Bright Shiny Morning

Det var länge sen jag läste en roman som faktiskt berör, men James Freys "Bright Shiny Morning" är en av dessa.
Språket är till synes enkelt men med en speciell stilistik som även finns i "Tusen små bitar" och "Min vän Leonard". Det saknas citationstecken och komman, och man skulle tro att det skulle skapa kaos i texten. Men snarare tvärtom. Det ger en energi och flyt som svår att hitta någon annanstans. ”Bright Shiny Morning” är berättelsen om Los Angeles. Om människorna som lever, kämpar och dör där. Om krossade drömmar och livsöden, om horor och knarkare, porraktriser och unga mödrar, skådespelare och allt däremellan. Vissa karaktärer sticker fram mer än andra. Amberton, fantastisk skådespelare men kanske inte så bra person, Esperanza, begåvad mexikanska som jobbar och lever långt under sin kapacitet. Old Man Joe, som bor på en offentlig toalett bakom en tacorestaurang och letar efter svaret på varför. Och så Dylan och Maddie, två unga personer som söker ett bättre liv och vars öden nästan sliter ut hjärtat på en. Mycket är tragiskt men allt är inte trasigt och nattsvart; om något genomsyras varje sida, trots våldet, smutsen och de krossade drömmarna, av hopp. Titeln är som boken i stort: det är aldrig för sent, i morgon kan du vakna upp till en vacker, nytvättad morgon. I alla fall tills verkligheten hinner ikapp.

weekend

Fredag
Ner på stan efter jobbet
En snabb sväng i affärer
Hittar ingenting, ingenting alls som jag skulle vara sugen på att köpa
Fika med syster tills klockan elva på kvällen
Lördag
Trött och ingen lust att lämna duntäcket
Behöver solljus Tvingar mig själv ut
Kollar i affärer, hittar inget
Ringer mamma, hon kollar i affärer, hittar inget
Tar en kaffe med mamma
Ringer syster
En kaffe till
Sen soppa i Vasa
Söndag
Biblioteket
Handla mat
Laga mat Baka bröd
Ligga under filt på soffan
Helgen slut

outside the box

Pojk och flickkläder.
Nu har jag inte aktivt gått omkring i affärer och kollat på hur kläder är utformade för pojkar respektive flickor. Men man ser ju en del i reklam, tv och hos arbetskollegors barn. Och det är, kan jag säga, helt klart stereotypt. Pojkar har tröjor med Batman, Sarwars och diverse andra actionfigurer. Byxor i camofärger, skor i svart, bunt eller grått. Flickkläderna är mer åt det rosa hållet med blommor, volanger och diverse andra utsmyckningar. Dock så har nog små flickor faktiskt en betydligt större valfrihet än små pojkar. För det är helt ok att en flicka väljer en svart tröja med Starwars på men inte särskilt ok att en pojke väljer en rosa med My Little Pony. Jag tror att tanken på hur pojkar respektive flickor bör se ut är så hårt indoktrinerad i vårt psyke att när man släpper in en lite pojke i affären och säger ”välj vad du vill” och han väljer rosa glitterskor så tänker man "gulp ska han verkligen ha dessa”. Sen hoppas jag att man köper dem.

åt båda hållen

Någonting som jag måste erkänna att jag är skyldig till hemma. Och som Micke också har påpekat ett flertal gånger, och som jag faktiskt ser mycket hos mina jämställda och feministiska kompisar. Det finns jämställda män som klarar alla uppgifter, medan kvinnorna är mera fast i det "kvinnliga". Alltså, mannan tömmer diskmaskinen, hänger upp tvätt, lagar mat utan problem. Men måste också ställa upp när det är dags att borra upp en hylla, byta vinterdäck på bilen eller åka till macken för att köpa olja. Det sitter så djupt rotat i det kvinnliga psyket (eller iallfall mitt psyke) att det här är typiskt manliga sysslor. Å andra sidan kanske det är enkelt löst. Om kvinnan tagit jämställdhetskampen åt ett håll, kan väl mannen ta den åt det andra hållet? Kräv av din man att han kräver jämställdhet av dig. Vilket händer hemma hos oss ;-) Nästa gång när en hylla behövs borras upp, kanske mannen kan säga till barnen ( om det finns sådana) att -Vi får vänta tills mamma kommer hem så det blir gjort.

kvotering

Mycket av mina tankar och funderingar har upptagits av jämlikhet, rättvisa och orättvisor på sista tiden. Och en av dessa diskussioner som hålls i media från och till handlar om kvotering.

Det har diskuterats mycket om könskvotering till börsbolagens styrelser. Och ett argument för att det är dåligt att kvotera är att det blir ju synd om kvinnorna. För hur ska de veta att de har fått sin plats på grund av sin kompetens, eller på grund av sitt kön. Men så vitt jag vet så funkar kvinnor precis som vanliga människor. Man tackar ja till jobbet om man vill ha det och tror sig vara kompetent nog att klara det. Man vet själv vad man går för. Den stora övervikten av män i styrelser beror ju på att män väljer andra män, just för att det är män. Man könskvoterar in män. Men ingen bekymrar sig över ifall dessa män går runt och oroar sig över ifall de har fått sitt jobb på grund av sitt kön. En man på toppen är alltid självklart kompetent. En kvinna kanske har gått sängvägen.

brand new car

Mycket ovanlig känsla att inte behöva krypa in via passagerarsätet för att komma in i bilen. Och att bilen startar, bara sådär, på första försöket.

film är bäst på bio

Lördag kväll hade Micke filmkväll med grabbarna. Det betyder mycket öl, mycket chips och mycket öhhhh. Kanske inte dirkekt min tékopp, så jag passade på att hitta på egna roliga grejer. Jag, Anna och Åsa hade helkulturell kväll på stan. Först gick vi ut och åt grekiskt sen iväg till café för kaffe och muffins för att avsluta med bio.

Vi såg Faustas pärlor (La teta asustade) på bio Roy (före detta Royal), jag var lite lätt skeptisk innan eftersom i tidningen var den klassad som drama, lite lik Pianot, och jag var inte jätteförtjust i Pianot. Men filmen var fantastiskt bra.

Huvudpersonen är en ung kvinna, indian i Lima, som fostrats in i den skräck som livet igenom präglade hennes mor. Modern våldtogs och hennes man mördades under terroråren, och genom orden i sina sånger, oändligt smärtsamma, har hon överfört alla dessa fasor till sin dotter. Faustas mor dör och hon vill tjäna ihop pengar och ta henne tillbaka till hennes bardomsby för en riktig begravning. Filmen är visuellt väldigt vacker och man lever sig in i fattigdom, klasskamp, fåfänga drömmar och utsatthet. Limas kåkstäder, med budgetbröllop mellan ID-kortslösa människor utan offentligt existensberättigande, porträtteras med den skarpa iakttagarens blick. Samtidigt som det finns glädje, hopp och framtidstro. Det är en sorglig och tung film, men samtidig visar den en möjlig väg till försonig med livet, till helande och en ny start.

Jag inser att jag alldeles för sällan går ifrån en bio och känner mig berörd. Allt som oftast har man glömt filmen i samma stund som man går ut från biografen. Det har helt enkelt blivit alldeles för många Hollywod-actionfilmer på senare tid. Ska försöka alternera med filmer med lite mer djup.

Söndag var en vanlig slappisdag. Sen frukost, lite städning, liten promenad, har bakat bröd och läst böcker. Nu är det måndag och en ny vecka.