Back again

Hemma nu. Sedan mer än en vecka. Om de två veckorna i England gick i lagom lunkande takt så flög den senaste veckan hemma med överljudsfart. Trots det. Väldigt skönt att vara hemma igen.

Tänkte däremot slänga upp några bilder från veckorna i Warwick och några timmar i London. I och med att min dator inte funkade med bilder kommer det nu istället.

Bara så jag inte glömmer hur det var.

Warwick var övveraskande grönt för att vara en gammal medeltida sten stad. Fylld av gömda passager och slingriga vägar .

Blommor täckte många husfasader

Och jag har förstått att trädgårdar är en stor grej för engelsmän

London är fantastiskt på alla sätt och vis

Uråldrigt och massivt

Blandat med nybygge

Folk, båtar och liv överallt

Så mycket att jag var tvungen att varva ner med lite te då och då.

I Warwick gjorde jag till slut ett besök på slottet.

Det var det väl värt. Spenderade säkert över tre timmar på att gå omkring och klappa gamla stenar.

inte det inlägget jag planerade

Jag skulle egentligen skriva lite om helgens aktiviteter. Samt lägga upp ett helt gäng med bilder. Men av någon anledning funkar det inte att ladda upp bilder. Sjukt irriterande. Teknologi är alltid emot mig.
Hela veckan har jag haft problem med att min dator plötsligt låser ut mig. Jag har ringt till Volvo IT typ sju gånger. De har låst upp. Sagt att jag måste uppdatera mitt lösenord på telefonen (vilket jag gjort) och sen konstaterat att problemet är löst. Några timmar senare händer samma sak. Det driver mig till vansinne.
Träning varje dag (nästan) funkar rätt bra här. Helt enkelt för att det inte finns så mycket annat att göra. Dock har jag tröttnat lite på att springa.
Så igår gick jag ner till parken där jag har sett en grupp köra Military Fitness förut. Jag frågade om jag kunde vara med. Och sen var det bara att köra.
Roligt. Lite som Cross Fit, fast med mycket mer kondition. Och inga vikter. Mycket benböj, armhävningar, ännu mer benböj, springa från träd till träd, göra spurter, hög hopp, olika magövningar och så vidare.
Förvånasvärt nog tyckte jag det var väldigt roligt att träna i grupp. Brukar inte göra det annars. Tror att jag har blivit Cross Fit skadad.
Det var iallafall skönt att köra 1,5 timmar med lite tyngre (dvs använda mer muskler) än löpningen. Och man blir alltid mer motiverad att köra lite extra när andra hejar än när man hejar på bara sig själv.
Idag har jag till och med lite lite muskelvärk.
Gött

dresscode

Här på kontoret, som på de flesta andra kontor förutom i Göteborg, är det dresscode som gäller. Det vill säga, man går inte klädd i jeans till jobbet. Män är klädda i kostym. Kvinnor i kjol, dräkt, kostymbyxor eller anat. Allt mycket prydligt.
Förutom på fredagar. För då får man ha jeans.
Och det är samma här som på andra ställen där liknade klädpolicys gäller.
Alla dagar ser människorna väldigt strikta och prydliga ut.
Men på fredagar verkar de komma i sina allra slappaste kläder.
Det är jeans, hoodies, fleecetröjor, sneakers och slappa t-shirtar som gäller.
Och plötsligt ser alla ut som helt andra personer. Och ungefär tio år yngre. Och inte alls särskilt seriösa.
Det är som om man får en inblick i hur de är på riktigt. Hemma hos sig själva.  Medan allt det andra alla andra dagar är en utklädnad.
Det är lite intressant. För hade jag kommit in på kontoret och alla hade varit klädda så här slappt. Så hade jag omedvetet ifrågasatt deras kompetens. Medans de i själva verket är precis lika kompetenta som de var i Trosdags. Fast de jobbar i en hoodie.

har vi mer timmar hemma?

har fallit in i en typ av rutin här redan. Efter bara fyra dagar.
Men det funkar ypperligt bra.


