att han förstår. Iallafall lite.
Det handlar mycket om hemligheter och relationer. Mellan Finn och Toby, Finn och June, Finn och hans syster och om June och hennes storasyster Greta som brukade ha en väldigt nära relation men som på senare år glidit ifrån varandra.
Svartsjuka, kärlek, rivalitet, mod och styrka.
Boken innehåller så mycket fint och smart, känslosamt och klokt att jag blir mycket imponerad. Ibland kommer jag på att tycka att Junes val inte är helt genomtänkta. Men så inser jag att hon är 14, och jag hade antagligen gjort på samma sätt när jag var 14.

Jag kanske läser en bok som jag inte kan rekommendera snart. Men än så länge. Tell the wolves I'm home. Läs läs!

Extremely Loud and Incredibly Close

Ännu en bok läst i mitt sökande efter bra böcker.

Denna gången Extremly Loud and Incredibly Close skriven av Jonathan Safran Foer.

Och ännu en bok som rör, berör och lämnar ett avtryck.

Boken handlar om nioåriga Oscar vars pappa har dött i attacken 9/11. Jag tycker att det kan vara svårt att skriva trovärdigt ur ett barns synvinkel. Men Oskar är så otroligt lillgammal, överintelligent och nördig att man bara blinkar till - och accepterar honom som han är. Oscar har "heavy boots" som han beskriver känslan av sorg och nedstämdehet och en stor hemlighet som han inte vågar dela med någon annan. Han hittar en nyckel i sin pappas garderob och ger sig ut på en jakt över hela New York för att hitta låset som nyckeln passar i. Samtidigt som vi följer Oscars jakt på att förstå döden och lära sig hantera sorgen efter pappas bortgång får vi även följa Oscars farmor och farfars historia.
Deras parallellhistoria som handlar om bombningen av Dresden under andra världskriget handlar också om sorg, förlust och förmågan att ändå lära sig leva.

Extremly Loud and Incredibly Close är inte en perfekt bok. Insprängda i texten finns bilder och brev som jag inte tycker tillför något. Och språket är emellanåt lite överdrivet och störande.

Men skulle man leta efter enbart perfekta böcker skulle man aldrig få läsa något alls. Och jag tycker denna här är definitivt värd att läsa. Jag ska nog göra det igen om ett tag.

The fault in our stars

Jag har tröttnat lite på att läsa fantasy (för tillfället). På ett sätt är det riktigt bra och man flyter ut i verkligheter som inte finns. På ett annat plan är det lite som att äta mjölkchoklad varje dag. Det blir lite kvävande, tröttsamt och inte så givande i längden. Så jag har köpt ett helt gäng "riktiga" böcker. Inte för att jag anser att fantasy inte är riktig litteratur, så jag kanske kan säga "böcker som utspelar sig i samma verklighet som jag lever i" istället för riktiga. 

Först ut är "The Fault in our stars" av John Green.  
Och jag måste säga att det att jag gillade boken räcker inte i sammanhanget. Jag älskade den här boken! Verkligen. A lot!
Det är en bok som utspelar sig från Hazel Grace, en 16 årig flicka med obotlig cancer, synvinkel. Hon har en syrgastank som hon måste släpa med sig överallt och tillbringar tiden mestadels hemma framför otaliga avsnitt av Top Model. Hon vet att hon inte har speciellt lång tid kvar och är rätt så övertygad om att det finns massor hon inte kommer hinna med. Bli kär tillexempel.

Men så träffar hon Augustus på en supportgruppmöte för cancersjuka barn. Och livet tar en ny vändning. Som tillexempel att det är ok att ha drömmar, hopp och ett socialt liv som är roligt ibland fastän man snart ska dö. Det jag verkligen gillade med boken var att den inte handlade om att vi ska acceptera och lära oss att vi ska dö. Utan att hur man lär sig att leva.  

Den var visserligen väldigt väldigt sorglig. Ungdomar som snart ska dö i cancer. Deras föräldrar som inte kan göra något åt saken. Bara att se på. Och jag grät massor. Men boken är också rolig och vitsigt och man skrattar. Och det är den här balansen som gör den helt fantastiskt.

