Hanami

Idag träffades vi upp i Botaniska för Hanami. Det är en japansk tradition där man går ut i parkerna, har pic-nic och tittar på körsbärsblommor. Så det var det vi gjorde. Packade ihop bebis, kaffe och lite choklad. Mötte upp Chris som hade med sig pajer och champagne och satte oss på filtar under ett körsbärsträd. Botaniska är oerhört vackert nu. Alla vårblommor verkar ha slagit ut så det är en orgie av färger, former och lukter. Gå och titta innan det försvinner. Vi satt mest på våra filtar och sippade champagne. Very nice.

Micke o Sim

Dags för paj

Vi åt ägg

Tora

Salladen var rolig

För ovanligheten skull är alla bilder tagna av mig. Jag skulle tippa på att bättre bilder kommer på Mickes blogg inom en snar framtid.

För övrigt så var jag och hälsade på en alldeles ny söt bebis för några dagar sen. Och jag tänker att hur kan det vara möjligt att jag har glömt att de är så små. Som en liten liten groda. Helt hjälplös och lealös och liten. Sån var Sim också. Men nu tittar hon på en, räcker ut tungan och slänger flaskan i golvet.

den pyttelilla nya bebisen

so much change

gjorde en snabb översikt i min blogg igår kväll. Har ändå hållit på att skriva nästan dagligen sedan 2007. Det är lång tid. Jag har aldrig lyckats skriva dagbok så här länge. Men min blogg älskar jag, trots alla faror med att lägga upp sig själv och sina nära på Internet. Och jäklar vad livet har ändrat sig. Vad jag har ändrat mig.

Hela 2007 och 2008 bodde Micke i Pajala, jag var mest på jobbet och verkade deprimerad större delen av tiden. Livet kretsade kring jobb, frustration på jobb, äta ute, träna, läsa böcker, träna ännu mer, resor. Oh dessa resor. Costa Rica, New York, Polen, Rumänien, Norrland, Belgien och lite till. Jag saknar och längtar. Men trots allt, deprimerad, trött, grått i själen. Det var inte en jättebra tid tror jag.

I början av mars 2009 flyttade Micke hem. Fokus ändrade sig. Fortfarande jobb, fortfarande frustration över jobb, men mer nöje. Fikor, bior, spelningar, massa massa klättring. Ett fåtal resor. Bröllopsplaner. Inte lika mycket depp, men fortfarnade en del djupa dalar. Anndra hälften av året. Fokus jämlikhet. Diskussioner och tankar hur livet kommer bli. Livet med bebis, livet med barn. Djup frustration över att vara gravid. Trötthet. Oh denna ständiga trötthet. Över mörkret, över väntan som aldrig tog slut, över osäkerheten.

Nästa fokus, nästa år. Bebis, bebis, bebis. Hemmatid, ensamtid, egentid, bebistid. Letande efter en vardag. Lära sig ett nytt liv. Roligt, spännande, frustrerande, vackert, svårt.

Och nu. Tillbaka på jobbet men med ett svagare fokus. Ännu mer letande efter en vardag, efter balans. Det började dåligt. Stress, sjukdomar, dålig planering, dåligt liv, dålig tid. Men trots allt. Inte lika mycket djupa dalar, inte så grått, inte så depp. Bebis, familj, vardag. Det ger energi, det tar energi också, men ger mer. Deppigheten är borta. Ersatt av nåt annat, nån annan. Livet är fortfarande jobbigt emellanåt. Men inte längre grått. Inte längre tomt.

påskhelgen

Påskhelgen har varit fin. Fin över förväntan även. Men att säga att den skulle ha varit vilsam hade varit något överdrivet. Vi åkte på klätterresa till Kjugekull. Tillsammans med ett gäng andra. Ett gäng på sju vuxna och fem barn. Fem barn i åldern nio månader till två år. Om jag nånsin skulle haft illusionen att en stor familj verkar som något att ha kanske jag skulle tänkt annorlunda nu. Om jag säger att det inte var tyst en sekund. En sekund, I tell you, då överdriver jag inte. Jo, på natten var det tyst. Men då var jag så slut att jag inte hörde det. Men fint var det. Rolig klättring. Jättevackert område. Och himla skönt att komma iväg från stan. Och Sim stortrivdes.



alla barnen och några av föräldrarna

en sten

kotte

 

fina fina vitsippor 

liten liten kaffef



en större sten



en plågad min



flying baby

on air

jag åker bil till jobbet och lyssnar till morgonpasset på P3. Det är jäkligt roligt, jag skrattar en del och svär lite mindre åt trafiken på Älvsborgsbron.

