temptation

Snacka om lockelser en tråkig dag på kontoret. Jag som försöker hålla mig borta från sånt. Men det är ju choklad...

skolkning

Dagen igår tillbringades med skolk. En ypperligt trevlig känsla, speciellt som det händer så väldigt sällan att jag avviker från kontoret för sådana här "onödiga" ärenden. Började med att träffa upp syster tidigt på morgonen för frukost på Egg & Milk. Vi var först på plats, det fanns inga människor och ljusen var inte tända.

Men pannkaksplåten var varm…

Så American Panncakes med lönnsirap och smält smör, bagels med creme cheese och blåbärssylt, massa té och youghurt. Jag var mätt som en boll efteråt, men det var grymt gott.
Frukosten ägnades åt julklappsplanering med en förhoppnng att vi skulle klara av all shopping snabbt och effektivt. Men ack så fel vi hade. Det gick varken snabbt eller effektivt och vi har en hel del kvar. Men dock var det väldigt trevligt och vi lyckades avbryta dagen trycka i oss lite mer fika.

På det stora hela så fick vi en hel del julklapphets avklarat, vi slapp trängas med massa folk på stan och hade roligt. Så trots att jag hade grymt ont i fötterna efter allt promenerande kan jag rekommendera mer skolk åt folket.

where did all the ork go

Jag har inte reflekterat över det på egen hand, men jag misstänker att jag lider av hormoninducerande humörsvängningar. Eller bara humörsvängningar utan några ursäkter av hormoner. Jag märker (och Micke märker) att jag inte är alls lika glad över livet längre, jag känner mig ofta gnällig nästan konstant missnöjd med något och alltid så trött och omotiverad. Jag har svårt att ta ställning till något, svårt att fatta beslut eller ta initiativ. Bara en sådan sak att vi ännu inte har skickat ut bröllopskorten (inte bara mitt jobb dock) eller att jag inte lyckas ringa till personen som kvaddade min backspegel (bara mitt jobb). Och jag har absolut inga gångbara ursäkter. Jag orkar inte låter alldeles för tonårsaktigt, men det är så det känns. Inte att jag inte orkar för jag inte har lust utan faktiskt jag ORKAR inte.

weekend walk-through

Helgerna går så otroligt snabbt, hur mycket man än försöker undvika måndag morgon så kommer den varje vecka om och om igen.
Den här helgen är inget undantag, jag är förvånad att jag återigen sitter framför datorn på kontoret.

After Work i fredags, oplanerat och med bara tre personer. Men roligt ändå. Vi pratar så mycket om jobbet nu för tiden, gnäll, skvaller, klagomål ännu mer gnäll. Men faktiskt så finns det inte så många andra man kan prata jobb med än sina arbetskamrater. De flesta andra är antingen helt ointresserade eller förstår ändå inte vad man pratar om. Vanligtvis både och i kombination.
Lördagen tillbringades till stor del på stan, med en viss ambition att både hitta några passande kläder till mig själv och lite julklappar till andra. Lyckades inte med något av det ovanstående. Däremot fika med både Ewa och Sammi på förmiddagen och Josefin på eftermiddagen. Enda positiva upptäckten jag gjorde är att om man är på stan klockan tio när affärerna öppnar så är det inte särskilt mycket folk ute. Sen däremot. Helt hysteriskt. Folk knuffar sig fram, blänger, roffar åt sig saker som om deras liv hängde på det. Vuxna människor står och trängs helt maniskt framför NK:s julskyltning, gräl utbryter här och där, barn gråter och stämningen har en air av desperation. Det är lite rogivande att stätta på sig hörlurar med musik och bara låta allt rinna av en.
Söndag gick åt att rensa garderoben. Jag har provat otaliga plagg och packat ner de flesta i resväskor i väntan på en smalare anna. Tanken är att det ska underlätta att hitta kläder att sätta på sig på morgonen. Få se när jag behöver göra en utrensning igen. Hade tänkt laga mat på kvällen, men energin tog slut och jag får lida för det idag med äckliga mackor till lunch.

After work

As we speak

sometimes it's all wrong

sätta på sig kläder varje morgon börjar bli en allt större utmaning. Jag står och stirrar in i min garderob utan att upptäcka någonting som passar. Jag provar jeans som inte går att knäppa eller andas i, t-shirtar som visar för mycket hud, skjortor som är för tajta. Det är svårt att ta på sig strumporna eller att knyta skorna i stående ställning och jag anar att det bara kommer bli värre. Det är oerhört frustrerande. Att köpa massa dyra och mestadels fula mammakläder som jag bara ska ha ett par månader känns inte som ett alltför lockande alternativ. Jag vet att det är en övergående period, jag vet att det är naturligt och att vissa tycker det är fint. Jag vet att jag borde vara glad och tacksam att jag mår bra. Jag vet allt det. Men ibland hjälper det inte.

alla andras åsikter

Varför kommer så många människor med sådana väldiga skräckscenarier när det gäller att få barn? De vanligaste kommentarerna handlar om att man inte kommer hinna med ”valfri sak du tycker om att göra” någonsin igen. Självklart förstår jag att livet förändras när man får barn. Men livet förändras vid varje stor händelse i ditt liv. När du börjar plugga, börjar ett jobb, köper lägenhet vad helst. Varje gång är det något som försvinner och någonting nytt som kommer till. Men inte är det någon som hävdar med sorg att man aldrig någonsin kommer att kunna leva det roliga studentlivet igen när man har börjat jobba. Det är relativt självklart. Man anpassar sig. Livet går framåt. Men att livet går framåt betyder inte att man måste gräva ner sin personlighet, sina intressen, det man tycker är roligt i en liten låda för de nästkommande tjugo åren. Man anpassar det helt enkelt till sitt ”nya” liv. Den vanligaste kommentaren jag får höra då är – Vänta du bara. Det blir inte att hinna duscha, måla tånaglarna, träna nu när du får barn. Vad är det med folk? Försöker de måla upp en realistisk bild? Skrämma upp mig? Ta bort allt det roliga? Jag fattar inte grejen. Och jag blir oerhört provocerad. Och det händer inte bara någon enstaka gång. Utan om och om igen. Får alla blivande pappor också höra att de aldrig någonsin kommer hinna att göra någonting roligt någonsin igen? Jag tvivlar.