Och dialogerna, karaktärerna, språket. Allt.
Läs!

läst lite

inte mycket händer här på bloggen. Men inte mycket händer i mitt rafflande liv heller. Jag har tillbringat helgen sjuk. Jag har varit hos tandläkaren och blivit femtusen pengar fattigare. Och jag har läst ut en bok. That's all senaste veckan.
Så i brist på bättre kommer en liten recension.

Bok jag har läst: Monster av Micael Dahlén.
Micael Dahlén är professor i ekonomi  vid Handelshögskolan i Stockholm. Han har skrivit ett gäng böcker, varav en av dem är Monster.

Monster är uppbygd på fem intervjuer eller porträtt av fem olika mördare. Micael Dahléns första syfte med boken är att ta reda på varför människor flockas kring mördare. Varför dessa får mängder av beundrarbrev, varför kvinnor vill gifta sig med dem trots att de har begått hemska brott.

Micael skriver först att han känner äckel över dessa människor, över deras brott och handlingar. Men hans äckel verkar rätt snabbt övergå till fascination och en typ av beundrande.

Den initiala frågan varför människor fascineras av seriemördare, varför de får beundrarklubbar, tjänar pengar på att berätta sina historier besvaras lite i förbigående med att det är därför att de är en typ av "övermänniskor" som har vågat korsa gränsen. Att vi alla beundrar dem egentligen. Att de tillhör toppskiktet och de är de som är de genetiska överlevarna i "survival of the fittest".

Jag tvivlar. Jag förstår fascinationen av mänskligt mörker, av ondska och extrema handlingar. Men jag skulle nog inte blanda ihop det med beundran av mördaren som en typ av övermänniska.

Och att beskriva dem som monster är grovt förenklat. De är människor, som har gjort fruktansvärda saker. Det är stor skillnad.

Det skulle kunna vara en tankeväckande bok. Men jag tycker den saknar djup. De fem mördarna konfronteras aldrig med frågan om skuld och förlåtelse. De får fortsätta spela sina roller. Både som avskydda och ikoniserade. Deras mord och liv är verkliga Men läses som fiktion.

Matens Pris

Nu har jag nästan läst ut Matens Pris av Malin Olofsson och Daniel Öhman. Nästan, eftersom jag kan inte sträckläsa den trots att den är bra, på grund av extremt dålig feeling under tiden jag läser. Jag mår bokstavligen dåligt, världen känns plötsligt hopplös och mänskligheten framstår som ond, profitsökande och kortsiktig.

Matens pris är en reportagebok som verkar stödja sig på väldigt mycket forskning (om man dömmer efter fotnötterna) och gedigen research. Malin och Daniel har rest runt jorden och undersökt hur tillverkningen av maten vi äter går till.

Och det är skrämmande och deprimerande läsning. Det är många saker som slår mig som extremt jobbiga. Till exempel att avstånd verkar avgöra det som är moraliskt acceptabelt. Om en jordbrukare skulle dö av giftigt bekämpningsmedel här i Sverige skulle det resultera i ramaskri och domstolsförhandlingar. Men när det händer i Brasilien om och om igen är det ingen som bryr sig. Att farliga bekämpningsmedel, som är förbjudna inom EU andvänds i Brasilien på grödor som exporteras och sedan hamnar på vår tallrik tycker jag är höjden av hyckleri. Att vi köper fisk från Vietnam, fisk som odlas i stora dammar, proppas full av antibiotika och matas med mer vild fisk än vad resultatet av färdiga fiskfiléer är precis lika dåligt. Eller att vanlig paprika som kommer från Holland odlas i enorma växthus utan vare sig jord eller sol utan drivs upp med hjälp av miljöskadlig naturgas. Och det som slår mig är att det är sådant som jag inte vet om när jag går till affären för att köpa min mat.

Jag vill inte stödja mat som producerats i miljöskadliga fabriker, jag vill inte köpa djur som plågas, som inte kan leva sina naturliga liv, som inte ens är naturliga längre utan så sönderavlade att de varken kan stå eller reproducera sig själva bara för att tillfredsställa konsumenternas strävan efter billigt kött.

Jag vill ha allt det där i bakhuvudet när jag går och handlar. Jag har ingenting emot att betala mer. Betala vad maten faktiskt kostar. Vad problemet är tycker jag, är okunskap. Jag har inte vetat många av dessa saker. Och jag gissar att många andra inte heller vet, eller, ännu värre inte bryr sig.