Sen ringer jag till Micke:

-Jag ba, hörde du radion?! Sjukt roligt. De pratade om sån musik jag växte upp med. Jag skrattade massor. -Han, ba, jaa jag hörde, och jag tänkte på dig.

Det är så fint tycker jag. Att vi lyssnar på samma radioprogram, och vet vad den andra skrattar åt. Och sen skrattar åt det tillsammans.

matorgie och äntligen klättring

I lördags så var det dags för ännu mer firande. Denna gången för mig och Micke. Vi firade att vi har klarat av ett år som föräldrar. Ett år av ett helt nytt liv. Utan att tröttna på varandra, utan att tappa allt för mycket av romantiken, utan att fundera på skilsmässa. Men med världens bästa bebis. Som vi passade på att lämna på Grimmered för en helkväll på La Cuccina Italiana. 

Helkväll I tell you.

Parmaskinaka på surdegsbröd

Pizzaboll i strut

Italiensk frukost, vaktelägg, korv och blomkåssoppa

Kräftsoppa med pilgrimsmusslor

Pizza i delar

Oxsvansragu

Torskrygg med diverse tillbehör

Lammbringa 

Ostar

Efterrätt numero uno

Och numero due, med vaniljkräm på tub

En liten till 

Och så fick vi en present av ägaren. Signerad kokbok

Ledsen för den extrema matporren. Men det var fantastiskt gott. Vi satt nog som fatstklistrade vid våra stolar i nästan tre timmar.

Söndag sen. Nästan lika bra dag. Strålande solsken och uteklättringspremiär. Gick mycket bättre än jag kunde tro. Var inte riktigt så klen och feg som jag hade förväntat mig. (men nästan)

utekväll mitt i veckan

Hade tänkt köra min hoj till verkstaden idag morse. Men för det första så verkade vädergudarna vara på krigsstigen igen och det spöregnade. Och för det andra, något viktigare, så startade den inte. Mina fordon uppför sig inte alltid som jag vill. Även om jag pratar snällt och klappar på dem. 

Efter jobbet träffade jag upp Anna och hennes kompisar för lite mat och konsert. 

 Skaldjurspasta och Cremè Brule på Caleo och sedan spelning med Lisa Miskovsky på Stadsteatern. Har inte hört hennes musik sedan after ski kvällarna på 90-talet. Men då var hon bra. Och nu var hon ännu bättre. Jag blir alltid lika förvånad att så mycket röst ryms i en så lite kropp. För hon var pyttekort och tanig och hade fantastiskt fin röst som emellanåt gav rysningar längst ryggraden.

Förbandet var en liten dansk, som var grymt nervös och tackade publiken att vi hade varit så snälla och faktiskt lyssnat på honom utan att prata och störa.

och anna fick en autograf. 

and life goes on

tisdag kväll redan. Och helgen har gått något så ofantligt snabbt. Det känns knappt att jag har hunnit med. Skulle behövt en extra helg precis efter bara för att andas ut. 

Lördag har vi haft födelsedagsfirande för Sim. Ett år, det är stort, måste ju firas, iallfall lite. Och vi hade inte så lite firande. Både Mickes mamma kom från Bryssel och Sverre och Unni från Norge. Och mina föräldrar och syster och Sammi var med of course. Tillräckligt med folk att jag skulle vara helt slut efteråt. Men det blev otippat trevligt och fint.  Sim var i sitt esse och imponerade på alla. 

Det är helt sjukt att hon har gått från det här:

Till det här

Vet inte ens om man skulle känna igen henne som samma person.

Jag bakade iallfall en makalös morotskaka från Malawi. Och alla inklusive morotskakskännarna Ewa och Sammi gav den högsta poäng. Och det var ju nice, med tanke på att det enda jag nånsin bakar är bröd.

Ewa var skitsnygg och hade grymt höga klackar. Jag blev genast avundsjuk och ville ha likadana. Har legat av mig lite då det gäller att klä upp sig till vardags. Det har blivit lite för mycket fokus på det bekväma. Och att jag ofta klär mig i mörker för att inte väcka resten av de sovande människorna i hushållet spelar antagligen in också.

På kvällen efter kalaset gick jag ut och sprang en välförtjänt joggingrunda och gick sedan på fest hos Josefin. För att mötas av storgråtande bebis när jag kom hem vid ett. Men så är det ibland.

