Islossning

Isen har släppt på kanalen och flyter i stora sjok ut i havet allt droppar och stora plöar har bildats runt varje dagvattenbrunn. Förhoppningsvis håller plusgraderna i sig, och vintern tar slut. Jag längtar efter torr gruskorning asfalt, efter att kunna gå ut i converse och skinnjacka, lukten av gräs, ljudet av fåglar och alla andra klichéer som har med våren att göra. Just nu är det mest grått.
Fredag på jobbet efter fikat är det tommaste som finns. Alla packar ihop, planerar helgens festande, umgänge, kompisar, pojkvänner, dejter. Jag är mest trött. Ska åka hem. Kanske köpa tidningar. Å andra sidan kanske inte för snygga kläder gör mig mest deprimerad. Jag kommer nog mest äta chokald och vänta på micke.

dela lika

Eftersom flera tydliga tecken pekar på att den här graviditeten faktiskt äntligen lider mot sitt slut tänkte jag att det kunde vara på sin plats att fundera lite på mitt och Mickes försök att dela så lika som möjligt på tiden som gått.

Just graviditeten är av naturliga skäl svår att dela på, eftersom den så påtagligt fysiskt påverkar mig mer. Vår lösning på det var att lägga allt ansvar, utöver att bli tjock på Micke. Han har skött all kontakt med MVC, deltar (oftast utan mig vilket inte riktigt var meningen) i föräldrakurser, fixar saker med försäkringskassan samt vet vad jag får och inte får äta. Undrar jag något graviditetsrelaterat frågade jag Micke i stället för att ta reda på själv.

Det har fungerat väldigt bra så gott som hela tiden. Jag har inte haft något att göra med försäkringskassan, Micke har bokat och deltagit i alla MVC besök, faktiskt mer än jag har kunnat på grund av för mycket på jobbet. Och han är den som har styrt upp barnvagnen. Vi har lånat/köpt en hel del böcker om graviditet och föräldraskap som vi båda har läst. Där är det ett visst avsteg eftersom det är jag som nästan alltid har varit initiativtagaren till att skaffa boken samt att jag i de flesta fall har läst ut boken långt före Micke. Men böckerna har ändå använts som diskussionsunderlag så det räknas nog som OK. Ett annat avsteg är allt jag har tvingats att ge upp en hel del vardagssaker som inte påverkar Micke. Som att jag inte kan äta ostar eller dricka alkohol, jag kan inte träna det jag vill osv. Han har inte behövt ge upp och avhålla sig från saker på samma sätt. Däremot får han stå ut med mitt klagande över att jag vill ha min kropp tillbaka. Så helt rättvist är det inte i just det fallet. Ett sätt hade varit att möjligtvis Micke fick sympatiavstå av alkohol och blodiga biffar. Men det slog mig faktiskt inte att föreslå det och han erbjöd sig inte.

Som experiment betraktat blir slutsatsen ändå att det går väldigt bra att dela lika på en graviditet med vår uppdelning, men att det kräver engagemang, vilja och medvetande från båda. Och jag tror att resultaten är positivt och att vi båda känner oss lika engagerade och inte har fallit den klassiska fällan att den kommande pappan känner sig utanför hela processen.

Nu är vi inte helt i mål ännu. Men vi ämnar fortsätta som påbörjat.

igår

Mina föräldrar och syster samt Mickes pappa och bror kom över. Micke hade fixat semlor och ewa hade fixat en fantastiskt god tårta. Triple Chock. Det säger allt. Jag kan bara tillägga att vi snackar tre olika sorters choklad på choklad täckt av ännu mer choklad. Oh yeah!
Tyvärr glömde jag fota tårtan.
Och resten av kvällen också för den delen.
Men här är semlorna iallfall

Jag fick jättefina blommor, och massa presenter som jag hade glömt att jag ens önskade mig. Vi satt och pratade länge och skrattade mycket. Så istället för att bli tröttare och tröttare på kvällen blev jag bara piggare.
Så efter att alla hade gått vid tiotiden gick vi ut på en promenad runt kvarteret. Jag har inte rört mig på över två veckor på grund av alldeles för mycket att göra på jobbet så det var väldigt skönt att gå lite. Och det snöade massor så det var väldigt fluffigt och fint.
även om det var lite kyligt

eklandagatan helt täckt av snö

och Micke fotograferade många snötäckta saker

time for gnäll

Nu har jag varit gravid i evigheter känns det som. Så jag borde vänja mig, iallfall lite. Istället så tröttnar jag på det hela mer och mer. För att:

* Jag kan inte träna något som är roligt
* En större viktuppgång har spritt sig på min kropp. Trots att jag inte äter (mycket) mer eller onyttigare än vanligt
* Jag får inte dricka alkohol eller äta ostar
* Andra tar på min mage utan att fråga
* Andra har åsikter om vad jag får och inte får äta och om jag borde lyssna på de råden eller inte
* Jag kan inte ha mina vanliga kläder och de flesta gravidkläder är fula eller dyra eller både och
* Jag får inte bära tungt
* Jag kan inte springa eller ta längre promenader
* Jag trakasseras med frågor om jag vet barnets kön
* Det finns massa människor som ”vet” hur det är, hur jag mår och vad jag borde göra. De har nästan alltid fel.