Men jag tänker att ja, jag kan göra en skillnad om jag gör det bästa jag kan i mina val i vardagen.

The Kingkiller Chronicles

jag har haft massa tid att läsa massa böcker de här tre månaderna. Mycket mycket skönt. Älskar läsa böcker. De senaste utlästa är en trilogi (som än så länge bara består av två böcker) som heter The Kingkiller Chronicles skrivna av Patrick Rothfuss. Och det var länge sen jag läste fantasy som är såpass bra. När jag letar fantasy läser jag intervjuer, recensioner kollar tidningar, läser baksidan av böcker. De flesta fantasy låter bra. Men visar sig vara skräp. Men de här verkligen verkligen bra fantasy.

Böckerna börjar i ett litet värdshus i en liten by. Ägaren av världshuset verkar först vara en vanlig snubbe men visar sig vara den legendariska Kvothe, musiker/magiker/svärdsman/skurk som försöker av någon anledning gömma sig från sitt förflutna. Vilket som alla vet inte går utan det förflutna kommer ikapp. Böckerna är uppbyggda på så sätt att Kvothe berättar sin livs historia, det tar      tre dagar. En dag en bok. The Name of the Wind, bok ett och The Wise Man's Fear bok två. Bok tre är tyvärr inte färdig ännu.

Böckerna fantastiska historier med magi, övernaturliga bad guys, en påhittig hjälte och bra bifigurer. Alla engagerar. Det bästa dock enligt mig är språket. De flesta fantasyböcker har ett utsmyckat pråligt "stapla ord på ord" språk. Medan Rothfuss skriver rent, kort, koncist. Han undviker de ändlösa miljöbeskrivningar som i många fantasyböcker överskuggar karaktärerna. Och karaktäreran o andra sidan är välutvecklade, komplexa utan att vara för transparenta. Och jag är extra nöjd med kvinnorna i boken som är tuffa och smarta och lika starka som männen. Ovanligt i fantasy.

Så för alla som gillar fantasy. Läs.

jag har sett en film

nu har Simone och Micke åkt igen och det är väldigt tomt och tyst i lägenheten. Enda fördelen är att jag kan lyssna på musik som inte är soundtracket till Dinosaurior.

Igår kväll när jag kom tillbaka från att lämnat dem på flygplatsen såg jag på film. Det blev Drive. En film jag har velat se ett tag, men sen fått höra att det är en film där det inte händer någonting och att den är dålig. Så jag kan säga att mina förväntningar inte var särskilt höga.  Men jag måste nog säga att jag gillade den

Drive är lite som Tarantionos Death Proof, som en hyllning till 70 talets actionfilmer typ Miami Vice. Och med extremt våld. Jag är lite för blödig för att inte blunda när människor får gafflar instuckna i ögonen eller får ansiktet söndersparkat, inför kamera.

Huvudpersonen är en kille som är bilmekaniker och stuntförare och som extraknäcker som chaufför åt rånare. Han ser rätt snäll och försynt ut och kontrasten mellan hans tysta småleende person och sekunden  efter extremt våldsamma är inte så trovärdig, men visuellt snygg (även om jag blundar lite). Han blir vän med sin granne och hennes son och när hennes man, som suttit i fängelse, pressas på pengar av maffian bestämmer han sig föra att hjälpa familjen.

Han dras in i en härva av obehagliga skurkar och massa ond död. Och märker att det inte riktigt går som man planerat trots bra intentioner.

Jag tyckte iallafall att filmen var riktigt bra. Den var väldigt snygg och chockerande rå. Soundtracket av åttiotalsinspirerad elektorpop passade perfekt in till neon som reflekteras i blöt asfalt och män som möts i natten och säger hotfulla saker till varandra.

Och hans sidenbomberjacka med skorpion på ryggen som blev blodigare och blodigare eftersom han hade den på sig hela filmen, var riktigt snygg.

senaste lästa bok

har läst ut Fifty Shades of Grey. Och ja... Vad ska jag säga.

