någon som talar med växter

Min ena orkidé på jobbet har blommat. Och den andra  är på gång att blomma.

Fint.

Eftersom jag aldrig får några som helst växter att blomma hemma misstänker jag att det är någon annan än jag som kommer in till mitt rum och säger snälla saker till orkideérna. Undrar om jag kan få den personen att komma hem till mig och tala med plantorna där också.

dags att vända blad

Micke och Sim har startat dagisinskolningen. Och enligt dem så går det bra. Jag var med i måndags och det kändes lite bra, men mest lite läskigt. Massa barn som springer omkring överallt, leksaker, grejer, ljudnivån, bakterierna. Jag börjar bygga upp en enorm beundran för människor som väljer förskola som arbetsplats. Jag skulle nog aldrig palla. Jag är redan lite nervös för "min" inskolningsdag imorgon. Men Sim verkar ha roligt, även om hon var trött igår kväll och somnade som en sten klockan åtta. Det har nog aldrig hänt förut. Idag är jag på jobbet halv åtta, för att öva för framtida morgonar. Sitter och inhalerar kaffe. Och då skiner ändå solen. Jag börjar redan fasa så smått för de mörka mörka dagar som ska komma. Vi måste se till att ha lite roliga grejer inbokade så man har nåt att se fram emot. Skidresa någon? Resa till ett varmt hav?

dagens mat(tanke)

Livet är som en moussaka: det är inte alltid så enkelt att få ihop det. Speciellt inte nu när det är mycket av allt på en gång. Mycket jobb. Mycket ansvar. Mycket nya grejer med Sim. Nytt för Micke med jobb. Nytt för mig med nytt jobb. Men efter att ha haft en lång pratstund med Carolina igår kväll och en lång pratstund med Micke känns saker lite bättre. Det är det vanliga receptet. Sänk kraven, stressa inte upp dig på onödiga saker. Ha roligt. Ät god mat. Standard. Men det funkar.

känns lite som verkligheten börjar komma ikapp

har hunnit med lite mer matlagning trots fullt upp på jobbet. Pasta med ärtpesto. Strålande gott trots det något suspekta utseendet. Min bild överst, bilden från receptet nedan (om nu någon inte kunde gissa det). Men jag skyller på att jag hade en väldigt gammal, halvkass kamera. Plus att jag faktiskt lade upp maten på en tallrik och inte direkt på bordet. Gör viss skillnad. Simone gillade det iallafall, och Micke också.

Annars så har vi varit och hälsat på Grimmered en sväng igår. Jag var och sprang en runda i Ruddalen, Sim dansade och gjorde konster för mina föräldrar och mormor. Hon fick världens finaste regnjacka av mama. Blå med gröna dinosaurier på. Nu är hon redo för dagis. Sen att jag inte är det är en annan femma.

Börjar inse så smått nu vad det är jag egentligen har tackat ja till med min nya tjänst. Jag kommer behöva ha utvecklingssamtal, sätta löner, leda en grupp, avläsa stämningar, ha koll på hur folk mår. Börjar kännas lite halvjobbigt. Det har liksom aldrig varit min starka sida att ta hand om människor på det sättet. Att utvärdera dem och sätta en siffra på prestationer. Lite nervöst.

För övrigt gjorde jag en snabb översikt på min träning. Jag har från den 9 Juli till  den 24 Augusti sprungit 98 kilometer på lite över elva timmar spritt ut på 14 tillfällen. Och jag är fortfarande rätt så kass. Men skorna är bra.

maten är klar

har inte lagat mat på hur länge som helt. Jag skojar inte. Flera månader säkert. Och jag har glömt av hur trevligt jag tycker det är. Så igår, istället för att ta mig iväg till silversmidet, lagade jag mat. Fisk i apelsinsås, råris och smörkokta morötter. Och massa nya bröd. Och jag har saknat det. Saknat leta inspiration på nätet, saknat lukten i köket, saknat laga mat helt enkelt. Så nu när Micke börjar jobba igen är det nog dags att gå tillbaka till varannan gång matveckor. Plus att vi måste uppväga Simones intag av äcklig mat på dagis med riktig mat hemma. (jag säger inte att det måste vara äcklig mat på dagis, men jag misstänker falukorv, fiskbullar och annat sånt som jag inte räknar som värdigt att kallas mat)