07.00 ringer väckarklockan. Jag vaknar utvilad, hittills före klockan.
07.30 frukost serverad på nedervåningen
08.30 min skjuts till jobbet kommer
09-17.30 jag är på kontoret
18.00 tillbaka på mitt rum, slappar lite, äter nötter, dividerar med mig själv
18.30 -19.30 ute och springer
19.30 dushar och så vidare
20.00 äter, slappar, läser, ringer, mailar
21.30 lägger mig i sängen
22.00 sover


Och jag inser att det är ungefär vad jag hinner med på en dag. Finns inte plats för mera. Tror jag.
Fast hemma, förutom allt det där ovan, så trycker man även in:
Laga mat
Städa
Hämta/lämna på dagis
Promenera med hunden massa gånger
Socialisera
Leka med barn
Ta barn till diverse aktiviteter
Fixa saker i lägenheten
Umgås med sin partner
Och säkert nåt mer som jag glömmer


Förstår inte riktigt hur det är möjligt.
Inte konstigt att vi ibland känner oss jagade och stressade

Warwick for some work

Befinner mig för tillfället i Warwick för två veckors tjänsteresa. Tanken var först att Micke och Simone skulle komma ner sista helgen. Men det visade sig att biljetterna kostar typ 6000 för två personer. Känns lite ovärt för två dagar. Så jag stannar två helger ensam. Börjar redan planera in en tripp till London. Kanske kommer gå på 6000 ändå...


Warwick är en gammal stad, med ett slott i mitten som byggdes redan 1068. Tyvärr brann stora delar av staden ner på 1500 talet. Så det mesta är nybyggt under 1600 talet.


Bed&Breakfast som jag bor i är en pytteliten byggnad i Tudorstil byggd 1480. Som Micke påpekade är det lite roligt att bo någonstans som stod färdigt innan Amerika upptäcktes av Europeerna.
Sheila, ägarinnan till huset, berättade att en gång hade hon en Amerikansk gäst som försökte karva loss en bit från en bärande pelare i matsalen för att ta med sig hem. Jag bländas av dumheten.


I och med att jag är enda gäst känns det lite som att bo hemma hos någon. Sheila och hennes man bor där också så klart. Fast jag får frukost serverad, tidningen utlagd på bordet och någon bäddar min säng. Rätt lyxigt.


På en annan not. Jag och Micke har gått med i en Whole Life Challenge med Cross Fit. Menas att man under 56 dagar (tror jag) ska utmana sig själv med ett antal saker i livet. Typ äta på ett visst sätt. Träna. Dricka vatten. Äta vitaminer osv. Och jag upptäcker hur svårt det är att äta enligt utmaningen när man är på resa. I och med att mjöl och socker inte är tillåtet så begränsas urvalet nästan till ingenting. Allting innehåller antingen mjöl eller socker i någon form. Jag har inte tänkt förut hur mycket småsaker jag slentrianäter. Typ chokladbitar, skorpor, godis, etc. Nu får jag tänka lite.


Och i England äter folk chipspåsar till lunch.


Just saying.

tankar på resande fot

Det där med resor alltså. Ibland är det svårt att veta vad man själv vill.
Jag tror att jag tycker om att resa. Men om jag känner efter vad jag egentligen tycker om så är det att komma fram. Jag älskar vara på resande fot framme på min destination, upptäcka nya ställen, äta ny mat, kolla på roliga grejer, dricka kaffe. Och allt annat som hör resande till.
Jag hatar däremot att resa ifrån. Varje gång jag ska åka iväg nånstans. Vare sig det är en kort tjänsteresa eller semester får jag ångest över att jag ska resa ifrån. Lämna Simone, lämna familjen, lämna hemma. Jag tänker att ”tänk om jag aldrig kommer tillbaka”. Jag tänker så även om jag inte reser ensam. Helt ologiskt. Och när jag är framme ångrar jag mig nästan alltid och undrar varför jag lät min ångset hindra mig från att boka en längre resa. Och då är det lagom sent att göra något.
Och sen, faktiskt, tycker jag väldigt mycket om att komma hem.

Kort besök i Warwick

Jag spenderade två dagar i Warwick i England för lite jobb. En bra resa. Kort flygning, lätt att förstå vad alla säger och mycket mycket fint. Jag har inte insett hur väldigt fint det är där. Antagligen hade jag tur med vädret. För det var shiny och fint. Men jag känner ändå, semester i Skottland skulle inte kännas helt främmande. Det enda, som vanligt, jag känner att jag borde kunna prata mer om fotboll. I och med att den första kommentaren jag får. Från taxichaffören på väg från flygplatsen var "the lady is not so interested in soccer I presume?"