Handlingen: Erotisk roman skriven av E.L James. Den unga oskuldsfulla Anastasia Steel möter den hemlighetsfulla och stormrika Christian Grey. Åtrå uppstår. Och efteråt så handlar det mest om ridspön, smisk och multipla orgasmer. Eftersom Christian är mestadels intresserad av S&M. Ja, det finns lite annat också men man får verkligen bläddra sig fram.

Om jag gillar den? Tveksamt. Ok, först är den lite rolig, och man vill veta vad som händer. Och det är lite humor mellan huvudpersonerna. Och så är den rätt het. Åtminstånde de första tre fyra gångerna. Sen kanske också. Men då hade iallafall jag redan tröttnat.

Och sen språket. Extremt uselt faktiskt. Så uselt att jag inte riktig förstår hur E.L James lyckades sälja över 15 miljoner böcker.
Störande saker 1: Anastasia har en konstant inre krig med sitt "subconcious" som hela tiden svimmar och sätter på sig halvmåneformade glasögon och sin "inner goddess" som ofta plutar med munnen och hejar på med pon pons. Och konstant inre krig menar jag minst en gång per sida. Jag skojar inte.
Störande sak 2: De inre dialogerna går ungefär så här "Holy hell his hot. Oh your mine, Gosh what shall I do? Darn his mad"
Störande sak 3 and counting: Kvinnosynen, klyschorna, förutsägbarheten, det faktum att Christina egentligen är ett svin. Men det att han är rik och hade taskig barndom gör det ok.

Måste finnas bättre sexiga böcker än den här.
(Jag säger bara Mammutjägarna)

lite små invändningar mot Prometheus

Jättekul att gå på bio.
Verkligen.
Sitta i mörkret, småäta popcorn, dras in i filmvärlden.
I like.
Vill göra det betydligt oftare än en gång om året.

Men seriöst, filmen vi såg. Jättesnygg gjord, jättefina scener. Även om jag tycker mig se tendenser på att 3D filmer tror att de kan leva på visuellt snygga effekter och ungefär 0 story. Iallafall så började filmen väldigt lovande. Men sen tycker jag det gick utför. Manuset hade kunnat vara skrivet av en trettonåring och hade lika måna logiska luckor som ett durkslag.

Några av dessa (obs läs inte om du har tänkt titta på den):

• Ett team letar efter en utomjordisk planet, hittar en, flyger ner genom atmosfären, och där, oupps, direkt lite häftiga utomjordiska byggnader. Inget sökande, inget letande, ingen kretsa runt för att se ifall det finns nåt mer. Ingen säkerhetstänk. Ingenting.
• De som utforskar planeten ska vara vetenskapsmän/kvinnor. Antagligen borde de vara de smartaste/bästa i sina områden för att få åka på en expedition. Men de är så otroligt korkade hela tiden. Och gör helt ogenomtänkta ologiska beslut HELA TIDEN!
• De går ner till den utomjordiska byggnaden. Men visst luften går att andas, vi tar av oss hjälmarna direkt bara för att det "känns bra". Inget att det kanske kan vara nåt farligt i luften eller så. En snubbe i teamet går runt på egen hand och pillar på grejer. Ingen frågar varför eller vad han gör eller har tagit vägen.
• De hittar en död alien. Biologen och geologen flippar ut av skräck skriker hysteriskt och vill fly tillbaka till skeppet. Biologen hävdar att det inte har med hans område att göra. Hmm. Han är biolog = död alien. Hmm. Geologen säger han är geolog, men man ser honom inte titta på en endaste liten sten.  
• Sagda biolog och geolog stöter på en fullt levande utomjordisk stor mask/orm/scary grej och utan att flippa ut försöker klappa den. Inte en gång, inte två gånger, men TRE!
• Halva laget lämnar sina kollegor inne i alienbyggnaden utan att ens reflektera över var de är eller om de befinner sig i någon som helst fara. Och kaptenen som upptäcker att något rör sig där inne, varnar de lämnade kollegorna, och går sedan för att gänga.
• En medlem i teamet tar hem någon skum aliengrej tillbaka till skeppet, utan att någon ser, för att sedan förgifta en annan medlem av teamet. Utan nån som helst förklaring.
• De tar hem en alien skalle till skeppet, i en gymbag, och arkeologen (som plötslig är expert på bioloig och sånt) tycker att de ska tillsätta ström till skallen. Varför framgår inte. Den exploderar. Utan nån som helst anledning eller att nån bryr sig eller nämner det.
• Ovanstående arkeolog blir infekterad av den förgiftade snubben och blir plötsligt gravid med en alien. Hon springer iväg för att själv operera bort den från magen. Stapplar ut efter operationen och går runt helt blodig utan att nån en frågar vad som har hänt eller låtsas om det.
• Och för övrigt, ovan operation skär genom magen, hinnor, muskler, allt. Sen häftar hon ihop det med lite häftstift och kan springa och klättra som ingenting. Vad jag kommer ihåg, efter ett kejsarsnitt kunde jag inte ens sätt mig upp i sängen utan hjälp. Man behöver liksom sina magmuskler till det.
• Och jag slutar nu. Men jag kan säga, det var inte de enda logiska luckorna. Det finns fler!!