Aprikos & nötbröd

ups and downs

måndag morgon. Sitter redan på kontoret med dagens första kopp äckelkaffe och gör en liten bloggupdate istället för att gå igenom alla nya mail. Helgen har varit lite sådär. Middag hos Chris, mormor har kommit, bebislek, träning. Roligt. Men jag har varit trött. Så väldigt trött. Sen lördag eftermiddag har jag känt mig helt energilös, dränerad, okapabel att ta fram minsta uns av livsglädje. Som tur har det gått över. Botat av middag på verandan, Lejonet och Björnen glass, gott kaffe, mina föräldrar, varma koppar té och en lugn kväll framför Bones med Micke. Och nu känns det som en något bortslösad helg.

Middag hos Chris som sagt. Musselsoppa som Simone slukade, räkpaj och marsipantårta. Och bebislek. Första gången jag har sett henne leka på riktigt med någon annan. Bådar lite bra för dagis nästa vecka.

Musslor i curry

Tora och Sim

Jordgubbs på gång

Micke, the lekfarbror

Sen slappa lite med en bok

moving on

redan två veckor passerade på jobbet. Semestern är redan undangömd i något avlägset hörn och Augusti som skulle vara fin och ge en mjuk övergång till hösten har regnat bort. Sim ska börja på förskola om en vecka och livet kommer att förändras igen. Hur det blir denna gången återstår att se. Kameran är för tillfället missplacerad så jag har inga bilder att visa upp. Men det kommer en liten samling bilder så fort jag hittar den, om inte annat för att jag ska komma ihåg vad som händer.

Helgen är iallfall här och ikväll ska vi till Christoffer på middag (igen) och jag får ångest över att vi är så dåliga på att bjuda tillbaka. Mormor har kommit och vi ska hänga på Grimmered. Och jag ska sova lite.

Och så en liten återkoppling till disskussionerna om duktighetens vara eller icke vara.

Jag tror att om man hela tiden fokuserar på det som syns utåt, prestationerna, så kommer barnet till slut tro att här är sina prestationer. För en person som tror att hon är sina prestationer är tanken på att misslyckas förstås mycket oroväckande eftersom hon misstänker att det också betyder att hon är misslyckad och värdelös som människa. Drivkraften att prestera blir därför mycket stor, men priset kanske är högt. Framtida utrbändhet, ångest osv.  

Jag tror också att barn behöver få höra att de är duktiga – om de blir bedömda. Om man blir bedömd av andra är det utan tvekan skönt att få en positiv bedömning då och då.

Men varför skall vi vuxna över huvud taget bedöma barnens prestationer?

Genom att ständigt bedöma barnens prestationer blir de så småningom beroende av beröm som bekräftelse och därför frågar de också efter det: ”visst var jag duktig som lärde mig cykla idag?” Men skulle det inte vara lika givande om vi bara delade deras känslor – gladdes med dem när de var glada och sörjde med dem när de var ledsna – för bakom varje positiv bedömning lurar hotet om en negativ bedömning. Den lilla flickan som lär sig att cykla och får höra att hon är ”duktig” vet också precis hur "dålig" hon är när hon kör i diket dagen därpå, även om ingen säger det.

Var hon duktig igår måste det ju betyda att hon är dålig idag.

Jag tror att den lilla flickan som lär sig cykla egentligen skulle gilla mer om hennes föräldrar deltog i hennes firande och intresserade sig för hennes upplevelse – istället för att recensera den: ”Grattis! Du cyklade själv! Vad tänkte du när du märkte det!?” Nästa dag när hon kör i diket blir det bara ytterligare en upplevelse att dela: ”Hoppsan du körde i diket! Hur var det att göra det?”