anna eller kampen om tiden

tiden är en intressant företeelse. Den är på något mystiskt sätt omvänt kopplat till behovet av den och intresset för den. Har man ett stort behov av den, eller inget intresse för den så flyger den iväg utan att det märks. Är man däremot intresserad och tittar på klockan stup i kvarten så rör sig tiden väldigt långsamt.

Du kan gissa vilket av dessa det var idag. Hela jobbdagen försvann i en blikning. Sen åkte jag hem till mina föräldrar för att öva på min presentation. För att klämma in lite träning emellan hade jag med mig löpkläder och sprang en runda i Rudalen. Har glömt hur kuperat det är där, kändes som jag skulle falla ihop efter den fetioelfte uppförsbacken. Jag skulle vilja kunna springa sådär lätt och fritt som man ser på film. Istället så är löpningen ofta förkippad med smärta.

Nu är klockan elva och jag måste börja packa.
Taxin går klocka sju.

By the way. Intressant analys idag på mail. Jag återkommer med en reflektion.

what is it about sundays

jag verkar inte kunna hantera mer än en dag ledig på egen hand. För det mesta lyckas jag ha roligt, träffa vänner och vara social på Lördagen. Men sen på Söndagen är jag helt blå. Det slår sällan fel. Från full av energi förvadlas jag till någon som helst inte vill gå upp upp ur sängen, som drar ner persiennerna för att hålla ljuset ute och som tröstäter flingor dirket ur paketet. Vad är det med Söndagar egentligen? Vad är det med mig?

Säg inte att det här inte är sött

sunshine life

kom hem sent igår med skrapade knän och ömma fingertoppar. Vi hade varit och klättrat ute i Landvetter, där finns ett gäng nybultade sportleder som var lite för svåra och rätt så elaka. Klipporna var så vassa att jag nu definitivt behöver nya skor. Mina gamla har blivit lite shreddade.

Strålande vacker dag, massa sol och varmt. Årets första engångsgrillning. Korv med ketchup och senap på en röd filt bland massa myror. Två fästingar på benet. Ridning och en jättsöt fölis. Bok och solhatt på en filt bakom lägenheten. Det är konstigt hur lätt livet känns ibland. Och hur svårt andra dagar.

Idag måste jag jobba lite. Inte alls sugen.

no expectations

kände att idag återigen skulle bli en av dessa dagar då hjärnan töms på energi och det enda jag orkar göra efter jobbet är att snurra in mig i duntäcket.

Men pappa ringde vid halv nio (fortfarande kvar på jobbet) och frågade om han kunde bjuda på piroger. Och vem kan tacka nej till piroger. Så jag packade ihop min dator, få bli lite jobb i helgen istället, och åkte iväg till Krakow. (Som en parantes så funkar min bil fläckfritt nu, det är som om den visste att den var i onåd, och precis när jag ska lämna den på verkstan så slutar alla fellampor lysa. Typiskt)
Hursomhelst, efter två tallrikar piroger och mitt i efterrätten (äppelplättar med vispgrädde och glass) så upptäcker jag A sittandes helt själv i baren ätandes soppa ur bröd.
Så istället för en deppig kväll själv så blev det en spontanuteätarkväll med pappa och kompis. Mycket trevligt. Och jag behövde inte göra upp en enda plan så jag slapp stressen planer i förväg medför.

Det är det allra trevligaste, när man har så låga förväntingar att det inte är några förväntingar alls. Och det visar sig att saker och ting blir så bra.

Förresten så såg jag en lapp i trappuppgången att det har varit inbrott på vinden. Måste gå upp dit och kolla om nån äntligen har knipsat det främmande hänglåset på vår dörr.

update

torsdag sent.
precis hemma från jobbet och precis på väg att lägga mig.
Mitt huvud är tomt, jag känner mig tömd på tankar och tömd på ord.
Mitt sociala liv har gått i graven, har inte pratat med C på över en månad.
Inte berättat för någon.

Jag kommer tillbaka imorgon
ska försöka iallafall

det händer så lätt

cycklade till jobbet idag. Gick mycket bättre den här gången än sist. Var inte alls lika förstörd när jag kom fram.

Det såg ut som om någon hade hoppat från Älvsborgsbron, räcket var fullt med blommor och ljus och små lappar. Hemskt. Även hemskare är att bron inte är så väldigt hög. Så hoppar man därifrån så kan det inte vara en garanti att man faktiskt dör. Eller är det kanske det som är meningen. En sista chans. Överlever jag så är det meningen, överlever jag inte så är det bra det med.

Du vet den här svängen som leder ner från Älvsborgsbron mot Majorna, när jag cycklade hem så hade det precis varit en trafikolycka där. En lastbil med trailer hade kört, atagligen för snabbt i svängen, och rätt in i räcket och nästan ner för slänten. Hela trucken var helt mosad och trailern var spetsad på räcket så det stack ut långa metallspett genom kåpan. Jag hoppas ingen blev skadad. Men med tanke hur trucken såg ut så kan inte chaffören mått så bra. Inga foton blir det för det kändes lite fel att ställa sig med kamera och fota en olycka, även om det var mycket folk som gjorde det.

Imorgon ska jag på MC teori.

life and death

måndag igen, ny vecka.
En händelserik vecka, och en rolig helg. Alltid lika tråkigt när M åker iväg igen. Känns väldigt tomt och väldigt fel. Vilket i och för sig är bra. Hade känns ännu mer fel ifall det kändes rätt.

Förberett presentation nästan hela dagen idag, men fortfarande inte klar. Känns inte helt hundra ännu.

Alice mår inte helt bra. Så ledsamt, jag pratar som allting är ok, men tårarna ligger bakom ögonen. Hur ska man veta vilket beslut man bör fatta, och när det är dags. Det är så tungt.