inspirerande

Jag såg en dokumentär på SVT play, Att erövröra alptoppen om Catherine Destivelle. Och jag säger bara wow! Vilken kvinna, vilka fantastiska foton, vilken styrka, vad oerhört sugen jag blir på att börja klättra igen.

Hon är iallfall fransyska, som uppmuntrad av sin familj började klättra när hon var väldigt ung. Och har sen dess gjort en del av världens svåraste bestigningar. Till exempel så blev hon den första kvinnan som solo besteg norra sidan av Eiger. En klättring som tog henne 15 timmar. Hon har även bestigit  Matterhorn via något som kallas Bonatti Route samt ett gäng andra toppar runt Mont Blanc massivet.

Iallfall. Även om man inte är intresserad av klättring tycker jag att man ska se denna film. Mycket inspirerande tycker jag. Finns på SVT play, ett tag till tror jag.

Senast lästa bok

en vecka i Alperna har verkligen fått upp mitt lästempo. Plöjde två böcker i snabb takt där. Den senaste är iallafall Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren.
Den är i genren "ungdomsbok" och som vuxen har man ofta lite lägre ställda förväntningar till den typen av böcker. Speciellt om de ska handla om tonårstjejer. Men jag måste säga att det var mycket bra läsning. Hade svårt att slita mig från boken i perioder.
Den handlar om sex tjejer i en liten håla i bergslagen, Engelsfors. En liten bruksort där alla verkligen känner alla eller åtminstone vet vem alla är. Hursomhelst: på den här lilla platsen börjar sex tjejer ettan på gymnasiet. Det visar sig snart att just de här tjejerna – som naturligtvis är väldigt olika varandra och absolut inte vänner – är utvalda att bekämpa den uråldriga ondska som plötsligt har väckts till liv. De måste samarbeta trots att de inte tycker om varandra, annars riskerar de att dö. Tjejerna som så småningom förstår att de är häxor får utstå en hel del blod, svett och uppoffringar och jag gillar skarpt att författarna är så osentimentala med sina tjejer.

Det här är första delen av en trilogi, men jag rekommenderar att läsa ändå. Det är ingen jobbig cliffhanger på slutet som gör att man måste vänta en plågsam väntan till nästa del. Som för övrigt kommer ut i April 2012. Och filmen är på gång den också.

äntligen en läst bok

Har läst två hela böcker i December. Det är nästan lika många som under resten av året. Verkligen dåligt med läsning på sista tiden. Men men, det kanske blir bättring nu. Har en hel hög av julklappsböcker att hugga in i.

Hursomhelst. Första läsa var Niceville av Kathryn Stockett. Den utspelar sig i den amerikanska södern under tidigt sextiotal. Medborgarrörelsen har vunnit mark i norr, men i Mississipi är fortfarande rasismen stark. Inte minst i hemmen som anställer svart tjänstefolk. Det är fascinerande att läsa om familjer där den svarta barnflickan får pussa, krama och ta hand om barnen, men inte gå på den gemensamma toaletten eftersom det anses orent och smutsigt. Eller om barnen som när de är små älskar sina barnflickor över allt annat, men lär sig de vuxnas förakt allt eftersom de växer upp.

Romanen kretsar kring Skeeter, en ung kvinna som nyss återvänt till barndomshemmet efter universitetet, och har svårt att falla tillbaka i lunket i småstaden. När hon så kommer i kontakt med Aibileen och Minny, två svarta hembiträden, bestämmer hon sig för att skriva en bok, som bygger på deras historier. Ett farligt projekt i det hatiska Jackson.