Stratford upon Avon

Åka kanalbåt är ett strot nöje

Warwick, med borgen i bakgrunden

Vad som hinns med på ett par timmar i Madrid

Madrid är en av mina mer positiva stadsupplevelser på länge. Jag hade egentligen ingen särskild bild av stan. Mest att den kommer lite i skymundan av Barcelona. Är man turist så är det dit man allt som oftast åker. 

Men Madrid klarar sig bra i konkurrensen. Den är inte lika lättillgänglig och turistvänlig som Barcelona. Snarare väldigt stor och brötig och full med folk. Som inte är turister. Men trots den väldigt dåliga ekonomiska situationen i Spanien är stämningen till största delen positiv. Folk är vänliga och hjälpsamma trots språkförbistringar.

Några snabba om Madrid: 

• Alla restauranger öppnar sjukt sent. Hinner dö av svält innan klockan blir tio och det är dags att äta middag.
• Tiggarna säljer näsdukar. Verkar vara så att i olika städer är det olika strategier. I Milano var det flätade armband, i Paris var det tändare och här är det näsdukar
• Trafiken är oväntat lugn. Ingen tutar, ingen tränger sig före eller gestikulerar, bilarna stannar vid övergångsstället långt innan man är framme vid trotoarkanten.
• Kaffet är gott. No surprise here. Och man kan få en cappucino utan att kyparen tittar snett på en.  
• Spaniorerna verkar inte äta lunch. Finns ingen cafeteria i huset, inga restauranger i närheten. De äter en macka vid datorn. Alternativt, om de äter lunch så tar den minst en timme eller mer. Verkar inte handla så mycket om att få i sig mat, mer att ha en trevlig stund med sina kollegor.
• Och sen middag vid tio som sagt. De sysslar inte med mellanmål eller smågodis.
• Det anses väldigt normalt att män ska vara välditg matcho. Typ aldrig erkänna att de är sjuka. Och sen när de blir sjuka, skrattar fruarna rått åt deras ynklighet. Och säger ”suck, typiskt män”
• Jag borde lära mig mera om fotboll. I alla länder jag varit senaste månaderna är fotboll den typiska konversationsstartaren.

Cibeles palatc, stadshuset i typisk nyklassicistisk stil




Churros 



Doppade i choklad. Mycket gott. Och mycket populärt. Köerna till cafét slingrade sig långa

Kallt var det. Mellan noll och minus tre. Men torrt och soligt. Mycket fint. 

Arkitekturen är fantastisk vacker var jag än tittade

Cybele, den grekiska fertilitetsgudinnan. Centrum av Madrid och Real Madrids inoficiella maskot

Som sagt. Rätt mycket folk. Rätt så mycket folk 

Kaffepaus på en bakgata nånstan

Framför kungliga palatsen. En kunglig fontän

och en kunglig karusell

business and pleasure

I Fredags jobb i Bergamo och på Lördagen besök i Milano. 

Jag har aldrig varit i Milano förut och visste inte riktigt vad jag hade att förvänta mig. Förutom mode då så klart. Och det var det. Mode överallt. Affärer, människor, foto shoots, kläder. Men det fanns väldigt mycket mer. Gamla kyrkor, en enorm katedral, starkt kaffe, mycket god pasta. Jag hade ungefär åtta timmar på mig att går runt så jag hann inte så jättemycket. 

Men ett första intryck iallafall. 

• Kaffet som dricks är enbart espresso. Ber man om någonting annat så tittar de konstigt på en. 
• Pastan är fantastiskt god. Och betydligt mer al dente än den jag kokar hemma. 
• Men kan bero på att själva spaghettistråna är mycket tjockare än de som säljs här.
• Människorna varierar mellan att vara mycket hjälpsamma. Typ går fram och frågar om man behöver hjälp när man står och konsulterar en karta. 
• Till att vara extremt oartiga.
• Inte så många tiggare, men desto mer påträngande försäljare. Den typen som slänger sina varor på en och vägrar ta tillbaka dem när man försöker gå därifrån. 
• Stan är lite mer nedgången och sliten än till exempel Paris. Men lite mysigare och inte så pampigt storslagen. 
• Jag såg iallafall tre modefotograferingar på gatorna. 
• Och en del (vad jag tror) var fotomodeller.
• Ja, absolut en stad värd att besöka. 

Ja, jag besökte en kyrkogård här också. Cimitero Monumnetale. Mycket vackert.

Men lite öde och kallt

Hittade triumfbågar insprängda här och där. Stan har liksom vuxit upp runt om

De flesta affärer är mycket exklusiva. Och mycket dyra.

