natt

ligger i sängen och vågar inte riktigt somna. Vaknade i morse ur värsta mardrömmen som gjorde att jag studsade upp ur sängen till och med innan väckarklockan ringde. Kommer inte ihåg vad den handlade om, men känslan hängde kvar hela dagen.

Som var för övrigt mycket fin, med strålande sol och blå himmel. Buss till jobbet idag. En timmes bussresa åt ena hållet gör att jag uppskattar bilen så mycket mer. Jobbet som vanligt och fick sen skjuts av Karin till Järntorget. Promenerade till Linnéplatsen. Köpte en röd hatt och en muffins och tog sen bussen hem.

Satt på kvällen en stund på grillplatsen tillsammans med Michele och lilla hunden. Hon gick förbi på promenad och knackade på. Den är så söt den lilla. Som grodan boll.

Nu ska jag testa om jag vågar somna.

nothing much

lång dag på jobbet idag. På kontoret halv åtta och hemma tolv timmar senare. Och fortfarande ingen bil. Har åkt med Edward idag och funderar på att cyckla imorgon. Dock fortfarande lite halvsjuk och hoppas att få tillbaka bilen imorgon så jag får se vad jag gör. Det bara bär emot så mycket att sätta sig på bussen. Speciellt när det är 25 grader varmt i göteborg. Människorna viker ut sig själva som inverterad origami på varje ledig gräsplätt. Och jag sitter på kontoret med persiennerna nerdragna.

such life.

bättre att glömma lunchlådan än hjärnan när man går hemifrån

äntligen. Första dagen på över två veckor som jag kan säga att jag faktiskt känner mig bra när jag vaknar på morgonen. Kan återigen börja träna och förhoppningsvis sluta småäta.

På jobbfronten inget nytt.
Men.
Skulle iväg ett ärende på lunchrasten som inkluderade tre stopp. Första stoppet så trasslade bilen lite när jag skulle starta men gick igång efter tre försök. Andra stoppet tog det lite fler försök men gick bra ändå. Tredje stoppet var det stopp. Jag fick inte igång bilhelvetet. Står där på en bensinmack (obemannad) med en bil som är fulltankad och inte går att köra med. Jag försöker och försöker igen och igen. Ingenting. Pappa i Köpenhamn, M i fucking norrland, jag på en bensinmack med en bil som inte funkar. Arrghh!
Fick igång den efter kanske 20 minuter idogt försökande och körde faktiskt direkt till verkstan. Det verkar som det behövdes en smärre bilkris för att få dit mig. Som tur är känner de mig vid det här laget. Jag fick veta vad felet var (en kabel från gaspedalen som inte pratar med en kabel i motorn) och ett löfte att bilen skulle bli klar förhoppningsvis denna vecka. Och att det skulle kosta 3 000. Suck.

Men.
Det tar inte slut där.
Jag ska åka hem med Edward och vi åker från kontoret lite efter sju. När jag sätter mig i framsätet på hans bil slår det mig. Vänta lite. Jag har inga hemnycklar. De ligger ju kvar i bilen. Som står på verkstan. Som är stängd sen länge.
Extranycklar?? Ja just det. Ett par i norrland. Ett par försvunna hos hyresvärden. Fuck!!
Vi åker ändå bort till verkstan med en svag förhoppning att det ska finnas nån som dröjt sig kvar. Dörren är stängd och igenbommad och grinden låst. Vi hittar en sidodörr som står på glänt så vi smyger in där och klättrar upp för en brant vindstrappa. Där inne träffar vi Boris. Ingen aning vem Boris är, han jobbar uppenbarligen inte på verkstan, men har ringer Mats som jobbar på verkstan och som lovar att dyka upp inom en halvtimme. Fantastiskt nog så dyker faktiskt Mats upp efter 40 minuter och jag får mina hemnycklar. Gissa om jag kände mig rätt så dum.

Du har berättat om vissa klantiga medarbetare på ditt jobb. Men jag vet inte om det slår detta. Vilket jag inte tänker berätta för någon. Well, Edward vet, jag bjöd honom på middag för att muta honom till tystnad och som tack att han tillbringade 40 minuter på ett öde industirområde med världens klantigaste anna.

...

vaknade i morse helt utan röst. Mår inte dåligt, ingen hosta ingen feber men ingen röst. Om jag vilar några timmar så lyckas jag möjligtvis kraxa fram ord i tio minuter, sen är den borta igen. Annars mådde jag hyfsat OK. Förutom att jag har en grymt bad hair day och att Christer iallfall tre gånger påpekade hur trött jag ser ut. Borde finnas nån regel att man inte får säga det till folk.

Åkte hem till mamma efter jobbet. Hon bjöd på middag och jordgubbar på verandan.

Det är så tomt där. Oh så tomt. Alice huvudavtryck finns kvar på soffan, leksaker i trädgården, matskål och säng.

Så tomt.

life goes on?

den här sista veckan har gått så otroligt långsamt, tiden har kravlat sig som en långsam hårig larv genom dagarna för att stanna var och varannan stund på de ställena som kännts som mest jobbiga. Ingen rolig vecka för mig, ingen rolig vecka för M. Ingen rolig vecka för någon.

Nu är jag ensam igen. Syster har flyttat, och även om jag uppskattar att det inte ligger fem tusen skor på hallmattan så har det plötsligt blivit tomt, M har åkt upp till Norrland, Alice är borta. Det känns som om en del av mitt liv har försvunnit. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med mig själv. Och till råga på allt är jag sjuk, så jag kan inte dränka min deppighet på mitt vanliga sätt. Att träna tills huvudet är fyllt av vitt brus, kroppen trött och mjuk och tankarna rena och klara. Istället har jag ätit upp resterna av helgens godis och chipslager och mår ännu mer illa än förut.

Är rädd att min hosta ska komma tillbaka, att jag ska behöva tillbringa ännu ett halvår med att bli astmatiskt anfådd av att gå upp tre trappsteg. Jag äter mediciner, blundar och hoppas att inte.

Ibland är saker och ting i livet mer jobbiga än vanligt.

home alone

hemma igen
sent på kvällen
efter att ha behövt byta flyg i Köpenhamn från fucking Frankfurt.
Typiskt

Annars bra konferens.
Intressanta föredrag
Rigorös säkerhet med beväpnade vakter och kroppsvisitering på ECB
Ätit för många kakor.

Update kommer senare

jag har ingen Bossgarderob

en hel garderob full med kläder och inget att matcha ihop med Bosskostymen. Hittils har det tagit mig en timme att packa ner två t-shirtar och en skjorta. Hur svårt kan det vara.
Frustration.
Jag går och lägger mig och hoppas på att få inspiration under natten.