Boken berättar utifrån de tre karaktärerna och är verkligen medryckande skriven. Stockett är duktig på att beskriva miljöer och känslor och man kan verkligen leva sig in i de båda världarna som lever tätt inpå men ändå långt bort ifrån varandra.

Ett anmärkning är dock att jag tror det lönar sig att läsa boken på engelska. Jag kan inte vara säker, men jag tycket att den svenska översättningen tappade rytm emellanåt.

Men dock, en helt klart läsvärd bok. Jag sträckläste den på två ensamma dagar.

Andra boken är Angelology av Danielle Trussoni, recension kommer snart. Men jag kan säga att det också var en sträckläsare.

Born to Run

Precis avslutat Christopher McDougalls bok Born to Run. Eller "Born to Run: A Hidden Tribe, Superathletes, and the Greatest Race the World Has Never Seen" som den inte allt för blygsamma originaltiteln är.

Boken börjar med en simpel fråga av författaren "varför gör min fot ont när jag springer?" och fortsätter genom evolutionen till dagens ultramaratonlöpare till de gåtfulla Tarahumara indianerna från Mexico. Författaren argumenterar för att människan är evolutionärt utvecklad för att springa långa sträckor och att alla människor är skapta för och skulle kunna springa långt. Samt att anledningen till våra tiders skador och problem från löpningen härstammar från den moderna skon. Ju bättre och dyrare skor desto mer skador är kontentan. Och att allt vi har lärt oss om löpning och löpsteg är egentligen fel.

Jag tycker boken är väldigt inspirerande och intressant. Det är spännande att läsa om ultralöpare som springer väldigt långa sträckor dagligen, ofta barfota, och inte lider av några knäproblem, benhinneproblem eller andra löprelaterade skador. Kan allting verkligen sitta i löpsteget och i skon? Spännande. Och jag är sugen på att prova.

Sen bör man säkerligen ta en del med en nypa salt, men det gäller väl det mesta här i livet.
Vidare tycker jag den svenska översättningen är rätt dålig. Jag tror att boken har mycket att vinna på att läsas på originalspråk. Dock var den svenska versionen allt jag hade att tillgå så det blev den.

Men jag rekommenderar boken, vare sig man är löpare eller inte. Om inte bara för de intressanta karaktärs och miljöbeskrivningarna.

puta madre

en månadagsvkäll måste vara en av de bättre kvällarna i veckan att spendera ute på restaurang. Dagen är generellt så tråkig och långsam den kommer aldrig igång på riktigt efter söndagens söndagsångest, att en middag ute lyser verkligen upp. Speciellt om den spenderas i ett ypperligt trevligt sällskap med fantastiskt god mat.

Jag och Carolina hade en dejt på Puta Madre. Ingen av oss har varit där förut, och jag måste säga att det var grymt bra. En indikation på detta är att vi träffades klockan sex. Och jag inte var hemma förren tio. Hela stället är inrett som en snofsigare bordell i en västernrulle anno sent 1800-tal. Röd heltäckningsmatta, röd böljande sammet i taket och prylar och pryttlar och bilder på väggar och hyllor och stora speglar i guldram. Och mycket stiliga kypare i tidsenliga kläder.

Allt på menyn lät extremt gott och vi hade väldigt svårt att bestämma oss. Jag åt iallafall, klippt från menyn: "Halstrad tonfisk som rullats i svartpeppar och rosépeppar på en bädd av salsa Veracruzana gjord på rostade tomater, oliver, kapris och oregano. Serveras med camotepuré toppad med rostad majs." Och det var den typen av perfekt tillagad tonfisk som är helt rosa och smälter i munnen. Och det jag smakade på Carolinas mat var minst lika gott. Och till efterrätt en stor, stor bit nöttårta. Vi var båda mätta som bollar efter att middagen var slut.

Och förutom grymt bra mat så hade vi fantastiskt trevligt. Prat om barn, karriär, jobb, träning, jämnlikhet, böcker och allt där emellan gjorde att tiden bara swishade förbi. Kan jag ha sådana måndagskvällar lite oftare hade jag nog aldrig haft söndagsångest.