Maten flyttar ut på gatorna 

Jag lyckades inte få biljetter till DaVinicis Nattvarden. Men det saknades inte andra mycket utsmyckade kyrkor

Modefotograferingar som sagt

Utsikten från taket på katedralen var värd alla 280 trappstegen 

Det kryllade nedanför

Om man tittar på alla detaljer på Il Duomo så förstår jag att den tog femhundra år att byga 

Galleria Vittorio Emanuele II. Världens äldsta shopping mall. 

Paris Paris

Jag kom hem från Kraków i Tisdags. Spenderade en dag på kontoret. Och åkte till Paris i Torsdags. Planen  var två dagar jobb och två dagar Parisweekend.

Jag har varit i Paris en gång förut, bara under en dag, tillsammans med Micke. Redan då tyckte jag det verkade vara en helt grym stad. Och efter att ha spenderat en helg på egen hand kan jag lägga till att jag fullkomligt älskar Paris. Flera gånger om. 

Allt är fantastiskt, storslaget, grandiost. Såpass att det knappt får plats i kameran. Allt är gammalt och vackert. Arkitekturen är varierande och jag stannar storögt vid varenda torg och gatukorsning. Första dagen promenerade jag nästan i tolv timmar. Mätte ut det på Google Maps och det visade sig vara nästan sjutton kilometer. Och ändå kände jag att jag bara hann skrapa lite på ytan. På söndagen hann jag bara med fjorton kilometer och lite mer skrap på ytan.

Lite allmänna intryck:

• Har man kunnat bygga det stort och storslaget har man tänkt "kanske det går ännu större"
• Parisare är inte särskilt arroganta. De är bara ointresserade. Vilket jag kan förstå på ett sätt. Hade de gått fram till varenda turist som ser vilsen ut med en karta i handen hade de inte kunnat ta mer än tre steg framåt.
• Kaffet är mycket gott.
• För att inte tala om croissanterna... med choklad.
• Och man sitter på uteserveringar trots att det är svinkallt.
• Alla barn jag såg var oerhört piffiga. Jag pratar knästrumpor och lackskor, små duffeljackor och scarves. Samtidigt som de åkte sparkcycklar eller trehjulingar.
• Föräldrar var mindre piffiga.
• Barnen verkade gilla fika. Även de små varianterna.
• Mode mode mode. Varje kände eller mindre känd designer hade en affär, helst i flera våningar, och gärna på flera olika ställen.
• Det mesta är extremt dyrt.
• Men mycket mycket vackert.
• Det finns inte så många tiggare. Däremot desto fler hardcore uteliggare som släpade sina tillhörigheter, inklusive kartonger att sova på, i stora svarta väskor på hjul. De flesta uteliggare var gamla människor. Mycket sorgligt.
• Det tutas mycket när det körs. Och alla kör oerhört snabbt. Jag pratar om gasa så mycket man kan mellan varje trafikljus. Och tvärbromsa framför gångtrafikanter så det tjuter i asfalten.
• Det finns väldigt många små hundar.
• Maten är god. Överallt. Även på minsta hak. I alla fall all mat jag åt.
• På söndagar är alla affärer stängda och Parisare ägnar sig åt att socialisera på restauranger och marknader. Hela familjer inklusive småbarn och far/morföräldrar.
• Egentligen massa mer intryck. Men det får vara till nästa gång. Jag ska definitivt åka tillbaka.

Här nedan kommer ett överflöd av bilder. Då har jag ändå försökt begränsa mig. I datorn har jag över tvåhundra stycken.



Alla vägar leder till Paris..



Cemetiere de Montmartre. Som en hel stad. Gravar från 1500 talet tills idag. Alla olika.

Paris skyline från Sacre Coeur

Och själva Sacre Couer. En studie i överflöd

Vintage affärer överallt. Hade kunnat spender en hel dag med bara gå och rota i dem

Rue de Montorgueil, gammal gata kantad av kafeér, ostaffärer, vinaffärer och små marknader. Och turister då förstås.

Snubblade på en Christian Louboutin butik

Det där tornet... Från Pont des Artes

Där alla älskade hänger hänglås med sina namn på. Hela bron är täckt.

När kvällen kommer blir det om möjligt ännu finare

Louvre pyramiden

Det är kallare än det ser ut på bilderna

La Madeleine. Stooor kyrka

Jardin du Luxenburg

Vad är Frankrike utan ostar

Centre Pompidou

Och en väldigt stor trappa