nothing much

lördag eftermiddag. Regnet häller ner och det är mörkt i lägenheten trots att det inte är särskilt sent på dagen. Men igår var det riktigt strålande fint väder. Att åka MC hem från kontoret var ett stort nöje. Jag blir så glad så fort jag sätter mig på min fina blåa mc och kör iväg. Och igår behövde jag bli lite glad, för jag fick veta att jag inte fick det jobbet jag hade sökt. -Vi tycker du passar bättre för en karriär inom finance var förklaringen. Jag blev faktiskt inte helt knäckt, i och med att jag inte var övertygad från början att jag ville ha positionen. Även om det alltid känns surt att få ett nej, så känns det helt ok ändå. Jag hoppas att Josefin får jobbet. Hon ville verkligen ha det och jag tror hon kommer passa bra på det.

På kvällen lagade vi musselsoppa, som blev riktigt god, trots att jag inte alltid är helt förtjust i musslor. Micke gillade den mycket iallfall. Och det är så enkelt att laga. Dock glömde vi persilja, så vi får göra om soppan snart.

Idag har vi varit och simmat med pappa. Jag var orolig att jag har glömt av hur man simmar. Det var länge sedan jag var i simhallen och jag trodde att jag skulle vara lika dålig som jag var när jag började. Men det var jag inte, och det var roligt att simma. Ska försöka komma iväg och simma iallfall en gång i veckan framöver.

surrender

Precis lagom att jag trött, hungrig och längtande efter duntäcket gick ut från kontoret igår började det regna och storma. Och just då vägrade bilen att starta. Såklart. Jag pratade med den, klappade på den, hotade den utan resultat. Den startade inte. Till slut fick jag ringa Micke som offrade sin kvällsträning och kom för att hämta mig. Vi gjorde ett sista startförsök. Och vad händer. Bilfan startar. En snabb överenskommelse gjordes att köra den direkt till verkstan.

I morse var jag där, lämnade nycklarna och förklarade vad som var fel på den. Och killarna skrattade rått åt mig och upplyste om att det kanske är dags att skrota den. Det kanske är något att tänka på när verkstadskillarna möter en med orden. -jaså det är du med den blåa Clion nu igen.

tacksam eller gnällig

Läser för tillfället ”Skriet från kärnfamiljen” av Rebecka Edgren Aldén och Tinni Ernsjöö Rappe och blir upprörd. Den handlar om mamma-pappa-barn, rollerna vi känner igen från barndomen. Mamma vaggar bebisen, pappa går till jobbet. Mamma bakar bullar, pappa betalar.
Den väcker många diskussioner hemma vid köksbordet. Dagens frukostdiskussion handlade till stor del om tacksamhet och förväntningar.
Börjar med det där om tacksamhet.
Nämligen i ett förhållande (med eller utan barn) ska man vara tacksam och nöja sig med det man har eller ska man vara en bitch och gnälla tills rättvisa är uppnådd? Exempel. Om ena parten, (låt oss för enkelhetens skull anta att det är mannen) dammsuger men alltid struntar i eller glömmer göra det under sängen. Ska man då vara nöjd att det blir dammsuget alls och själv dammsuga under sängen vid ett senare tillfälle. Eller ska man kräva under sängen redan från start. Om mannen under ”sin” dag hemma med barnen spenderar all tid i lekparken, men struntar i att fixa middag och plocka undan disken. Ska man vara glad att han överhuvudtaget vill vara med barnen? Varför ligger det mycket i kvinnans roll att man måste vara så tacksam? Man ska vara tacksam att barnen är friska, att man inte bor i Afrika och har det svårt, att mannen vill ta barnen till simhallen emellanåt. Och om man klagar över saker som känns orättvisa eller tråkiga, då är man gnällig och egoistisk. För man har ju så mycket att vara tacksam över.

nya bröd

ägnade fredag kväll åt den husmoderliga sysslan att baka bröd. Tyvärr hade min surdeg dött under semestern och den nya är inte riktigt klar, så jag var tvungen att baka ett jästbröd. Visserligen bara med 20 gram jäst men ändå. Så det blev ett Schweiziskt bröd som heter Zopf. Recept från Hedhs brödbok. Blev gott och saftigt. Fast kanske inte i det nyttigaste laget.

De var i ugnen kanske lite för länge eftersom det blev lite för mörka.

Men insidan var det inget fel på.

ego?

Jag har upptäckt efter att ha surfat runt ett stort antal debattforum, bloggar och diskussioner att det är relativt vanligt, för att inte säga allmängiltigt förekommande att man anser att barnet i alla lägen måste komma först. Och att man som förälder helt enkelt får räkna med att under lång tid framöver får bortprioritera sina behov. Att det liksom är kärnan i hela föräldraskapet, att sätta sig själv i andra hand och barnen i första.
Men funkar verkligen relationer såhär. Att man sätter någon annan först. Relationer med barn med partner med vänner? Kan det verkligen räknas som en bra relation då? Handlar det inte mer om att göra plats för allas behov och viljor, kompromissa och krångla när det krockar. Varför betraktas man som dålig och egoistisk när man resonerar på det viset?

systems no go

Idag var helen här och hälsade på tillsammans med sin bebis. Hon bjöd på kakor och bullar i köket. Jag gick dit för att kolla ifall någon typ hormoner hade kickat in. Om jag skulle få det där smått trånande i blicken som många får när de tittar på små barn, om jag plötsligt skulle känna en lust att hålla, pussa och leka med bebisen. Men nej. Ingenting sådant. Biological clock failure idag också.

new job?

Intervju idag. För manager jobb. Mycket intressant, men jag känner mig lite kluven ifall jag egentligen vill ha jobbet eller inte. Det är nog ett väldigt tungt slit i uppförsbacke, med en grupp som är väldigt spretig, jobbar åt olika håll och verkar ha lika många olika åsikter och önskemål som personer. Men det positiva och lite skrämmande är ju att det är något helt annorlunda och nytt, med en helt annan inriktning än det jag gör idag. Intervjun var faktiskt lite knepig. Många frågor i stil med – Säg något tillfälle du gjorde en proaktiv handling. – Nämn någon gång du fattade ett beslut utan att ha all information på handen. – Berätta om en gång du fattade ett beslut som kändes obekvämt. – Vad blir din första handling om du får jobbet. Osv. Och allt på engelska så det blir ännu lite svårare att uttrycka sig klart och tydligt eftersom det inte är mitt första språk. Vi får se vad resultatet blir. Jag har inte berättat alla detaljer i mitt liv ännu. Det dök inte upp någotbra tillfälle. Men om jag går vidare ska jag även träffa HR manager och kan väl berätta då. Och jobbet ska tillsättas i början av oktober så jag lär ju få veta snart hur det går.