…och då har jag ändå förskonats från de riktiga graviditetsåkommorna som illamående, foglossningar, ryggont och annat ont, eller konstiga cravings.

söndag i februari

upptäckte att jag hade glömt mössan när det var för sent. Öronen blev rätt kalla

såå mycket som ser gott ut. Fast valet var enkelt. Kladdkaka med hallon

kalla ljusstakar

skyltstolpe med kläder på

Indinsk gryta in the makeing. Massor av kryddor

chokladmuffin som fick följa med hem

Årets första semla

Desperat trötthet kräver desperata åtgärder

och jag åt upp allting på under en kvart. Men jag blev pigg som en
lärka.

Ifall du undrar...

...var Joe har tagit vägen

att göra sitt jobb

Hur gör man när folk inte vill ta ansvar?
Enligt mina inte alls helt objektiva observationer består en arbetsplats av ungefär 80% människor som är ovilliga att ta ansvar och om man har tur de resterande som kan tänka sig ta ansvar. Av dessa resterande 20% kanske hälften tar på sig ansvaret självmant medan resten ändå behöver en viss knuff eller personlig handpåläggning. Men hur gör man med dem som har ett officiellt ansvar och ändå gör sitt bästa att smita eller skjuta ifrån sig det genom att skylla på olika yttre omständigheter. Typ -Jag visste inte om det -Jag fick inte informationen i tid -Jag har inte gjort detta förut osv osv. Mitt problem är att jag ska ta över ett arbete som ska vara "klart" alltså godkänt, signed-off vad du nu vill kalla det av en annan grupp. Men om personen/gruppen vars jobb det är att godkänna inte gör det i tid, vad gör jag då? Då kan inte jag starta mitt arbete. Det tar oändligt mycket mer av min tid och energi när jag måste tjata, gräla, uppmana andra att göra något som ändå är deras jobb.
Grymt irriterande.

Det här med att jobba hemifrån...

stanna hemma

såg det här inlägget i Expressen om vår nya EU minister Birgitta Ohlsson. Det handlar om att Birgitta bör stanna hemma bara för att hon är gravid. Och att det är en katastrof mot Birgittas barn, alla kvinnor och hela borgeligheten om hon Åker till Bryssel.
Saxat från artikeln.

"Mina båda döttrar har jag absolut inte uppmuntrat att lämna sitt kvinnokön för att bli generaldirektörer eller styrelseledamöter i börsnoterade bolag. Efter det att jag hade startat mässan Kvinnor Kan stod det helt klart för mig, att vi kvinnor inte ska lämna våra hem överhuvudtaget. Ska vi göra något så skall vi göra det med vårt hem som bas.
Birgitta Ohlssons beslut att tacka ja till jobbet som EU-minister är inget annat än tragiskt. Hon är inte bara en farlig förebild. Hon visar också att hon inte har förstått något om sig själv, om livet och vad det innebär att bli förälder."

det är faktiskt sorgligt.
Och tydligen håller många andra med. Mer kritik från KD gubbar

"- Om min fru varit i den situationen hade hon inte gjort det, och jag skulle ha hållit med henne, säger Kjell Eldensjö, riksdagsman (KD)."

What the fuck

hur gör man

Nu har jag inte fått veta vem ska bli min ersättare ännu eller när den personen dyker upp. Men jag har i alla fall försökt sammanställa en lista på vad jag gör på dagarna, för att underlätta lite för alla inblandade. Och upptäckt att det är mycket svårare än jag trodde. Först och främst om jag bara skriver ner de återkommande sakerna, sådana som jag gör varje månad eller kvartal så blir det pinsamt lite. Slutsatsen måste vara att jag inte har några riktigt fasta arbetsuppgifter som jag konkret kan överlämna. Således så antingen sitter jag och surfar hela dagarna eller så har jag bara ad hoc uppgifter som är sällan likadana. Och eftersom jag surfar lite sporadiskt och oftast på lunchrasten så måste det vara alternativ nummer två. Och om man bara ägnar hela dagarna åt att lösa plötsligt uppkomna problem, analyser på siffror som förändrar sig varje månad, utveckling av rapporter, prata i telefon med olika länder, svara på mail med mera hur lämnar man över det till någon på mindre än en månad?

maybe the feeling's back

För första gången på länge börjar jag tycka att min jobb är roligt och meningsfullt igen. Jag har väldigt länge känt mig extremt omotiverad och avtrubbad på jobbet. Det har känts onödigt att gå dit, onödigt att anstränga sig för att göra det lilla extra förutom absolut krävda minimum. Men nu äntligen känns det som om jag har en riktning och ett mål med vad jag gör. Jag har sjukt mycket att göra, alla är extremt stressade och jag är nöjdare än på flera flera månader. Nästan lite typiskt att jag bara ska jobba en månad till. Fast då har jag i och för sig något positivt att se fram emot och komma tillbaka till.

På väg hem från kontoret

egomänniskor

åkandes till kontoret i morse, precis på Oljevägen stod en ung blond tjej och vinkade. Hon verkade ha problem med sin bil. Jag och Josefin åkte först förbi, vi hann inte stanna i tid och det kom massa bilar bakom oss. Men vi kollade bakåt och det var INGEN som stannade. Folk är så fruktansvärt ohjälpsamma. Så vi u-svängde och körde tillbaka för att kolla vad som hade hänt. Det visade sig att hon hade kört fel, velat vända och fastnat på en isklump. Så Josefin satte sig bakom ratten och jag och tjejen puttade på. Och eftersom det var en Smart så fick vi loss den rätt så snabbt. Men jag tycker verkligen att det konstiga är att ingen stannar. Området här är ju både industriområde och kontorskomplex så det åker rätt mycket folk förbi. Borde vara så att någon kände sig manad att stanna och putta på.