Söndag sen. Första riktiga vårdagen. Varmt, och då menar jag "sitta i solen i linne" varmt. Jag bara säger. Vädergudarna, nice work! (Förutom idag då, då vädret suger fett) (igen)

Ignorera den dåliga hållningen och allt för stora urringningen hos kvinnan på bilden och lägg märke till bebisens extremt coola look.

För att inte tala om nya skor, som gör att man kan gå omkring på gatan lite som man känner för.

Och i lekparken då såklart.
Med lite hjälp.

Alla bilder helt fräckt snodda från Micke. 

Första uteserveringsdan

i solglasögon o t-shirt!

Fördommar

Jag som trodde att panshisar inte åt pizza.

ups and downs

igår var en sådan där typiskt bra dag.

Hem tidigt från jobbet (med tanke att jag satt till nio på kvällen dagen dessförinnan kändes det helt ok), solen sken, lite iallfall, och det var ljust ute. Vi packade ihop oss så fort jag kom hem och åkte till skatås för att prova joggingvagnen.

Jag försöker att komma i form nu. Det går väl sådär kan man säga. Konditionen är i botten och det kommer krävas en del smärta innan den är tillbaka på sin ursprungsnivå.
Men iallafall. Joggingvagnen var grym. Även om det känns tungt när man springer. Sim sov som en sten trots guppandet och det var kul att springa tillsammans. Så mer sånt helt klart.

Mitt humör sjönk avsevärt på kvällen när det tog mig runt en och en halv timme att få Sim att somna. Speciellt när jag tänkte på att Micke berättat att han brukar läsa för henne tills hon bara somnar in. Jag har aldrig lyckats med detta konststycke. För mig gråter hon eller tvärvägrar att somna. Jag kallar det bröstens förbannelse.

Imorgon ska vi ha kalas.

min smurf

Vår finaste lilla smurf.
Tänk att du kom just till oss.
Och varit hos oss ett helt år redan.
Ett år fyllt med massa glädje och lycka.

Också oro och rädsla och trötthet.

Du är en lite huligan, en upptäckare och mästare på att kasta boll.
Du slänger ut alla böcker ur bokhyllan och bläddrar i dem utan att riva sönder en enda.
Du är en kroppskontaktsjunkie som totalt vägrar att sova själv
och gör tvärt emot alla metoder i alla böcker.

Och du är glad. Alltid glad. Alltid pratsam.
Förutom när du tycker att vi ignorerar dig för länge.
Att vi inte bär och kramar dig tillräckligt mycket.

Det känns som det var en hel evighet sedan jag var gravid med dig
eller som du kom till oss igår.
Det går inte ihop.

Kärleken till dig är så mycket större än jag nånsin trodde.
Den känns för evigt.
Bara tanken på att göra dig ledsen skär i hjärtat. Även om jag vet att jag ibland måste.

När du kommer krypande i krokodilfart när jag kommer hem från jobbet.
Du skrattar och pratar som en liten ailen.
När jag lyfter upp dig och du pussas gång på gång med munnen helt vidöppen.

Du tycker om att dansa med Micke
och hoppa upp och ner till musik. Ju mer det skakar desto bättre.
Du är kittlig på halsen och på fötterna och älskar att bada. Även om det är kallt vatten.
Du är modigast och tuffast av alla.

Imorgon fyller du ett år.
Du har allting du behöver.
Men du har gjort vårat liv så mycket roligare.
Och jobbigare.
Och fyllt med kärlek.

Jag vill att du förblir sådan här. Glad, öppen, nyfiken.
Även sen, när du är tonåring, vuxen,
det vill jag.

Jag älskar dig masor.

something changed

har jobbat över idag. Länge, länge. Men för första gången sen Oktober så översköljdes jag inte av ett förlamande dåligt samvete. För första gången sen Oktober såg jag hur klockan blev fem, sex sju, åtta utan ha ont i magen av ångest över att inte vara hemma. Jag kunder till och med uppskatta utmaningen på jobbet och inte känna mig som en dålig människa.

Jag vet inte vad som är annorlunda. Jag har alltid vetat att Micke kan ta hand om Sim på bästa sätt. Att det inte lider någon nöd på dem. Att jag inte behöver kompensera honom bara för att jag blir sen. Jag har vetat allt detta, men ändå inte. Min kropp och psyke har inte trott på min hjärna.

Nu har något ändrats, det har blivit ett skift i mina tankar. Min inställning är annorlunda och jag känner mig enormt mycket bättre.

Även om jag är svinhungrig efter en dag där tre dumlekolor och två  var enda näringsintaget efter lunchen.