Det med sömn funkar bättre vissa tidpunkter än andra

Jag har gått upp, ätit frukost, städat köket, klätt på mig, pratat i telefon jättehögt, satt på radion, tänt alla lampor, dragit upp rullgardinen. Och ändå:





- Posted using BlogPress from my iPhone

mina planer vs. andras förväntningar

helgen är nästan slut igen. Micke håller på att lägga Sim precis just nu. November är verkligen i full blom nu. Det är kallt, rått och mestadels mörkt. Jag ogillar verkligen November. På sommaren så känns det som att dagen börjar klockan fem. Nu undrar jag ifall det inte är dags att lägga sig snart. 

Vi har diskuterat mycket denna helgen. Om spontanitetens vara eller icke vara. Jag hittar helst på saker med en timmes varsel (på mina villkor då of course). Vilket gör Micke stressad. Micke planerar helst veckor eller dagar i förväg. Vilket gör mig stressad. Resultatet blir att ingenting blir gjort. 

Sedan känner jag ofta att jag vill klämma in för mycket på de två ynka dagar som helgen är. Jag vill umgås med Micke och Sim, träffa syster, ta en runda på stan, ta det lugnt själv, fixa hemma, träffa föräldrar, hinna träna. Allt vill jag göra och ofta så blir inget gjort. Jag lyckas inte kompromissa ihop eller planera ihop på rätt sätt. Alltid blir det någon som inte är nöjd, som tycker det är fel val, som vill göra något annat. 

Jag tror att jag måste bättra mig på att ta ansvar för mina känslor och handlingar. På att tänka på vad det är egentligen JAG vill göra. Och vara tydlig med det. Jag måste bli bättre på att inte påverkas av andras dåliga humör eller missnöje. Om jag gör ett val, så måste jag stå för det och vara nöjd inte känna att jag gör fel.

Pappa kom förbi i fredags för att bygga lite lego med Sim

Åka bil

Lammfärs i filodeg. Väldigt gott blev det. 

Promenad längst med Drömmarnas Kaj

Vädret var novembrigt

Oh the lyx

Ligger skamlöst och surfar under duntäcket i soffan. Fastän klockan nästan är 01:00. Känslan att veta att man kommer få en natts oavbruten sömn är för bra för att inte dra ut på lite.


- Posted using BlogPress from my iPhone

vem får de bästa pussrna

innan jag fick barn så var jag inte en person som rörde vid folk särskilt mycket. Större delen av dagen spenderas utan fysisk kontakt, förutom något enstaka handslag då och då. Jag menar även om man har parter så är det inte så att man klänger på varandra hela dagarna.

Men sen, när man får en bebis ändras det hela väldigt mycket. Nu är det dagliga pussattacker, kittlingar, hålla händerna, blåsa på magen, räkna tår, räkna fingrar och all annan möjlig kroppskontakt. Hela tiden.

Jag tror att många blir så upptagna av sina barn/bebisar att de får så mycket fysisk kontakt från dem att de glömmer av att det ska finnas en romantisk hälft med i bilden också. Och jag kommer på mig själv att hamna i den fällan också. Jag menar, det är oftast Simone som får den största och bästa pussen när jag kommer hem.

Självklart så är det väldigt trevligt att hålla på att pussa och krama på barnet i fråga. Men jag tror att man måste komma ihåg att prioritera fysisk kontakt med sin partner också. Och det här är också, när jag tänker efter, något som togs upp på äktenskapsskolan vi gick på. Att man ska prioritera sitt förhållande framför sitt barn. Det kanske låter hårt.  Men om man inte gör det, kanske det slutar med att barnet bor hos varannan förälder varannan vecka. Och det är ju inte riktigt det som är målet.

Och jag tror också att det bästa som finns för att få barnet att känna sig säkert och älskat är att ha två föräldrar som älskar, vårdar och respekterar varnadra.

Inte så här heller uppenbarligen

Här försöker jag vänta med att lägga Simone tills hon själv blir trött. Vi bygger lego, jonglerar och plaskar i baljan. Allt detta efter vanlig läggdagstid. Sen läser vi favoritböcker och sjunger om Pippi Långstrump. Och ändå tar det över en timme att somna. Och nu är klockan nära elva. Gargh! Vad gör jag för fel??


- Posted using BlogPress from my iPhone

gråt inte! eller?

Idag grät Simone för första gången när jag lämnade henne på dagis. Och det kändes jättejobbigt. För mig. Jag ville bara säga "nä förresten, jag behöver inte jobba idag, jag kan leka med dig hela dan". Det gör ju ont när barnet man har är ledset och gråter. Och det är ju helt naturligt, det kännner nog alla föräldrar. Man vill att barnen ska ha all glädje och lycka som finns. Men jag funderade lite i bilen på väg till jobbet och kom fram till att det kanske inte är så bra. Att man vill justera verkligheten så det alltid ska vara roligt och glatt. Alla mår nog bra av att känna på alla typer av känslor. Både glada och ledsna.
Jag insåg lite att problemet här låg i att det var jobbigt FÖR MIG när Simone blev ledsen. Jag önskade att hon skulle sluta vara ledsen och med glädje springa in på dagis och leka. För annars var det jobbigt för mig. Och det är ju rätt så respektlöst för hennes känslor. Alla känslor är ju lika viktiga och behöver lika mycket respekt. Både glad och ledsen. Och det är nog lätt att glömma av det.

Jepp, jag är inte alls trött på att prata om sömn

Har precis tryckt i mig en halv påse NonStop nu på kvällen i ren trötthetsdesperation.
Idag har jag:
Suttit och jobbat framför datorn med visioner om att sova framför ögonen.
Sommnat på golvet i Simones rum medan hon byggde med lego.
Somnat i soffan med Simone i knäet tittandes på dinosaurier på Tv.
Somnat i sängen medan Micke läste högt om Nicke Nyfiken.
Somnat långt före henne vid läggdags med resultatet att hon huliganiserade hur mycket hon ville i sängen eftersom jag inte var närvarande.
Nu har jag gått och lagt mig och kan inte sova på grund av sockerkicken.
Suck.


- Posted using BlogPress from my iPhone